Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.
Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.
På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).
I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)
Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.
Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.
Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.
Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:
Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________
Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.
Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.
Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.
Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.
'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________
Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.
Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).
Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.
Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.
Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar