Vilka är livet stora glädjeämnen, och vilka är dess små glädjeämnen? Hur många är det som blir lyckliga först när har de blivit rika som troll? Hur många är det som blir lyckliga redan vid mänsklig kontakt i viss gemenskap? Det är stora frågor med många förgreningar.
Det finns gott om filosofer och psykologer som har vandrat ut på mer eller mindre djupt vatten för att försöka spåra lyckokällorna ursprung och nedslag hos den enskilda individen, likaväl som hos gruppen. Det har inte sällan skett med början hos fader Freud, och närmare bestämt då i dennes funderingar kring den tidiga barndomens bestämmande inflytande över den vuxna människan.
Slutsatserna blir än si, än så. Det är ganska uppenbart att man här har att hantera en hel del av livets imponderabilia -- det som aldrig kan mätas och vägas någorlunda exakt. Var finns förklaringen till att en fyrtioårig mångmiljonär av familjen Rotschild hänger sig i ett hotellrum i London? Var finns förklaringen till att så många maskrosbarn helt har försonat sig med minnena från en svår barndom?
I sistnämnda fall finns ett gripande vittnesbörd i den nyligen bortgångne irländsk-amerikanske författaren Frank McCourts självbiografiska skildring Angelas's Aches, 'Ängeln på sjunde trappsteget', från 1996: glädjen är aldrig långt borta hos en barnrik familj som lever i de påvraste omständigheter. Far i huset är gladlynt, och det spelar givetvis en roll. Men han är i lika hög grad en ansvarslös alkoholist.
Man kan fundera i politiska termer kring det mesta -- sålunda även kring det ovan sagda. Begreppet välfärdssamhället är tydligt kopplat till en tankevärld, i vilken ekonomiska omständigheter anses grundlägande för snart sagt allt mänsklig välbefinnade, och implicit då även för framåtanda (exempelvis genom jobbskatteavdrag som ett led i den så kallade arbetslinjen). Men är det verkligen så? Det är långtifrån säkert -- och bör därför leda till eftertanke av inte minst dagens politiker på alla nivåer.
Och det i synnerhet om slumpens skördar för i ens väg en sång, som i dess tyska version slog igenom i mitten av 1970-talet och sedan dess har blivit en bestående hit i Österrike, Tyskland och Nederländerna. Det var den österrikiske smörsångaren och enertainern Peter Alexander (född 1926) som lanserade sången i fråga och till vars namn den främst är knuten. Budskapet är enkelt men tänkvärt. Ungefär så här:
Man bor i en förort. Butiksägaren stänger sin affär för dagen, och människor strömmar hem från sina arbetsplatser. Men många bär ändå med sig dagens många bekymmer -- tills de finner glädje och gemenskap i det lilla ölschappet 'på vår gata'. Där finns juke-boxen och spelautomaten och på väggarna fotografier av det lokala fotbollslaget. Och om man inte inte har nån kosing på sig men ändå vill ha litet käk, så går det alldeles utmärkt, ty just på det det här ölschappet kan man få både det ena och det andra på kredit. Nedan avslutningsvis refrängen:
Die kleine Kneipe in unserer Strasse,
da wo das Leben noch lebenswert ist,
dort in der Kneipe in unserer Strasse,
da fragt dich keiner was du hast oder bist.
Det lilla ölschppet på vår gata,
där livet ännu är värt att leva,
där borta i ölschappet på vår gata,
där frågar dig ingen vad du har eller är!
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar