Alliansregeringen har naturligt nog haft att hantera både större och mindre projekt. Ibland har man gjort det med framgång, ibland med tveksamt utfall. Det sistnämnda gäller inte minst projektet att tillskapa ett nytt regelverk för den svenska skolan, varmed här menas förskola, grundskola och gymnasieskola.
Förslaget till ny skollag sjösattes i september förra året till till dånet av pukor och smattret av trumpeter och med utbildningsminister Jan Björklund som tamburmajor. Men förslaget i fråga -- en produkt på över 700 sidor -- har nu sågats jämsmed anklarna av Lagrådet. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den svenska skolkatastrofen.
Det är av föga intresse att här ens översiktlgit redogöra för Lagrådets kritik utom på en principiellt mycket viktig punkt. Upphovsmännen till den planerade super-reformen har gladeligen struntat i entydiga lagrum i Regeringsformen och därtill formulerat sig så, att den en paragrafen mer än en gång srider mot en annan paragraf.
Vi är många som med viss uppskattning har följt utbildningsminsterns härnadståg mot 'flumskolan'. Det inleddes redan när han var skolborgarråd i Stockholm och har nu alltså utmynnat i ett ytligt sett storstilat reformförslag -- men i praktiken med adress direkt till papperskorgen. Har Jan Björklnd verkligen skrivit under sitt reformförslag med öppna ögon? Eller har han bara skrivit under det? Vare sig det ena eller andra är fallet, så är det lika illa.
Nu lever vi i Sverige, varför den inkompetenta utbildningsministern kommer att sitta kvar på sin post och likaså hans i förevarande sak inkompetenta medarbetare. Samtliga kommer även fortsättningsvis att lyfta sina väl tilltagna löner. Men än mera: efter revidering i departementet kommer de kvarstående resterna av det ursprungliga förslaget att underställas Riksdagen och -- så går det till -- i stort sett bli ny skolag med verkan från halvårsskiftet 2012.
För min egen del rör det sig här om något av en déja-vu-upplevelse. När valrörelsen 1970 närmade sig sitt slut åhörde jag ett radioväkteri med dåvarande folkpartiledaren Gunnar Hélen (1918-2002, en beställsam fjant vilket med all önskvärd tydlighet framgår av hans självbiografi 'Alltför många jag'). Denne var i hög grad skolpolitiker och hade merverkat vid tillkomsten av diverse tidigare så kallade skolreformer. I sin politiska specialitet uttalade han sig sålunda: 'Vi har en bra skola.'
Det hade vi inte. Jag hade just avverket lärartjänstgöring under tre läsår i Sörmlandsmetropolen Flen och då undervisat parallellt i en döende realskola och ett begynnade högstadium. Realskolan innebar ett odelat nöje som jag gärna återkommer till, medan högstadiet var något en prövning. Nå, jag var inte oförberedd och skall därför inte klaga för egen del. Men det var några lärarkolleger och en hel del elever som for illa -- i kvasipedagogikens ooh förmyndarmentalitetens korrekta namn.
Det svenska skolväsendets egen professor Lysenko -- namnet är Torsten Husén (1916-2009), enligt myten 'en världsledande auktoritet' på sitt området -- kommer att gnugga händerna där han sitter på sin molntapp ovanför oss och beskådar de skadeverkningar som hans och med honom befryndade ämneskollegers beställsamma forskning medverkat till att generera. Det sägs -- med tanke på den efter Andra världskriget omfattande rivningen av Stockholms stadskärna -- att Stockholm är den enda stad som (vad man vet) frivilligt utsatt sig för den ena bombmattan efter den andra.
Om det ändå hade stannat därvid. Sverige är i konsekvensens namn även det enda land som successivt omvandlat en kostnadseffektiv och human allmän skola till raka motsatsen. Resultatet fick namnet 'den demokratiska skolan'.
Ja, vilken brottslig verksamhet har inte sökt sitt försvar i namn av begreppet 'demokrati' och dess avledningar? Minns någon fortfarande 'Tyska Demokratiska Republiken', så noga dokumenterad i flera miljoner öst-tyska Stasi-akter? Det var därifrån -- det vet man nu -- som utsädet till den svenska 'demokratiska skolan' hämtades. Det genrerade naturligtvis mest ogräs från första skörden och framöver och kommer att göra det även i morgon.
'En skola i världsklass'? Ett sådant värdeomdöme -- formulerat och marknadsfört av Stockholms kommun -- måste grunda sig på mindre lättåtkomligt jämförelsematerial. Innebär namnet Pisa kanske möjligheter till viss precisering av världsklassomdömet? Och innebär en parallell snabbgenomgång av det det svenska och det finska skolväsendets utveckling med utgångspunkter i krigsslutet 1944/1945 kanske möjligheter till slutsatser utöver grundlösa värdeomdömen? Hurudant var det ekonomiska utgångsläget för de bägge ländrna? Och vad blev därefter det pedagogiska resultatet i hela dess vidd -- för både lärare och elever? Lycka till!
Själv lärde jag mig läsa och skriva och räkna i Kungsholmens Folkskolas filialskola ('Lilla Skolan') mellan Hantverkargatan och Garvargatan i Stockholm. Det var där som jag dessutom -- i en både avspänd och disciplinerad miljö -- lärde mig ganska mycket av vad som då hörde till allmänbildningen hos den tidens någorlunda begåvade barn redan ett par år före tonåren: hembygdskunskap, geografi, historia, biologi, zoologi och annat. (I dagens termer motsvarade det på ett ungefär medelmåttig gymnasiekompetens).
Skolbyggnaden revs emellertid för att jämte skolgården bereda plats åt byggnationen av en ny fastighet, vars första ockupant hette Skolöverstyrelsen (i stort sett motsvarade dagens Skolverket plus Skolinspektionen). Men egentligen borde den utrymmeskrävande ockupantens namn namn ha varit 'Kommissariatet för pedagogisk åsiktskonformitet och utbildningsnivellering nedåt'. Dixi. Och den som säger någonting annat har fel.
Nu gäller det alltså att med oförvillad blick erkänna nederlaget och överskåda slagfältet -- för att därefter sätta igång med att bygga upp allt som förstördes i den pedagogiska demokratins heliga namn. Det gäller då att ständigt ha för ögonen -- det gäller både dig och mig och alla andra likasinnade -- att det ofta är det enkla som är det svåra.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar