Vad är vackrare än Stora Landsvägen längs Rhen mot Frankurt am Main? Vad är vackrare när vetefälten vitnar till skörd och solen strålar från en klarblå himmel? Ingenting, absolut ingenting! Och om har man upplevt gropiga och illa underhållna landsvägar i Sverige till övermått, så måste den hessiska diligensens mjuka gång upplevas som både barmhärtig mot kroppen och vilsam för själen.
Mina medtrafikanter och jag själv utbyter diskreta frågor och intetsägande svar. Vi är mycket formella, vilket passar mig alldeles utmärkt. Vad har då fört mig från Benediktinerklostet i Fulda och Universitetet i Marburg till metropolen Frankfurt? Det är ett sedan lång tid tillbaka avtalat sammanträffande med filosofen Arthur Schopenhauer. Hur kommer då det sig? Det började med en brevväxling och slutade paradoxalt nog i en vänlig invitation från den bitske tänkaren.
Det var visserligen inte fråga om enbart välvilja från Schopenhauers sida. Han ville inte minst förhöra sig om mina möjligheter att översätta den store Kants 'Kritik der reinen Vernuft', 'Kritik av rena förnuftet', till svenska, samtidigt som han drev en ivrig -- men tills vidare fruktlös -- kampanj i liknade ärende med slutadress till en möjlig engelskspråkig läsekrets.
Det blev för ett ögonblick tyst i vagnen. En affärsman i spannmålsbranschen bröt emellertid tystnaden med vad som kunde tyckas vara en enkel fråga till mig, nämligen denna:
'Herr Doktor, wissen Sie eigentlich was Sie tun? Säg mig doktorn, vet ni verkligen vad ni gör?'
'Wie meinen Sie eigentlich? Vad menar ni egentligen?'
'Das werden Sie wahrscheinlich verstehen, wenn Sie ... Nein, ich sage nichts mehr. Det kommer ni förmodligen att förstå, när ni ... Nej, jag säger ingenting mera.'
Men jag visste vad -- eller snarare vem -- den avbrutna varningssignalen gällde. Den gällde Arthur Schopenhauer, fixstjärnan professor Georg Wilhelm Friedrich Hegels svurne fiende (efter en kort gemensam lärartid vid Universitetet i Berlin); Arthur Schopenhauer, de tyska språkmarodörenas självutnämda kriarättare (Über die Verhünzung der deuschen Sprache, Om misshandeln av tyska språket); Arthur Schopenhauer, kvinnokarlen och kvinnoföraktaren (en tillbjudsam ung kvinna slängdes efter förrättat värv utför trappan från övervåningen med sådan kraft att hon i fallet bröt ena benet); Arthur Schopenhauer, den förmögne ungkarlen och notoriske snåljåpen; Arther Schopenhauer -- vad återstod egentligen att veta om den märklige mannen, utom hur han teddde sig när han öga mot öga utvecklade sina projekt och sitt tankegods?
Det blev tyst igen i diligensen. Inom kort var vi framme vid Römerberg och Rättvisans Brunn i centrala Frankfurt, och efter anvisning av min nyförvärvade vän spannmålshandlaren stod jag så utanför den port, på vars andra sida den ryktbare filosofen framlevde sitt stillsamma liv -- stillsamt i yttre mening, men i inre mening fyllt av bitterhet och -- det måste nog sägas -- rancuner. Varför hade inte vetenskapsamhället tagit Kants ståthållare på jorden och den nutida filosofiska forskningens ledande utövare till sitt hjärta? (Det skulle så småningom ske, och det med besked. Men ännu var det långt dit.)
Vi sitter på var sin sida om ett rökbord med skiva av ciselerad mässing och betraktar varandra i halvprofil. Hälsningsfraserna är avklarade, hälsotillstånden avverkade, det vackra vädret bekräftat, affärsdiskussionen förd till ett med naturnödvändighet något svävande slut. Arthur Schopenhauer lyfter höger hand och riktar pekfingret mot (tycker jag mig förstå) mitt hjärta.
'Mein Lieber, sind Sie wirklich glücklich?' Ungefär: 'Unge vän, är ni verkligen lycklig?' Vidare: 'Jag får det intrycket, trots att ni mycket väl vet vad det är för en värld vi lever i, trots att ni i varje fall borde veta hur fruktlös all mänsklig strävan är. Ni har ju läst mitt huvudarbete (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819, Världen som vilja och föreställning) med viss eftertanke, vad jag kan förstå. Är ni, trots att även ni måste lida av den lika blinda som oförnuftiga viljan till liv -- är ni verkligen lycklig?'
Den nu medelålders filosofen med sitt hårsvall på ömse sidor av huvudet såg plötsligt -- och för för första gången under vårt samtal -- riktigt munter ut.
'Darüber muss ich mich aber nachdenken. Det måste jag nog fundera litet över.'
'Gör inte det. Säg som det är: Ni är lycklig och kommer att vara det ända tills ni en vacker dag -- ni är ännu kanske väl ung för det -- kommer till full insikt om att just den blinda viljan till liv är någonting ont och att den enda överlevnadskonsten värd namnet är den estetiska njutningen. Spelar ni något instrument?'
'Jag spelade en gång i tiden violoncell. Men jag lade stråken på hyllan innan jag var tjugo.'
'Det var dumt gjort av er. Plocka ned stråken från hyllan när ni kommer tillbaka till Stockholm. Uppsök den bästa cellopedagog som där står att finna. Ägna er samvetsgrant åt era Tägliche Übungen (Dagliga övningar, finns i femtio versioner), ty:
'När den stora och mörka Sanningen om Livet och Människorna har vunnit fullt insteg i ert medvetande, först då kan ni finna den bästa lindring som står att finna i ensamheten tillsammans med ett musikinstrument. Jag själv har endast två vänner, mig själv och min flöjt. Det är nämligen så att det bästa sällskapet för människor på nivå är just man själv. Man bemöts av en like i fråga om begåvning och livshållning. Man blir inte motsagd av filosofskurkar från Berlin och andra petitmaîtres. Vad säger ni själv?'
Nu hade Schopehauers blåa ögon börjat blicka riktigt muntert på sin samtalpartner, som möjligen såg något bestört ut. Drev han med mig?
'Högt ärade herr doktor Schopenhauer, jag tackar för det förtroende ni har visat mig i det ni så uttrycksfullt redovisat grundliggande inslag i er tankevärld. Men jag kan varken dela er mening om le moi (jaget självt) som människans bästa vän eller -- om jag förstod er rätt -- ett instrument som den näst bästa vännen. Man är mans gamman, som ett gammalt svensk ordspråk lyder.'
'Och det menar ni verkligen?'
'Ja, det menar jag verkligen -- med förlov sagt. Man är aldrig mera den man vill vara än när man befinner sig någonstans tillsammans med andra, gärna med partivänner inom mitt parti sedan mer än tio år tillbaka, det svenska Centerpartiet. Men även ...'
_________
'Hallå, hallå! Är du vaken nu? Det är dags att kliva upp! Annars hinner jag inte bädda din säng innan jag går. Det är förresten egendomligt vad du sover länge numera, du som alltid har varit en early bird. Har du suttit igen med din center-reklam till in på småtimmarna? Jaså? Och vem tackar dig för det? Centerpartiet? Maud Olofsson? Stockhomscentern? Dick Ducklake? Innerstadscentern? Tonny Carlsson?'
'Ingen, kära du, ingen -- hitintills. Men det spelar inte så stor roll. Det kommer, tro mig, det kommer! Tänk på den store Schopenhauer ...'
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar