I dagarna har ytterligare en opinionsundersökning avseende de politiska partiernas andel av väljarkåren publicerats. Den är uppmuntrande för somliga och nedslående för andra. Så brukar det ju också vara. Sedan flera år tillbaka är väljaropinionen så rörlig och stundom även oförutsägbar, att man tar sig för pannan -- och det i synnerhet om man till äventyrs råkar vara centerpartist med vad det nu innebär av berättigad oro för framtiden.
En klok kommentator -- alla kommentatorer är inte av samma klass -- påpekade att det är tre och ett halvt år till nästa val och att man därför i varje fall tills vidare kunde avvakta utvecklingen utan att låta blodtrycket skena i höjden. Det är sant på ett sätt, men inte på ett annat sätt.
Man kan alludera till general de Gaulles kända appell till franska folket den 18 juni 1940. Generalen konstaterade där att man hade förlorat ett slag (nämligen slaget om Frankrike i början av andra världskriget), men också att man inte hade förlorat ett krig. Vilka är det då som har förlorat ett eller flera slag i kampen om väljaropinionen? Och hur ser framtiden ut för dem?
Här nedan parti för parti resultaten i procent av de röstande i riksdagsvalen 2006 respektive 2010 samt den väljarbarometer utförd av opinionsinstitutet Demoskop som i går publicerades i Expressen med flera dagstidningar:
Moderaterna 26,2/ 30,1/ 36,8
Centerpartiet 7,9/ 6,6/ 4,0
Folkpartiet 7,5/ 7,1/ 5,9
Kristdemokraterna 6,6/ 5,6/ 2,7
Socialdemokraterna 35,0/ 30,7/ 30,1
Vänsterpartiet 5,9/ 5,6/ 5,5
Miljöpartiet 5,2/ 7,3/ 9,3
Sverigedemokraterna 2,9/ 5,7/ 5,1
_________
Övriga 2,8/ 1,4/ 1,5
Den österriksk-amerikanske ekonomen och managementguren Peter F. Drucker publicerade 1996 i en volym på drygt åttahundra sidor tre tidigare böcker med titlarna 'Managing for Results', 'Innovation and entrepreneurship' och 'The Effective Executive'. Den som har tillgodogjort sig Drucker lärdomar (i stort, är det väl bäst att tillägga), han eller hon inser genast att the Chief Executive Officer -- med andra ord partiledaren -- i tre partier snarst möjligt borde ha lämnat sina befattningar efter valet. Det är Socialdemokraternas Mona Sahlin, Centerpartiets Maud Olofsson och Kristdemokraternas Göran Hägglund.
Mona Sahlin har gjort just det om drygt en månad. Sedan gäller det för Socialdemokraterna att inte snubbla i den nervositet som i dagsläget tycks sätta sin prägel på partiet. Man bör därför välja ett säkert kort som Sven-Erik Österberg till efterträdare på partiledarposten -- och det inte bara som bindestrecksfenomen, utan med tanke på de närmaste tio åren. Österberg är i dagsläget femtiofem år gammal. Det innebär att han är mycket erfaren, men ändå långtifrån förbrukad. Det valet hade -- alla detaljer å sido -- även Drucker förordat.
Maud Olofsson är till att börja med omtyckt i sitt parti, och hon är det med viss rätt. Hon är glad, hon är lättillgänglig och hon är trevligt språksam. Men hon är också grund och i dagsläget desperat. Hur grund (och även farligt egocentrerad) Maud Olofsson är framgår av den bok, som hon i samarbete med Anna-Karin Hatt och Greger Hatt några månader före valet lät publicera under titeln 'Ett land av friherrinnor'. Hur desperat framgår av diverse utspel om vilkas förträfflighet det råder delade meningar.
Finns det då en fullgod efterträdare till Maud Olofsson, om nu efterträdarfrågan skulle ställas på sin spets redan vid partistämman i september? Det finns det -- alla vidlyftigare resonemang å sido -- inte. (Namnet Annie Johansson faller på grund av det stenhårda självmål och de skott i bägge fötter, vilka under rubriken 'Frihet' kan avnjutas i samlingsvolymen 'Med frihet följer ära' från förra året. Det rör sig här både om pretentiös bluffhistorik och total brist på självkritik.) Därför bör Maud Olofsson få göra det hon tills vidare helst själv vill, nämligen sitta kvar åtminstone till partistämman 2013.
Om man nu spinner litet vidare på den tråden, så inställer sig omedelbart en knut som heter 'vinna nästa val'. Hur gör man då för att lösa upp den knuten i syfte att prestera klart bättre siffror 2014 än senast det begav sig? Man rensar till att börja med ut inkompetenta och/eller ohederliga distriktsledningar. (Det finns åtminstone en sådan distriktsledning, till vilken jag har ett särskilt gott öga.) Det gäller möjligen även våra arma vänner Kristdemokraterna.
Om det nu visar sig ogörligt, så får man tillgripa en annan strategi. Man läsar allt vad som finns att läsa om den amerikanske valstrategen Karl Roves bedrifter. Det var Rove som två gånger om lyckades föra fram väl vitsordad inkompetens till maktens boningar. Namnet var G. W. Bush, och resultaten av dennes åtta år vid makten alltför väl kända för att behöva sammanfattas här.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar