Minnet av Jussi Björling lever, trots att det nu är mer än 50 år sedan han avled. Han var en av fyra svenska operasångare, som under 1900-talet inte bara representerade den absoluta eliten inom respektive sångfack, utan under en längre tid var de främsta -- i tur och ålderordning: Set Svanholm (hjältetenor, 1904-1964), Jussi själv (lyrisk-dramatisk tenor, 1911-1960), Birgit Nilsson (dramatisk sopran, 1918-2005) och Nicolai Gedda (lyrisk tenor, född 1925).
En egenartad omständighet är att de fyra här nämnda operasångarna och operasångerskan -- som framgått -- var födda med sju års mellanrum.
Set Svanholms specialitet var hjältetenorrollerna i hela Wagnerrepertoaren, men han iklädde sig även många andra roller i övrig tysk samt i italiensk och fransk repertoar. Hans röst har beskrivits som 'pure, lean and powerful', och 1995 års upplaga av The Oxford Dictionary of Music summerar som följer: 'In 1940s and 1950s /he/ was world's leading Wagnerian tenor'. Svanholm slog igenom internationellt 1938 -- med början som Lohengrin i Wien -- och var operachef 1956-1963.
Jussi Björlings liv och karriär är numera kartlagda i detalj, och mest då i den jubilumsbok som utkommit i år med anledning av hundraårsminnet av hans födelse. Under fadern David Björlings ledning turnerade Jussi och hans bröder som späda goss-sopraner både i Sverige och USA. Efter faderns förtida död följde några besvärliga tonår intill dess Jussi hamnade under dåvarande operchefen John Forsells beskydd. Han debuterade på Stockholmsopran redan vid nitton års ålder, och tio år senare var han ett stort namn internationellt och skulle så förbli intill sin bortgång.
Birgit Nilsson debuterade sent, först vid tjugoåtta års ålder. Men när hennes kvaliteter nått omvärlden blev karriären så mycket framgångsrikare. Hon efterträdde den norska sångerskan Kirsten Flagstad som de högdramatiska sopranrollenas primadonna assoluta. Hennes debut på Metropolitanoperan 1959 blev förstasidesstoff i de dagliga tidningarna, och sjutton säsonger i rad vid Wagnerfestspelen i Bayreuth säger en hel del.
Nicolai Gedda debuterade i början av 1950-talet på Stockholmsoperan, och gjorde det med framgång i en lättsam opera av Adolph Adam, tonsättaren som komponerade den kända julsången. Men Gedda kände sig styvmoderligt behandlad av operaledningen intill dess Set Svanholm -- nu även operachef -- sträckte ut sin hand i det att de bägge 1957 kreerade tenorhuvudrollerna i Mozarts opera Idomineo på Stockholmsoperan. Samma år ägde Geddas Metropolitandebut rum, och därefter hägrade hela västvärlden. Geddas utsökta sångkonst finns dokumenterad på snart sagt otaliga inspelningar.
Jussi har som framgått blivit föremål för flera böcker, och både Birgit Nilsson och Nicolai Gedde har skrivit memoarer, 'La Nilsson' respektive 'Gåvan är inte gratis'. Den förstnämnda är något katalogartad men naturligtvis ändå av stort intressse, medan den sistnämnda är av mera reflekternade natur och därför av ännu större intresse.
Men vad kan man veta om Set Svanholm, förutom vad uppslagsverk på olika språk meddelar och förutom de notiser om honom (genomgående fördelaktiga) som återfinns i skilda memoarer? Inte särskilt mycket. Men en någorlunda kvalificerad gissning är att den som fördjupar sig i Svanholms livslopp -- som inrymde mycket mer än en spektakulär internationell operasångarkarriär -- kommer att finna något av en huvudnyckel till faktorerna bakom svensk operakonsts storhetstid och därmed också ett perspektiv på dess förfall.
Hovsångerkan professor Kerstin Meyer (född 1928) har för övrigt karakteriserat de år under vilka Svanholm var operachef som Stockholmsoperns absoluta guldålder. Merparten av de föreställningar som gavs var av internationell klass, för att inte säga högsta internationella klass. Repertoaren var med samma självklarhet bred som kvaliteten på föreställningarna var hög.
Operakonsten är den mest krävande men också den mest givande konstart som finns. Den avspeglar i mera generella termer ett lands kulturnivå. Den nivå som en gång fanns i Sverige, den finns dock inte längre. Svanholm var den sista sjungande operachefen, hans efterträdare Göran Gentele den sista mera namnkunniga operachefen. Repertoaren är sedan många decennier tillbaka platt, sångarna sekunda och dirigenterna okända utom för ett fåtal. Kan man här tala om en kulturkatastrof?
Ja, det kan man. Och därtill bidrar också iscensättningarna. Men det är om inte en annan historia, så dock en historia som -- om den skall avhandlas -- måste avhandlas för sig.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar