I dag klockan två på eftermiddagen ringde kyrkklockorna i Oscarskyrkan samman till begravningsgudstjänst i anledning av centerprofilen Eva Måbecks frånfälle vid åttioett års ålder.
För en äldre generation centerpartister i allmänhet och Östermalmscenterpartister i synnerhet var Eva Måbeck mer ett namn bland andra namn. Hon var snarare ett begrepp, ett knippe egenskaper som skattades mycket högt av somliga, men inte alls av andra. Det finns anledning att återkomma till det.
Eva Måbeck var bördig från Östergötland, men överflyttade till Stockholm i samband med att hon undergick utbildning vid Tandläkarhögskolan. Med tiden etablerade hon en egen praktik på Sturegatan, som ägde bestånd i många år. Och man kan nog inte förstå fenomenet Eva Måbeck utan att känna till att hon hade en för sin tids kvinnor hög utbildning samt dessutom en framgångsrik yrkesverksamhet att falla tillbaka på.
Eva Måbeck var politiskt intresserad och valde Centerpartiet som sitt politiska hemvist. Hon blev i sinom tid ordförande i Östermalmsavdelningen, i vilken hon liksom alla andra centerpartister fick uppleva partiets starka regress under det sena 1900-talet. Det blev med tiden uppenbart att de mer eller mindre tynande lokalavdelningarna i Stockholms innerstad måste slås ihop till en avdelning inom Stockholmsdistriktet. Den sammanslagna avdelningen fick naturligt nog namnet Innerstadsavdelningen.
Men inte ens den sammanslagna innerstadsavdelningen redde sig särskilt bra. Det var nu inget naturgivet fenomen, utan hade givetvis en hel del mera påtagliga orsaker av parti-intern karaktär Men de skall inte utvecklas här. Alltnog:
Alla stod helt handfallna utom den styrelseledamot som i början av januari 2009 i stället för årsredovisning för föregående räkenskapsår distribuerade ett meddelande på tiotalet rader, av vilket det framgick att styrelsen inte hade sammanträtt en enda gång. Det man ändå hade mäktat med var tre föredrag i Vuxenskolans regi.
Alla stod som sagt handfallna -- utom en. Det var Eva Måbeck, som illa kvickt utsåg en annan styrelse än den insomnade styrelsen, och som vid en samling i hemmet meddelade vad hon förväntade sig av de nu sammankallade partivännerna. Under årsmötet i slutet av februari 2009 klubbades så Eva Måbecks personval igenom.
So far, so good. Och så föll det sig att Eva Måbeck och jag själv just i februari 2009 sammanträffade vid en hearing med Centerpartiets huvudkandidater i valet till Europaparlamentet. Vi hade helt enkelt råka sätta oss vid samma bord. Vi presenterade oss för varandra, och redan innan de tre kandidaterna -- alla kvinnor -- hade fått ordet, så hade jag fått ganska klart för mig vad Eva Måbeck redan hade gjort för att reda upp saker och ting i en dyster situation
Innan vi skildes åt växlade vi business cards, och under de närmast följande veckorna hade vi rätt tät mejl- och telefonkontakt. Ett bekymmer utgjorde att Innerstadscenterns kassör först hade slängt in ett par plastkassar med papper huller om buller på partiexpeditionen och därefter schappat. (Jag tror mig förstå varför, men det är en annan historia.) Även revisorn hade tackat för sig. Både det ena och det andra måste åtgärdas.
Utan formella beslut gled jag tack vare Eva Måbeck så in i styrelsearbetet. Jag ordnade de papper som gick att ordna till ett någorlunda överblickbart arkiv. Jag utarbetade en årsredovisning för 2008, över vilken jag -- efter vederbörligt undertecknande -- själv skrev revisionsberättelsen. (Nöden har ju ingen lag.) Med mera, med mera.
Vid avdelningstämman för Innerstadscentern 2010 invaldes jag i styrelsen och blev därtill av den nya styrelsen utsedd till sekreterare i avdelningen (men har varit ganska mycket därutöver). Hur som helst: Först nu kan man rätt bedöma betydelsen av Eva Måbecks kraftfulla initiativ för två år sedan. Innerstadscentern behövde inte drunkna i destruktiv passivitet, utan kunde tvärtom rädda sig upp på torra land -- och det med den vackraste utikt man kan ha, nämligen framtiden.
Vi var några som under den sits som följde på begravningsgudstjänsen höll var sitt korta tal till minnet av Eva Måbeck. Jag själv fann anledning att särskilt framhålla hennes skärpa och humor -- en humor som inte saknade sina befriande inslag av självironi. Humorn var inte problematisk, men det var i gengäld skärpan. Eva Måbeck 'didn't easyly suffer fools' -- eller på inhemskt tungomål: hon hade föga fördrag med dumbommar. Det tyckte varken C-märkta eller andra dumbommar om, med de konsekvenser det kunde få.
Vidare hade Eva Måbeck den egenheten att hon aldrig yttrade mellan fyra ögon
någonting som inte kunde eller skulle föras vidare till en vidare krets. Det innebar att attityder som 'off the record' eller 'det här stannar som du nog förstår oss emellan' var henne fullkomligt främmande -- givetvis resulterande i ett antal ömma tår som kunde värka länge.
Eva Måbecks ovan antydda rätlinjighet vilade på en mycket fast grund: hon bekände sig utan förbehåll till en kristen tro med klart uttalade positiva förtecken. Hon var tacksam över den livets gåva hon hade fått och försökt förvalta väl. Men hon såg också intill slutet med glädjefylld spänning fram mot det liv på andra sidan som skulle förunnas henne. Och på sin dödsbädd drack hon champagne och förtärde jordgubbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar