Allt ni gör mot dessa mina minsta [62]

När 1900-talets svenskspråkiga kulturliv en gång skall sammanfattas med inriktning på det fåtal som fortfarande kan hysa intresse för sådan materia, så finns det ett namn som man svårligen kan passera innan man har stannat upp framför detsamma och begrundat dess innebörd i diverse termer. Det är namnet Stig Strömholm. Bakom namnet döljer sig (om det nu är rätt uttryck) en man som senare i år kan avfira sin åttioårdag och då blicka tillbaka på en verksamhet, vilken för att sammanfattas i notis-termer kräver sitt ansenliga spaltutrymme i det biografiska uppslagsverket 'Vem är det'.

Men för att sammanfatta sammanfattningen: professor först i allmän rättslära och därefter i civilrätt med privaträtt vid Uppsala Universitet, med tiden först prorektor och därefter rektor vid universitetet. Flerfaldig hedersdoktor inom skilda fakulteter i skilda länder, mångfaldig ledamot av åtskilliga lärda samfund likaså i skilda länder, under ett skede preses i Kungl. Vitterhetsakademien. Ledamot av den exklusiva tyska orden Pour le Mérite. Utomordentligt omfattande och mångsidigt författarskap, med en monumental doktorsavhandling jämte uppföljning som särskilt observandum. Den franskspråkiga avhandlingen bär titeln 'Le droit moral de l'auteur (I-II:1-2)' och uppehåller sig sålunda vid det viktiga ämnesområdet upphovsmannarätt.

Monumental är även på sitt sätt en över fyrahundrasidig betraktelse som utkom 1972 och som (tydligen just därför) åsattes den lapidariska titeln 'Sverige 1972'. (Därutöver och slutligen hör Strömholm hemma hos den grupp svenska märkesmän som skulle ha beretts säte och stämma i Svenska Akademien om inte ett antal stolsinnehavare i densamma upprepade gånger åsidosatt den Höge Stiftaren Gustaf III:s s intentioner. Till nämnda grupp hör för övrigt även -- att döma av den franska veckotidskriften L'Express från i år och en färsk utgåva av det tyska uppslagsverket Der grosse Brockhaus -- författarna Per Olov Enquist och Lars Gutafsson. Inga andra seriösa svenska författare har sedan lång tid tillbaka ett internationellt renommé. Parentetiskt sålunda: Arma fosterland.)

Förlaget -- som var Norstedts -- hyste tydligen inga större förhoppningar om läspublikens intresse för en fyrtioårig juridikprofessors samhällsanalyser och anfäktelser över en nationell kontrapunkt. 'Sverige 1972' trycktes som storpocket på snabbt gulnat papper och med illa limmad rygg. Omslaget illuderade visserligen en svensk flagga -- just illuderade, intet mera. Så inträffade märkligt nog att den för sitt i största allmänhet konservativa synsätt kände Strömholm till både egen och andras förvåning blev påtagligt högaktningsfullt recenserad i avisor av den mest skilda partifärg.

Det var märkligt. Ty det här inträffade i ett skede under vilket statsministern (med ett betydelselöst undantag för sommarmånaderna 1936) hade varit socialdemokrat nästan lika många år som Stig Strömholm hade avverkat under sitt dittillsvarande jordeliv. Det långa maktinnehavet hade på lång sikt varken varit till fördel för det statsbärande partiet självt eller för landet. Socialdemokraterna hade under Tage Erlanders tjugotre år vid makten (1946-1969) och nu i början av Olof Palmes era (1969-1976 och 1982-1986) framträtt med både maktambitioner av alltmera himlastormande karaktär och ett tonläge i den allmänna debatten som inte var särskilt sympatiska. Och flertalet av de många 'reformerna' borde ha stannat på papperat. Det vet vi nu -- med utbildningssektorn i stort som ett av flera förfärande exempel.

Det var som sagt märkligt. 'Sverige 1972' måste ha haft alldeles särskilda förtjänster. Så var det också. Det skulle därför vara frestande att gå närmare in på den märkliga skriften (som gärna kunde publiceras i en andra upplaga och i en utstyrsel som den förtjänar samt förses med ett lika omfattande som uttömmande nytt förord av upphovsmannen). Men det är här och nu inte möjligt. I stället skall intresset särskilt inriktas på ett begrepp som introduceras i Strömholms betraktelse för att därefter försvinna i tomma intet. Det är begreppet 'människoproduktion'.

Det är ett begrepp som inte bara kan få tanken att hisna i största allmänhet, utan även associera till mindre sympatiska företeelser som exempelvis det nazistiska raspolitikprojekt vilket gick ut på att utan tanke på familjebildning avla fram barn med -- som man trodde -- i kraft av rasrenhet överlägna egenskaper. Men Strömholms begrepp 'människoproduktion' är precis vad det säger. Det betecknar det utvecklade samhällets projekt att lägga livet så tillrätta för alla -- från det ögonblick man lämnar moderlivet intill dess man för sista gången sluter ögonen -- att det blir ett någorlunda gott liv. Vad är då ett gott liv? Det är -- i den brittiske filosfen och matematikern Bertrand Russells ord -- ett liv inpirerat av kärlek och grundat på kunskap.

Ibland samvarierar inte ord och handling hos politiker på olika nivåer och i skilda partier. Man gör sig till talesman för allsköns honetta ambitioner, samtidigt som ens verksamhet är improduktiv eller rentav destruktiv till sin natur. I utbildningshänseende är vi -- som redan antytts -- snart inne på tredje generationens offer för en politik som länge krälat och fortfarande krälar i rena träskmarker. Och det kan gå långt om länge innan man är tillbaka vid den alltmer avundsvärda utgångspunkten. Om man nu någonsin kan företa ett sådant hjältarnas uttåg.
__________

Men man kan vara mer eller mindre sårbar. Det beror inte bara på levnadsomständigheter i stort, utan även och inte minst på annat. Den store österrikiske psykiatern Sigmund Freud (1856-1939) var den förste som satte ett verkligt skarpt sökarljus på de första barndomsåren. Det var en god sak i sig, även om den teoribildning för vilken Freud gjorde sig till talesman ofta blev äventyrlig i överkant. Det första levnadsåret är -- sammanfattningsvis -- oerhört viktigt för individens fortsatta utveckling. Det andra levnadsåret är mycket viktigt, det tredje levnadsåret likaså. Här återfinns ibland maskrosbarnets dolda resurser.

Här återfinns ofta nog även 'normalbarnets' bästa resurser. Det är de resurser som gör att man utan större vånda någorlunda överlever de mera destruktiva anslagen i en destruktiv samhällsbildning. Det har ingenting att göra med 'barnfattigdom' eller 'att vara född med silversked i munnen'. Det har i stället att göra med en allmän vuxenattityd till småbarnet, en vuxenattityd som leder till att det vaknar med ett leende på läpparna och somnar in i trygg fövissning om att tillvaron är förutsägbar och den nära omvärlden den bästa av världar. Jesus yttrade i ett visst sammanhang följande: 'Allt I haven gjort mot dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.' Översatt till nutidssvenska innebär det, att den politiska elitens övergrepp mot förskolebarn och skolbarn utgör övergrepp på hela samhället.

Här återfinns alltför stora förskolegrupper för att det skall vara bra för mindre barns hälsa. Här återfinns tiotusentals fall av i förtid avbruten skolgång. Här återfinns en kombination av oberöriga lärare och teoritrötta elever som bara kan leda åt ett håll. Här återfinns en skola där alla har rätt att misslyckas, till den verkan det hava kan på elevernas självkänsla och framtidshopp. Här återfinns kort sagt en 'demokratisk skola' nedärvd från en annan 'demokratisk skola' med hemortsrätt i dåvarande Östtyskland. Den kan ju -- i och för sig -- inte misslyckas, eller hur? I dåvarande Västtyskland hade man samma stadieindelning och begåvningsgruppering som i den svenska skola som föregick enhetsskolan/grundskolan och det i skiftande former 'nya gymnasiet'. Och det har man fotfarande. Hur kan det nu komma sig?
__________

Åter till temat Stig Strömholm. I ett radioinslag för några år sedan lättade den lärde mannen något på förlåten till sin barndom. Fadern var officer i Boden och avled när sonen Stig var i två-årsåldern. Modern flyttade då till Uppsala med sina bägge små söner. Där etablerade den lilla familjen kontakt med en nära släkting vid namn Daniel Strömholm. Denne var professor i kemi och sextio år äldre än Stig och hans bror. Men behöver en sådan omständighet innebära en negativ faktor i en relation som växer sig stark? Inte alls. (Jag kan här yttra mig med den visshet som endast egen erfarenhet skänker.) Den senare professor Strömholm talar med påtaglig värme om farbror Daniel.

Daniel Strömholm tillhörde de akademiska stålmän i en äldre generation vetenskapsidklare, för vilka spåret före fyllda fyrtio och i stenhård konkurrens måste leda till professur -- för att även fortsättningsvis kantas av idogt bedriven forskning. Men den äldre Strömholm inledde sin akademiska bana som humanist med historia som huvudämne -- för att först därfter specialisera sig på huvudämnet kemi med huvudsaklig inriktning på den oorganiska kemin. Det är tankeväckande.

Daniel Strömholm var född 1871 i Ragunda i Jämtland (bekant genom det stort anlagda experiment med naturen som i slutet av 1700-talet kom att resultera i 'Döda fallet'). Fadern var apotekare och kunde glädja sig åt följande inledande meriter för sonen Daniels del: student vid sjutton, fil. kand vid nitton, fil. lic. vid tjugosex, fil. dr vid tjugoåtta och docent vid tjugonio. Här bör tillfogas att den äldre Strömhom åren kring professorsutnämningen 1909 i samarbete med sedermera Nobelpristagaren professor The Svedberg publicerade för senare tiders 'atomforskning' utomdentligt betydelsefulla rön.

Hur såg egentligen den av allt att döma lyckliga stjärna ut, under vilken Daniel Strömholm föddes och verkade? Har vi här någonting att lära? Kanske, kanske inte. Hur som helst utgav han bland annat två böcker som avspeglar de vida gränserna för hans ingenium. Den ena boken heter 'Bibelns minnen om apostlarna och deras tid' och är från 1945, den andra boken 'Naturvetenskapliga essäer' och är från 1950.

Den äldre professor Strömholm -- som avled ogift 1961 -- var med andra ord ingen fackidiot. Det blev inte heller den ännu mångsidigare yngre professor Strömholm -- rättslärd, samhällsdebattör, essäist och till och med (men utan påtaglig framgång) romanförfattare. Goda föreiblder kan göra djupa intryck på kommande generationer. Så blev av allt att döma fallet även här. Det skulle vara intressant att få veta mer i den saken.
__________

Landstingsrådet [54]

Alla partipolitiskt aktiva har sina favoriter och sina icke-favoriter. Ju längre man är verksam inom ett politiskt parti, desto färre tenderar partikamraterna i förstnämnda grupp att bli, och följaktligen desto flera partikamraterna i sistnämnda grupp -- om jag nu rakt av skall redovisa mina egna erfarenheter. Det som föreföll vara idealism och intelligens var varken det ena eller det andra, utan blott sken. Det som föreföll vara viss mänsklig svaghet var inte bara det, utan även en följsamhet långt utöver anständighetens gräns.

En partikamrat som i varje fall hitintills klarat sig ganska bra i det sammanhanget heter Gustav Andersson. Han är kring de fyrtio och sedan 2006 landstingsråd i Stockholms läns landsting med huvudansvar för miljö- och skärgårdsfrågor.

Redan den yttre apparationen är anmärkningsvärd. Gustav är så lång till växten att han i upprätt ställning måste betrakta alla sina partikamrater i Stockholm von oben. Men han är lyckligtvis också så slank att han utan möda kan vika sig dubbel för att bättre uppfatta motpartens tal och minspel. Dessutom är Gustav något tunnhårig, vilket klär detta egg-head alldeles utmärkt. Vartill i fullständighetens namn skall läggas att Gustav ägnar sig åt segling sommartid och sjunger i kör året om samt delar sitt liv med en annan man.

Innanför den blottlagda huvudskålen finns åtskilligt som utan vidare kan betecknas som bildning och tankeskärpa. Först bildningen. Gustav har anförtrott sin bloggläsekrets att han sätter vissa böcker högre än andra, och bland dem den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs monumentala 'Bröderna Karamazov' från 1880, den tjeckiske författaren Jaroslov Hasesks festliga 'Den tappre soldaten Svejk' från 1921 och vår egen Birger Sjöbergs dubbelbottnade 'Kvartetten som sprängdes' från 1924. (Sorgligt att säga har Torgny Lindgens eländiga drapa 'Pölsan' hamnat i samma sällskap. Men även solen har ju sina fläckar.) Det säger en del om vidden av Gustavs kultuella landskap.

Vidare har Gustav den ambitionen att även i parti-interna sammanhang någorlunda ofta framträda muntligt inom sitt ämnesområde, senast i torsdags som inledning till den avslutande delen av distriktsstämman. Det gör han med otvungen vältalighet och viss intensitet, samt därutöver och tacknämligt nog utan att låta sig slaviskt bindas till det förelagda temat. Vilka Stockholmscenterpartister visste för ett par år sedan någonting om havrexportens betydelse för bönderna på Västgötaslätten under 1800-talet -- för att nu bara anföra ett exempel?

Så till Gustavs politiska tankevärld. I en högst blandad lektyr med den något sökta titeln 'Med frihet följer ära' har tio centerpartister i framskjuten ställning bidragit med lika många betraktelser i syfte att förmedla vad som ligger deras centerhjärtan närmast. En av de tio är Gustav, och det bidrag han signerat under rubriken 'Grundtrygghet' är -- kortfattat uttryckt -- briljant.
__________

Vi tar oss därför fortsättningsvis friheten att citera både Gustav själv och det han citerar. Först ut blir ett avsnitt ur Centerpartiets partiprogram 1959:

'Sedan de grundläggnade behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en tygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten. Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster.'

Kan det sägs bättre? Knappast. Nu Gustav själv:

'En särskild stolthet för [Bondeförbundet/Center]partiet var genomförandet av barnbidraget, som utformats av bondeförbundaren och professorn i statstik [vid Stockholms Högskola och riksdagsledamoten 1944-1970] Sten Wahlund [1901-1977]. Tidigare hade fattiga barnfamiljer fått behovsprövat understöd som ofta delats ut under förödmjukande former som mat, kläder och skor, samtidigt som det funnits barnavdrag på skatten som främst gynnat hög- och medelinkomsttagare. Här gjordes ett särskilt nummer av att ersättningen skulle vara lika för alla barn och att den inte skulle vara behovsprövad.

'Den fråga som framför allt skulle kristallisera Centerpartiets fördelningspolitiska idé var pensionsfrågan, som blev alltmer akut från 1930-talet och framåt. Allmän folkpension hade införts [egentligen kommit till beslut] redan 1913, men ersättningsbeloppen var låga -- grundnivån låg på enbart en tiondel av en indusrtriarbetarlön 1918.

'På grund av världskrig och andra reformbehov var det först under 1950-talet som en större pensionsreform blev aktuell. Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet [1951-1957] var dock plittrad i [frågan om] hur en modell skulle utformas. Socialdemokraterna och LO ville att tilläggspensionen skulle baseras på förmånstagarens lön och [därmed] inbetalade premier. [Statsministern 1946-1969 och socialdemokraten] Tage Erlander hade insett att partiets bas måste breddas. Indusriarbetarna hade börjat minska i antal, medan tjänstemannagrupperna blev alltfler. Därför måste den socialdemokratiska välfärdspolitiken utformas så att tjänstemän kände ett intresse i ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Det skulle ske genom inkomstgraderade socialförsäkringar.

'Centerpartiet -- som Bondeförbundet nu bytt namn till -- ansåg att ett sådant system skulle konservera skillnader i förvärvsinkomster, samtidigt som den inskränkte den individuella handlingsfriheten. Jordbrukare och andra småföretagare, liksom de många kvinnor som var hemmafruar eller medarbetare i lantbruk och småföretag, hade små inkomster och skulle därför få [relativt sett] låg pension. Åtminstone på ålderns höst borde människor ha rätt till samma stöd från det allmänna, varför Centerpartiet hellre ville höja den grundpension som var lika för alla. Enskilda som ville öka sin inkomstpension [pensionsinkomst] kunde teckna frivilliga försäkringar eller spara i boende eller eget företag.

'Koalitionsregeringen upplöstes och en folkomröstning hölls 1957 där (S)-linjen misslyckades med att få egen majoriet. Men även om Socialdemokraterna fullföljde sin linje med hänvisning till att Högerpartiet och Folkpartiet också förordat inkomstbaserade tilläggspensioner gick Centerpartiet stärkt ur striden. Många utanför landsbygden hade upptäckt att partiet stod för ett alterntiv i synen på rättvisa och frihet. Partiets egna idéer utkristalliserades och blev utgångspunkt[er] för kritik av den socialdemokratiskt färgade sanmhällsutvecklingen.'

__________

Det är synd att begreppet 'alliansens gröna röst' och företagarfrågorna i så hög grad som skett fått skymma blicken för det högst angelägna budskap som Gustav här -- med stadig förankring i Bondeförbundet/Centerpartiets förflutna och i strid med dagens tongivande doktriner -- förmedlar. Försäkringexperten inom mig har visserligen satt ett par smärre frågetecken i marginalen, men icke desto mindre rekommenderas varmt både läsning och omläsning av Gustavs utläggning om behovet av och möjligheterna till att skapa just grundtrygghet. Finns det egentligen någon viktigare politisk fråga -- vare sig det gäller oss här hemma eller hela vår omvärld?

Lovtal är en svår genre. Var går gränsen mellan ovedersägliga och tänkvärda fakta å ena sidan och intet stort mer än förljugen inställsamhet å den andra? Det beror på situationen och personen. Men läsaren får på egen hand fundera vidare över just den problematiken.

Förr i världen -- där både Gustav och jag själv gärna vistas -- förekom inte så sällan lovtal på vers. Men det är inte många sådana lovtal som har överlevt samtiden. Ett undantag utgör emellertid dikten 'Landshövdingen' i andra delen av Johan Ludvig Runebergs diktcykel 'Fänrik Ståls sägner' från 1860.

Handlingen i Runebergs dikt är förlagd till Finska kriget 1808-1809 (efter vilket Sverige gick förlustigt Finland). Den ryska ockupationsmakten företrädd av en general tränger sig in hos landshövdingen i ett visst län i Finland och begär att denne skall beordra allt svensk-finländsk krigsmanskap att nedlägga vapnen. I annat fall skulle något slag vedergällning drabba hela befolkningen.

Landshövding Wibelius vägrar blankt att beordra eldupphör, och han vänder sig med kraft mot hotet om vedergällning. Han stöder sig därvid på lagen (1734 års lag), som (enligt Runeberg) stadgar att 'bryter en (här mot ockupationsmaktens begäran), all skuld är endast hans, att mannen bötar ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans'. Den ryske generalen blir så perplex av Wibelius' vältaliga utläggning att han ger med sig. Han tar alltså tillbaka sin begäran.

Nu förhåller det sig så att det i 'Fänrik Ståls sägner' vimlar av både högadel och annan adel. Diktcykeln avhandlar ju ett krig, och de som från svensk-finländsk sida ledde kriget tillhörde en officerskår med starkt inslag av namn-nobless. En poäng i Runebergs framställning i 'Landshövdingen' är emellertid att det inte är namnet som gör personen, utan att det i stället förhåller sig tvärtom. Låt oss därför låna av Runeberg och i form av följande anspråkslösa rader parafrasera dennes text:

Andersson, det var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men beaktansvärt ändå,
ty namnets ära var att det var hans,
hans adel föll därpå.
__________

RD-valet: V -- 4.2, FP -- 6.3 procent [36]

Vänsterpartiet -- ursprungligen Sveiges Kommunistiska Parti -- har sina rötter i den ryska oktoberrevolutionen 1917. Naturligt nog var partiet som störst i 1944 års andrakammarval, då drygt tio procent av väljarkåren röstade på detsamma. Det hade av lätt insedda skäl en rent samtidshistorisk orsak: det var den sovjetiska Röda Armén som mer än någon annan armé krossade alla möjligheter för Hitler-Tyskland att gå någorlunda helskinnat ur kriget.

Men efter 1944 års för Kommunisterna så lyckosamma val har partiet varit ett typiskt mini-minoritetsparti, detta trots namnbyten i modifierande riktning (från ursprungsnamnet till Vänsterpartiet Kommunisterna och därifrån till Vänsterpartiet) och trots en trio påtagligt kompetenta och även långvariga partiledare: C. H. Hermansson, Lars Werner och Gudrun Schyman.

Har tiden helt enkelt sprungit ifrån Vänsterpartiet med dess så otidsenliga bakgrund? Vare sig partiledaren heter Lars Ohly eller någonting annat? Det ser så ut.
__________

Folkpartiet Liberalerna har äldre anor -- med allmän rösträtt och sociala reformer högt upp på programmet -- än något annat politiskt parti i Sverige. Både namnet och rötterna stammar från senare delen av 1800-talet. Men vare sig man talar om Folkpartiet då och nu eller om Liberalerna då och fram till 1935, så har partiet eller partierna åkt upp och ned i väljaropinionen mer än något annat parti.

Folkpartiets storhetstid inföll under de bägge första decennierna av 1900-talet, då under namnet Liberalerna. Partiledaren Karl Staaff var statsminister 1905-1906 och 1911-1914, och hans efterträdare Nils Edén var det i en liberal-socialdemokatisk regering 1917-1920. Men under sistnämnda skede hade partiet krympt väsentligt och därefter splittrades det i två partier, av vilka utbrytarpartiet antog namnet De Frisinnade.

Trots att De Frisinnade var ett uttalat miniminoritetsparti lyckades man 1930 bilda en så kallade vågmästarregering, som ägde bestånd till 1932. Partiledaren C. G. Ekman var en av Sveriges skickligaste parlamentariker genom tiderna, en kompromissarie som -- sades det -- ena dagen gick i armkrok med Högern i form av amiral Lindman och andra dagen med Socialdemokraterna i form av Per Albin Hansson.

Men olyckorna hopade sig över de bägge liberala partierna, och därför gick de 1935 -- förnuftig nog -- samman under namnet Folkpartiet (ett partinamn som hade kommit och gått redan under 1890-talet). En ny men måttlig storhetstid inföll under skedet 1948-1967, under vilket partiledaren hette Bertil Ohlin. Det hjäpte nu inte: statminister var och förblev under osannolikt många år -- 1946-1969 -- och med hjälp av både tur och skicklighet socialdemokraten Tage Erlander.

Efter en rad andra partiledare har så Folkpartiet Liberalerna (som det fullständiga partinamnet lyder) landat i dagens situation. Den är -- inte minst med tanke på partiets stolta historia och idéarv -- rätt egenartad. Vad fattas för att man skall göra bättre ifrån sig än i valet 2010?

Är partiledaren Jan Björklund otillräcklig? Knappast, i varje fall inte med svenska mått mätt. Och i riksdagsgruppen återfinns flera verkliga tungviktare som exempelvis Carl. B. Hamilton (finansfrågor), Johan Pehrson (rättsfrågor) och Allan Widman (försvarsfrågor), samtliga självklara taburettinnehavare om regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt när det begav sig hade tänkt till och tänkt rätt. Här finns flera gåtfulla varför och få självklara därför att.
__________

Finland: Ett sjuttioårsminne med förgreningar [17]

Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.

Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.

På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).

I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)

Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.

Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.

Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.

Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:

Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________

Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.

Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.

Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.

Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.

'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________

Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.

Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).

Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.

Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.

Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________