Min äldre syster har nyligen tillbringat fem veckor i Tunisien. Hon hade tagit många fotografier och var över hos oss i förrgår för att köra bilderna genom datorn. Det blev en instruktiv lektion i natur och kultur hos en nation om vilken man inte hör så mycket. Tunisien var under många år en fransk koloni, men 1956 blev det självständigt i och med en i stort sett fredligt genomförd skilsmässa från moderlandet.
Det heter att hälsan tiger still, och i det här fallet är det en i varje fall relativ hälsa som tiger still. Tunisien har alltsedan frigörelsen från Frankrike varit en despoti, men åtminstone till synes en mild sådan under presidenterna Habib Bourgiba respektive Ben Ali.
Min syster hade med sig en bok som hon köpt i staden Sousse, där hon själv och hennes kvinnliga reskamrat tilbringade den övervägande delen av vistelsen i Tunisien. Hon rekommenderade den till läsning. Den heter 'Le voile de la peur: Une femme contre la violence des hommes' och är alltså avfattad på franska. Titeln betyder i översättning 'Rädslans slöja (eller huvudduk): En kvinna mot mansvåldet', och är författad av en kvinna från Algeriet vid namn Samia Shariff.
Författarinnan fick i rikt mått uppleva kvinnans underordnade och utsatta ställning i sitt hemland, och det hon har att säga i det ämnet är både skakande och stundom ohyggligt. Samia Shariff är född i slutet av 1950-talet. Hon växer upp i en burgen familj. Fadern har stora inkomster. Det är medaljens framsida. Men fadern är därjämte helt likgiltig för dotters framtida välgång och lycka, och modern behandlar henne - milt uttryckt - illa. Samia är inte son till dem, endast dotter. Det är medaljens frånsida.
Vid sextons års ålder tvingas Samia in i ett tvångsäktenskap, som snart utvecklas till ett rent helvete på jorden. Hon försöker hävda sig mot mannen, men snart ger hon upp. Hon orkar inte. I sinom tid blir hon förskjuten av av sin man och därför också utkastad av sin familj. Samia träffar emellertid en ny man som tjänstgör inom armén. Han ger henne det hon bit för bit har berövats, nämligen livsmod, och de bägge gifter sig. Men historien slutar inte där.
Telle societé telle femme, lyder ett franskt ordstäv. Sådant samhälle, sådan kvinna. Samia Shariff ville inte att hennes barn skulle växa upp i det algeriska samhället med dess mer eller mindre religiöst motiverade kvinnoförtryck och hedersvåld, för att inte säga kvinnoförnedring. Genom omständigheternas makt får hon så möjlighet att emigrera till det franskspråkiga Canada, vilket är detsamma som Quebec. (I Mahgrebstaterna -- Marocko, Algeriet och Tunisien -- är visserligen förvaltningsspråket arabiska, men i alla skolor över en viss nivå sätter man tidigt in undervisningen i franska.) Där får hennes liv ytterligare en nystart, och hennes fem barn har acklimatiserat sig så väl att de känner sig som riktiga quebecare.
Samia Shariffs bok är inte den enda i sitt slag. Även andra kvnnor -- nästan alla från Algeriet -- har vittnat i samma sak. Men fråga är om inte 'La Voile de la peur' just i sin detaljrikedom (visserligen med litet för många upprepningar) är den ohyggligaste. Man bör nog inte läsa den om man inte själv är i hygglig balans.
Det finns en mycket läst bok i samma genre som är översatt till svenska. Det är Khaled Hosseinis 'A Thousend Splendid Suns', 'Tusen strålande solar'. Där är läsaren förflyttad till Afghanistan, och huvudpersonen Mariam tvingas in i ett äktenskap med en trettio år äldre man. Även Hosseinis bok slutar med något slags positiva förtecken. Men innan man har hunnit dit är vägen så skakande i sin ohygglighet att det snart sagt är ett under att man inte ligger sömnlös åtminstone någon natt.
Det säger sig självt att de bägge här nämnda författarna gjort alla kulturländer en stor tjänst i och med att de -- låt vara indirekt -- vädjat om stöd och hjälp till miljontals kvinnor, för vilka livet blivit eller blir ett enda utdraget lidande. De har iklätt sig rättfärdighetens pansar och försökt stå det onda emot.
__________
Ett centralt tema i bägge böckerna är givetvis den för praktiskt taget alla infödda invånare föreskrivna religionen, som ju är islam. Få i vårt land har läst hela Bibeln, och ännu färre är de som har läst hela Koranan. Men det har jag och då kunnat konstatera att det i bägge heliga skrifter sida vid sida förekommer förnuft och oförnuft, kärleksbudskap och våldsdyrkan och andra dikotomier. Det som i första hand skiljer kristendom och islam åt är naturligt nog deras lärobyggnadnader, och de i sin tur är i stora stycken produkter av olika historisk utveckling.
Islams snabba utbredning under 600- och 700-talen från Arabien ända in i Franrike hade två viktiga förutsättningar. Den ena förutsättningar var att denna utbredning i stora stycken var välsignelsebringande för de folk som spontant eller genom våld underkastade sig den: den förmedlade nämligen -- med början hos religionsstiftaren Profeten Muhammed -- en lagstiftning, sharialagarna, som klart och entydigt fastslog för stammar och klaner med olika rättstraditioner att en och samma lag skulle gälla lika för alla. Det innebar ett stort steg framåt i utvecklingnen för många även med den tidens mått mer eller mindre efterblivna samhällsbildningar.
Den andra förutsättningar var islams tolerans gentemot konkurrerande religioner, i främsta rummet då gent emot 'bokens (Bibelns) folk' -- i klartext judar (Gamla Testamentet) och kristna (hela Bibeln med tonvikt på Nya Testamentet). Islam själv är ju en synkretistisk religion för vilken -- i professor G. F. W. Hegels termer -- tesen var Gamla Testamentet, vars viktigaste profeter även blev islams profeter, antitesen kristendomen (med Jesus dock som en av islams fem profeter) och syntesen islam, i vilken båda äldre trosvärldar förenades i en och samma religion.
Det bör här litet en passant påpekas att islam hade och fortfarande har en positiv inställning till vetenskaplig verksamhet i stort. Västerlandet är just därför islam stort tack skyldigt för att man i namn av just vetenskapen räddade över till andra länder mycket av den antika kulturskatt som eljest hade gått förlorad. Så har vi dessutom araberna att tacka för siffersymbolen 0 och för det skriftspråk vi även i övrigt använder för att beteckna siffror.
Var finns då kärnan i den av Sama Shariff och Khaleid Hosseini avhandlade problematiken i dagens muslimska värld? Den finns i människans inneboende ondska, som alltid söker objekt att hata och även finner sina offer i eller utanför religionens värld. Den finns där så länge en humanistiskt grundad och sorgfälligt tillämpad rättsordning inte vinner anklang hos det maktägande skiktet av medborgare.
Den mahgrebstat som hittills inte nämnts, nämligen Marocko, är en teokrati. Kung Muhammed VI är inte bara statschef med reell makt, utan även islams högste beskyddare i landet. Samhällsordningen får nog betraktas som stabilare än i de bägge övriga mahgrebstaterna, men den stabiliteten vilar i stor utsträckning på både polisiär makt och en intolerans som inte vet av omprövning eller ens diskussion. Den sistnämnda gäller främst tre frågor: kungamakten, religionen och Marockos ockupation av Västsahara.
_________
I söndags -- tredje söndagen i Fastan -- var predikotexterna (andra årgångens texter) centrerade kring kampen mot just ondskan. Två av de tre bibeltexterna lyder sålunda och bör kanske både här och var leda till viss reflektion och omprövning. Först profeten Jesaja 59: 14-17:
Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, och den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, ty hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud, och han iklädde sig hämndens dräkt och svepte sig i harmens mantel.
Därefter aposteln Paulus i Efesierbrevet 6:10-18:
Hämta nu styrka hos Herren, styrkts av hans oerhörda kraft. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod som vi har att kämpa, utan det är mot härskarna, mot maktens män, mot herrarna av denna mörkrets värld, mot onsdskans krafter i himlarymden. Tag därför på er Guds rustning så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och kläd eder i rättfördighetens pansar. Sätt som skor på edra fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför eder, ty mot den skall ni få den Ondes alla pilar att slockna. Grip frälsningens hjälm och andens svärd, vilka är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och bed i eder ande varje stund.
Ja, sannerligen! Induite vos arma Dei ut possitis stare adversus insidia diaboli. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar