Av livserfarenheternas många fyndgruvor är brevsamlingar en av de bästa som finns. Men man måste skilja mellan brevsamlingar och brevsamlingar. Många brev är tillrättalagda inte minst för att lägga ytterligare ära till redan vunnen sådan, medan andra brev har skrivits utan sådana baktankar. Det är dem man i första hand skall vända sig till om man vill uppleva en förfluten tids liv och människor i oretuscherat skick.
Man bör alltså skilja mellan brev och brev. På svenskspråkig botten har man anledning att alldeles särskilt glädjas över de brevefterskördar som åtminstona två så att säga spontana brevskrivare lämnade efter sig -- bäggedera dessutom skapande andar av högsta klass: Eaias Tegnér (1783-1846) och August Strindberg (1849-1912). Tegnér var en första rangens lyriker, Strindberg i sin tur även internationellt sett en första rangens damatiker.
I fråga om kvantitet och mångfald adressater leder Strindberg. Det framgår av den brevutgåva i inte mindre än tjugotvå delar som föreligger. Men i fråga om kvalitet är de bägge jämbördiga. Rent innehållsmässigt är det dock mycket som skiljer dem åt, något som inte minst har att göra med deras respektive karriärval: Tegnér blev professor i grekiska i Lund och därefter biskop i Växjö och därmed självskriven riksdagsledamot, medan Strindberg efter ett antal tillfälliga anställningar i yngre år blev författare på heltid och energisk impressario för de alster som i en nästan aldrig sinande ström lämnade han författarverkstad.
Tegnér och Strindberg blev emellertid exakt lika gamla: bägge avled vid sextiotre års ålder. Vidare hade de bägge att tidvis genomgå svåra själslidanden, om vilka Tegnérs dikt 'Mjältsjukan' och Strindberg 'Infernokris' vittnar. Och slutligen hade de var och en på sitt sätt ett något problematiskt förhållande till den protestantisk-evangeliska tro, i vilken de hade vuxit upp.
Här blir det anledning att vända på den kronologiska ordningen. Ske alltså! Efter genomliden Infernokris under senare delen av 1890-talet stannade Strindberg för ett slags kärv ortodoxi, i vilken 'Makterna' fyllde en viktig funktion Om de belönade någon med lycka och välgång, så skedde det med all rätt. Om det förhöll sig tvärtom -- även när det gällde Strindberg själv -- så var det med lika stor rätt. Strindbergs förhållningssätt i den delen av sitt religiöst-filosfiska tänkande saknade inte sin advokatyr av vältaligaste slag, men det var konsekvent och gav hans liv både ny mening och viss stadga.
Tegnérs attityd till den religion som han under senare delen av sin karriär hade att vårda var inte sällan något frivolt: han levde inte alltid som han lärde. Hans förhållningssätt till många av de kvinnor som korsade hans väg hade mer av gammaltestamentlig frigjordhet (där den förekommer) än av evangelisk-apostoliskt renlevnadskrav över sig. Men som det heter eller i varje fall borde heta: geniet har större rätt än andra att följa sina egna vägar, och i vår neofreudianska tid har vi all anledning att se med förståelse på effekten av det testoteron i översmått som fick Tegnérs blod att svalla inför skönheten och glädjen i dess mest utsökta form -- sålunda hos kvinnan.
Detta desto mera som det avsatte underbara dikter och välfunna formuleringar, vilka kan få ens hjärta att slå hastigare och ens intellekt att hoppa till av förtjusning. Vad sägs om formuleringen 'protokollisten ovan skyarna' som en omskrivning av Gud Fader i himlen? Den bakomliggande tanken är ju enkel: även efter dåtidens rätt kristocentriska trosuppfattning i Sverige skulle varje vår gärning bokföras i en pluskolummn för goda gärningar och en minuskolumn för mindre goda gärningar, varefter plussumman minus minussumman antingen meriterade till evig salighet -- eller motsatsen.
Det finns förvisso olika uppfattningar om vad 'protokollisten ovan skyarna' egentligen är. Mer av en av en kärleksfull Gud än av en straffande Gud? Man vill gärna tro det. Mer av en allsmäktig Gud som ser till människans bästa än av en vanmäktig Gud som tvingas åse det lidande som människa mot människa eller blinda naturkrafter åsamkar både individ och kollektiv? Man vill gärna tro det också.
__________
Detta om 'protokollisten ovan skyarna'. Men vad gäller då för 'protokollisten nedom skyarna'? Vad gäller för mig, som i dag har redigerat och skrivit under protokollet för det konstituerande sammanträdet med den i februari nyvalda styrelsen för Innerstadsavdelningen av Centerpartiet i Stockholm? Med vilka mått skall jag -- och för den delen även andra människor -- en gång dömas?
En god vägledning i den saken ger Tio Guds Bud, de budord som Gud delgav Moses i form av två stentavlor med tre budord på ena tavlan och sju budord på andra tavlan (2 Mos. 20:1-17 alterntivt 5 Mos. 5:6-21.) Vad svarar jag och för den delen även du på frågor som inte längre är valfrågor om höghusbebyggelse eller inte i Stockholms innerstad, utan i stället existensiella frågor på liv och död -- sedan man evnetuellt har tagit ställning till Albert Camus' syn på människans enda grundväsentliga val, namligen om hon skall beröva sig livet eller avstå från att göra det. Tänkaren med mera Adolf Hitler var för övrigt något före Camus när han en gång formulerade följande sats: 'Entweder hängt man sich -- oder nicht.' Antingen hänger man sig -- eller också gör man inte det.
Följande frågeformulär grundar sig på 'D:r Martin Luthers Lilla katekes med kort utveckling' i den av Konungen (Oscar II och andra ministären Lous De Geer) gillade och stadfästa upplagan från 1878.
Har du någonsin haft andra gudar jämte mig?
Svar: Nej, aldrig.
Har du någonsin missbrukat Herrens, din Guds namn?
Svar: Nej, aldrig.
Har du alltid tänkt på vilodagen så att du helgat den?
Svar: Nej.
Har du alltid hedrat din fader och din moder?
Svar: Min fader alltid, min moder nästan alltid.
Har du någonsin dräpt?
Svar: Nej, varken i direkt eller överförd betydelse.
Har du någonsin begått äktenskapsbrott?
Svar: Ja, mer än en gång.
Har du någonsin stulit?
Ja, som barn tillsammans med min tvillingsyster och i oförstånd.
Har du någonsin burit falskt vittnesbörd om din nästa?
Svar: Nej, aldrig.
Har du någonsin haft begärelse till din nästas hus?
Svar: Nej, aldrig.
Har du någonsin haft begärelse till din nästas hustru, till hans tjänare eller tjänarinna, eller eljest till något som tillhör din nästa?
Svar: Ja, till min nästas hustru.
Svar: Nej, inte till hans tjänare eller tjänarinna.
Svar: Nej, inte heller till något som tillhör min nästa.
Räcker det? Det kan nog tänkas. Men frågan är vilken av många trossatser i det här ämnet man särskilt bejakar. Nåden genom tron är visserligen ett viktigt inslag i Frälsningsarméns elva lärosatser, men i den elfte och sista lärosatsen uttalas följande konsekvensdeklaration:
'Vi tror på själens odödlighet, de dödas uppståndelse, den allmänna domen vid världens ände, de rättfärdigas salighet och de orättfärdigas eviga straff.'
Man kan mer i detalj fundera ganska länge dels över vad som här menas med de orättfärdiga, dels över vad som menas med med eviga straff. Men man skall absolut inte avfärda ovanstående lärosats' senare del som otidsenlig därför att den är avfattad av en annan tids teologiska tänkare för en annan tids människor. Det kanske finns anledning att återkomma till den problematiken.
I den vackraste av de andliga sånger som tillkommit i relativt sen tid intar en av Lydia Lithell (1909-1957) diktad och tonsatt sång något av en särställning. Den här åsyftade sången förlänar det centrala elementet i den protestantisk-evangeliska tron ett sällsamt poetiskt lyft som stegras för var och en av de tre verserna, samtidigt som melodin ytterligare förstärker budskapet. Här avslutningsvis kören efter de tre verserna (nummer 521 i Pingströrelsen Segerstoner och nummer 533 i Frälsningsarméns sångbok):
Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar