Man kan knappast hålla räkning på alla de diskussioner om orsaken till amerikanska inbördeskriget som har förts. Den klassiska förklaringen är att det var Nordstaternas aversion mot negerslaveriet i sydstaterna som utlöste kriget. Den icke-klassiska förklaringen är att det var ett krig om ekonomiska resurser: Sydstaterna ville lösgöra sig från Nordstaterna av maktpolitiska och ekonomiska skäl och bildade därför 'The Confederated States', någonting som Nordstaterna emellertid inte kunde acceptera av samma skäl. Det bör här tilläggas att det var Sydstaterna som 1861 inledde kriget i och med angreppet på en nordamerikansk försvarsanläggning.
I dagens läge har emellertid majoriteten forskare på området enats om att den klassiska orsakförklaringen är den korrekta förklaringen. Man har bland annat stött sig på president Abraham Lincolns kärnfulla sammanfattning av Nordstaternas bevekelsgrunder för att föra det oerhört blodiga kriget till dess slut 1865: 'One section of our country believes slavery is right and ought to be extended, while the other believes it is wrong and ought not to be extended. This is the only substatial dispute.' Därför gällde det för Lincoln 'to keep the union', att hålla samman nationen.
Statistikern Gustav Sundbärg (1857-1914) är sorgligt nog mest känd för sin egenartade aforismsamling 'Det svenska folklynnet', som 1911 intogs som bilaga i den av honom ledda Emigrationsutredninen. Men Sundbärg var så mycket mer än så. Han var en internationellt ryktbar statistiker (Die Bevölkerungsentwicklung Schwedens, 1907, Apercus statistiques internationaux, elfte och sista upplagen 1908), som även utanför statistikfältet kunde träffa mitt i prick. En av hans många tänkvärda observationer var att ingenting förenar ett folk mer än krig.
Det är sorgligt, men också sant. Vi behöver bara lösgöra oss från gängse svensk geografisk och kronologisk provinsialim och vända blicken först västerut och därefter österut för att konstatera faktum. På nationaldagen den 4 juli sjungar alla amerikanska män nationalsången med höger hand över vänster bröst. Och i Finland som genomlevde tre krig under 1900-talet är nationaldagen den 6 december inte bara en högtidsdag, utan nästintill en helig dag. Man blottar huvudet för fanan, man sjunger och mumlar inte nationalsången 'Maame laulo' (Vårt land). Nationsbegreppet är levande och har inte bara tydliga symboler, utan till och med symboler som hålls i helgd.
Substantivet nation (av latinets natio) har ett par avledningar i form av adjektiven nationell och nationalistisk. Nämnda avledningar har av vissa skäl ingen alltigenom tilltalande klang -- som exempelvis i partibeteckningarna Nationalsocialisterna eller Nationaldemokraterna. Detsamma gäller i någon mån begreppet fosterlandskärlek, som de få gånger det förekommer vanligen likställs med chauvinism. Är det möjligen så, att över tvåhundra år utan krig och med samma gränser 2011 som 1809 har urholkat nationsbegreppet och de värden som ett sådant begrepp kan föra med sig till nästintill ingenting? Det bör i så fall dock inte hindra någon från att försöka förstärka nämnda begrepp. Här nedan tre försök i den vägen.
__________
I dagarna har Riksbanksfullmäktige fattat ett preliminärt beslut om vilka svenska män och kvinnor som skall pryda den nya uppsättningen sedlar. I sann men missriktad genusanda har man stannat för tre män och tre kvinnor, alla verksammma i sen tid. Männen är i åldersordning Evert Taube (en ganska enkelspårig trubadur), Dag Hammarskjöld (oerhört överskattad i hemlandet) och Ingmar Bergman (lika pretentiös som smalspårig filmmakare). Kvinnorna är i åldersordning Greta Garbo (enda meriten utseendet), Astrid Lindgren (inte oäven barnboksförfattarinna, men sedd i stort sekunda som författare) och Birgit Nilsson (suverän i sin bransch, men i en ganska smal bransch.) Man har alltså den här gången i en anda av kronologisk proviensialism förbisett det unika hos Sverige som nation: den från 1523 obrutna nationella kunglängden. Sveriges historia är i så många stycken även deras kungars historia.
Det leder genast till frågan: Om det nu är så -- vilket historikern med mycket mera Erik Gustaf Geijer (1783-1847) gjorde gällande -- bör inte just det få sätta sitt avtryck på våra sedlar? Svaret är ja, och det riktar sig mot en historielöshet och brist på nationalkänsla i vårt land som inte bara hos Riksbanksfullmäktige är häpnadsväckande. Vilka kungar bör då få pryda våra sedlar, och helst då göra det i omvänd kronologisk ordning? Det tål verkligen att tänka på.
Men när man tänkt färdigt är svaret odisputabelt, varvid namnen bör få den samtida stavningsformen och inte den stavning som dikterades av språkpurister i början av 1870-talet. Alltså (jämte regeringstiden) Gustaf Wasa (1523-1560), Gustaf II Adolf (1611-1632), Carl XII (1697-1718), Gustav III (1771-1792), Carl XVI Johan (1818-1844) och Gustaf V (1907-1950):
Gustaf Wasa som var riksgrundaren; Gustaf II Adolf som var en gestalt av världshistoriska dimensioner; Carl XII som genom segern vid Narva 1700 räddade Finland och Estland åt Sverige; Gustaf III som i kulturellt avseende förde Sverige i nivå med samtidens kulturnationer; Carl XIV Johan som efter Finska kriget genom realistisk utrikespolitik och uppslagsrik ekonomisk politik lade grunden till den ännu obrutna freden; och Gustaf V som genom klokt samarbete med 'sina rådgivare' (Regeringen) i hög grad medverkade till att man utan större konvulsioner kunde lotsa Sverige från 'herrevälde'(plutokrati) till 'folkvälde' (demokrati) samt därtill hålla Sverige utanför de bägge världskrigen.
__________
Det var det. Nu till den viktiga symbol som nationsflaggan utgör. Den svenska flagga som nu vajar på flaggstängar av alla dimensioner och återinns i alla större uppslgsverk är inte bara ful, utan även intetsägande. Den bör elimineras till förmån för en flagga med klar anknytning till just nationen Sverige.
Man tänker sig tre lodräta fält, först ett djupblått fält, därefter ett gult fält, och slutligen återigen ett djupblått fält, alla med samma mått. De djupblåa fälten skall symbolisera de vatten som omger Sverige både i öster och i väster, medan det gula fältet skall symbolisa Sveriges modernäring ända in i 1900-talet, nämligen jordbruket med de många sädesfälten. (Vid sekelskiftet 1900 var femtiofem procent av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige sysselsatta inom jordbruk med binäringar.)
Redan den ovan beskrivna nationsflaggan har ett symbolvärde. Men det symbolvärdet kan intensifieras genom att man placerar tre blåa kronor i det gula fältet. Om man då tänker på ishockylandslaget Tre Kronor, så tänker man inte helt fel. Och det gör man inte heller om man förknippar de tre kronorna med otaliga skyltar och logotyper som är i bruk inom svensk statsförvaltning.
Egentligen stammar de tre kronorna från Kalmarunionens tid (1389-1521), under vilken Sverige, Danmark och Norge var förenade i ett rike. Det är ett symbolvärde med tydlig koppling till den svenska historia som föregick Gustaf Wasas lyckosamma befrielsekrig och födelsen av en ny svensk nation. Men de tre kronorna bör även få ett annat och nyare symbolvärde, nämligen som en erinran om den tid under vilken våra bägge broderfolk Finland (successivt från 1100-talet till 1809) och därefter Estland (1571-1721) var integrerade delar av Konungariket Sverige.
__________
Just Finland och Estland har den vackraste nationalsång som över huvud taget står att finna. Texterna skiljer sig åt, men den suggestiva och mycket sångbara melodin (komponerad av den tyskfödde tonsättaren Fredrik Pacius) är densamma. Den finska texten föreligger både i en genial originalversion på svenska hämtad ur 'Fänrik Ståls sägner' av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och i en översättning till finska. Men Sverige? Texten till den svenska nationalsången är ett renodlat pekoral (författad av en viss Rickard Dybeck), ett pekoral i vilket namnet Sverige inte ens förekommer. Och melodin (en svensk folkmelodi) kan karakteriseras som en grötlunksslagdänga och mumlas även därefter. Att folk finner sig.
Det behöver de inte längre göra. Här är den nya texten:
Vårt är Sverige! Så ljöd sången
bland vårt folk i forna dar.
Samma sång från tid förgången
skall nu tona lika klar.
Vad som förr vårt folk välsignat
skall välsigna det igen.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Sjung det om och om igen!
Vårt är Sverige! Skriv de orden
över varje nyfödd dag,
hur än allt sig ter på jorden,
om du själv är hjälplös, svag.
Vårt är Sverige! Ja det räcker
ända fram till livets slut.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Vårt är Sveriges fagra land!
Urtexten är skriven av frikyrkomannen Allan Törnberg (1907-1956) och har här delvis omarbetats för att kunna fylla sin funktion som nationalsång. Törnberg har även komponerat den medryckande och lättsjungna melodin till sången (som är noterad i Ass-dur). Både urtexten och melodin återfinns som nr 30 i Psalmboken, i Pingströrelsens sångbok Segertoner och i Frälsningsarméns sångbok. (Törnberg var pingstvän och under nästan hela sitt yrkesverksamma liv knuten till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.)
___________
'Sveriges land och folk' var en gång i tiden nära nog synonyma. Det blev också titeln till en lika utmärkt som omfattande handbok i ämnet. Den utkom 1901 på svenska i en första utgåva om 1,027 sidor under redaktion av sedermera professor Gustav Sundbärg och 1915 i en andra utgåva i två delar om sammanlagt 1,450 sidor under redaktion av statistikchefen i Stockholms stad fil. dr John Guinchard. Den första utgåven utkom ursprungligen på franska med adress till Världsutställningen i Paris 1900 och först därefter i tur och ordning på engelska och svenska.
Här må tilläggas att de fåkunniga personer som talar om Sverige som ett u-land för hundra eller hundrafemtio år sedan inte vet ett skvatt om vad de talar om. Vilka kriterier man än använder för att underbygga ett sådant påstående -- de är under alla omständigheter långtifrån enbart ekonomiska -- talar den här aktuella handboken ett helt annat språk. I den tidens Pisa-undersökning mot slutet av 1800-talet av läskunnighet bland män i värnpliktsåldern blev exempelvis resultatet som följer: 1 Sverige, 2 Tyskland, 3 Danmark, 4 Schweiz, 5 Nederländrna, 6 Finland, 7 Frankrike, 8 Belgien, 9 Österrike, 10 Ungern, 11 Italien, 12 Ryssland och 13 Serbien. Skalan löpte från drygt 99 procent till 22 procent. Mot den bakgrunden förstår man ännu bättre vidden av dagens svenska skolkatastrof.
__________
I 1901 års utgåva av 'Sveriges land och folk' har det andra huvudkapitlet fått rubriken 'Det svenska folket'. Det inleds med en översikt av svenska folkets historia, varefter följer ett kapitel om demografiska förhållanden och därefter slutligen ett kapitel om folklynne och sociala förhållanden. Av det andra kapitlet kan man utläsa bland annat följande:
'Av svenskarna i Europa bor mer än 350,000 i Finland och kanske 100,000 inom europeiska länder i övrigt (varav i Norge minst 40,000 och i Danmark nära nog lika många). Återstoden, något mer än 5 miljoner människor, innehar kungariket Sverige. Då [för]utom den svenska stammen Sverige äger blott omkring 20,000 inbyggare av finsk stam, 7,000 lappar [samer] och vid pass 20,000 personer av andra nationer, som tillfälligtvis funnit sin utkomst [här], kan vårt land med skäl glädja sig åt en sällsynt grad av etnografisk homogenitet.'
Det kan Sverige som bekant inte längre. Resultaten av mångåriga och mycket omfattande flyktingströmmar från andra länder innebär inte endast betydande bekymmer för vårt eget folk, utan även för andra europeiska länder. De mest besvärande bekymren är så väl kända, att de inte behöver relateras här. Begreppet 'svenska folket' är hur som helst sedan lång tid tillbaka inte helt entydigt.
Men måste det då vara det? Och vad skall man i det sammanhanget säga om motsatsparet enhetskulturellt och mångkulturellt? Hur tolerant skall en värdnation vara när det gäller sedvanor och bruk som strider mot en sedan sekler tillbaka av ett visst folk uppbyggd struktur av normer i stort och värderingar i allmänhet? Vad kan och vad kan inte begreppet 'svenska folket' innefatta?
Just den problematiken har under de senaste åren fått sådan aktualitet i Frankrike att den skymtat även i svenska media. Franrike är sedan början av 1900-talet ett i lag nedsatt sekulärt samhälle. Det hindrade inte att den franska staten bekostade byggnationen av Europas största moské, som ligger i Paris. Det skedde som tack för kolonialtruppernas insatser på fransk sida i Första världskriget. Men det finns gränser. Det har fått sin markering i för inte så länge sedan genomförda partiella slöjförbund och burkaförbud.
Problematiken i fråga har ställts på sin spets av den australiensiska premiärministern Julia Gillard och den förutvarande ledamoten av direktionen för den tyska Riksbanken Thilo Sarrazin. De har bägge -- med svenska mått mätt -- uttalat sig synnerligen skarpt om vikten av att värna den egna kulturen mot obehöriga pretentioner på att inte behöva respektera den, och de är för övrigt bägge socialdemokrater. Vad har då Julia Gillard och Sarrazin -- närmare besett -- att säga oss som vill lyssna på och eventuellt även lära av dem?
Julia Gillard är född 1961 och blev 2010 premiärminister för en minoritetsregering bestående av Labour, De Gröna och tre oberoende parlamentsledamöter. Hon gjorde omedelbart tydliga markeringar i två viktiga frågor. Hon ville (till skillnad från företrädaren på premiärministerposten) begränsa möjligheten till immigration till hemlandet, och hon ansåg vidare att invandrare från andra kulturer fullt ut måste respektera den kultur med kristna förtecken som omfattades av folkflertalet. För dem som inte ville eller kunde göra det fanns det bara en valmöjlighet, nämligen att begagna den frihet som finns i varje demokratiskt land att avflytta till ett annat land med annan kultur.
Thilo Sarrazin utkom senhösten 2010 med boken 'Deutschland schafft sich ab: Wie wir unser Land aufs Spiel setzen', alltså 'Tyskland avskaffar sig själv: Hur vi sätter vårt land på spel'. Boken med den dramatiska titeln föregicks av lika dramatiska smakprov publicerade i pressen, och första utgåven på 25,000 exemplar blev slutsåld innan den ens hade nått bokhandelsdiskarna. Sarrazin själv bidrog till temperaturhöjningen på bokmarknaden genom citat som detta: 'Wenn ich den Murezzin hören will, buche ich eine Resie ins Morgenland', alltså 'Om jag vill höra böneutroparen, bokar jag en resa till Morgonlandet (Orienten)'.
Kring julveckorna stod det klart att Sarrazins bok hade blivit en megahit inom sin genre. Kort därefter satte repressalierna in: Riksbanken inledde en aktion för att bli av med Sarazzin, vilken som redan framgått lyckades, och Socialdemokraterna började sondera terrängen för en uteslutning ur partiet. En enorm debatt i och utanför media böljade fram och tillbaka. För somliga hade äntligen åtminstone någon tagit bladet från munnen och uttalat sanningen om landets urbefolkning i relation till dess många muslimska invandrare. För andra åter hade Sarrazin i alltför stor utsträckning stött sig på sekundärfakta av tveksam kvalitet och därför dragit slutsatser som inte höll för närmare granskning.
Hur som helst: Sarazzin hade dock satt problem under debatt på viss nivå, något som är av värde för varje samhällsbildning. Men han hade gjort det i ett land, i vilket minnet av minoritetsförföljelserna under Hitler-epoken skapat och fortfarande vidmakthåller en stark sensibilitet i fråga om allt som är eller förefaller vara kritik av eller åtgärdsprogram mot just minoriteter. Nu emellertid över till innehållsförteckningen i Sarazzins stridsskrift. Den lyder i översättning sålunda:
1 En blick in i framtiden
2 Tecken på förfallet
3 Fattigdom och ojämlikhet
4 Arbete och politik
5 Bildning och rättvisa/rättfärdighet
6 Invandring och integration
7 Demografi och befolkningspolitik
Större delen av laddningen i Sarrazins sju krutdurkar står attt finna i sjunde kapitlet om befolkningsutveckling och befolkningspolitik. Det förhåller sig nämligen så, att födelsetalen hos den rent tyska befolkningen är så låga att den inte längre reproducerar sig själv fullt ut, medan motsatsen är fallet med den muslimska befolkningen. Det innnebär ju att den rent tyska befolkningsandelen i Tyskland vid över åren oförändrade födelsetal med tiden kommer att bli mindre än den muslimska befolkningsandelen.
Är det då ett problem? Ja, det är ett problem på flera sätt, vilka här emellertid tills vidare förbigås. Hos den rent svenska befolkningen är emellertid födelsetalen hyggligt stora och kommer av allt att döma att så förbli ett bra tag framöver. I Sverige är det i stället särskilt integrationspolitiken och dess facit som kräver särskild observans. Det gäller inte minst den del av integrationspolitiken som har anknytning till kunskaperna i svenska språket. Vi är snart där, men dessförinnan en helt onödig historisk-statistisk utvikning.
Det är väl känt att det var Ryssland och Tyskland som hade den starkaste ekonomiska utvecklingen under decennierna kring sekelskiftet 1900. De hade också de högsta födelsetalen. Gustav Sundbärg följde med örnblick 'förändringarna i befolkningsrörelsen' under nämnda skede och kunde i siffror belägga att man i den genomsnittliga tyska familjen hade fyra barn. Fanns där ett samband mellan ekonomi och födelsöverskott? Svaret på den frågan är förmodligen nej. Dagens Tyskland har Europas starkaste ekonomi och har haft det sedan decennier tillbaka. Men rikstyskarna dras i konkurrens med Ryssland också med Europa största befolkningsunderskott.
Professor Sundbärg ringade tidigt i sin statistikerkarriär in den intressantaste befolkningsgruppen av alla befolkningsgrupper som kunde ringas in. Det var kvinnorna i fertil ålder, i statstiktermer Kvinnor 15/45. Det var deras antal i relation till totalbefolkningen som var den tyngst vägande faktorn i befolkningsutvecklingen i alla länder -- då, tvingas man tillägga. Nu vet man att fluktuationerna i fråga om födelseöverskott/födelsunderskott i stort sett blir som de blir, trots eller tack vare omständigheter som i stort sett undandrar sig analys. Tysklands förbundskansler är gift för andra gången men har inga barn. Australiens premiärminister är inne på sin fjärde fasta relation med en man men har inga barn. Tillfälligheter eller tänkvärda fakta? Det vet vi inte och kommer väl heller aldrig att få veta det.
__________
Den 5 april 1836 högtidlighöll Svenska Akademien sin 'femtiåra' minneshögtid. Sverige var då inne på sitt sjuttonde fredsår, och Carl XIV Johan hade varit regent de facto (på grund av Carl XIII:s skröplighet) i tjugosex års tid och även till namnet i aderton år. Den nu sjuttiotreårige monarken -- Akademiens Beskyddare -- blickade ned på De Aderton från kungalogen i Akademiens stora sal, och det han fick se och höra gick inte av för hackor.
Där satt biskopen och mannen bakom 1819 års psalmbok Johan Olof Wallin, som kungen påföljande år skulle utnämna till ärkebiskop. Där satt kyrkoherden och landets främste predikant Carl Peter Hagberg. Där satt diplomaten och skönanden Carl Gustaf von Brinckman. Där satt biskopen och nationalekonomen Carl Adolph Agardh. Där satt ...
Där satt inte minst en av Sveriges största lyriker genom tiderna, filologen och biskopen Esaias Tegnér. (Övriga svenska lyriker av samma dignitet är i åldersordning Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius, Johan Ludvig Runeberg, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Birger Sjöberg. Läs dem om du vill tillägna dig alla de skönhetsvärden som svensk genius och svenska språket en gång besatt.) Tegnér hade fått i updrag att författa och läsa upp en sång med anknytning till Akademiens förflutna femtio verksamhetsår.
Och det gjorde Tegnér (med värmländsk brytning) för bland andra en kung som -- fransman som han ursprungligen var -- inte behärskade svenska och därför stödde sig på ett slags fonetiska manuskript när han höll tal. (Dialekterna var dåförtiden mycket skiljaktiga, med dalmålet gotlandsmålet och kalixmålet som särskilt svårartade avvikelser från normalsvenskan). Nu över till det närvarotempus som situationen fordrar och som heter presens:
Den något rundnätte och skönlockige Tegnér reser sig upp från sin stol (nummer VIII) och företar en tankevandring genom fem decennier av svenskt snille och svensk smak. Han nämner många namn, men centralgestalten i den nitton nioradiga verser långa sången är och måste vara Akademiens Höge Stiftare, kung Gustaf III (1746-1792). 'Ty stora andar ge sin form åt tiden,/ och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.' Ytterligare:
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
Språket är alltså identitetsskapande. Det är därför den yppersta gåvan man från svenska samhällets sida kan överlämna till alla dem som kommer till vårt land från barbariet eller nästintill barbariet. De lär sig att förstå sin omvärld och omvärlden i sin tur att förstå dem själva. Deras möjligheter kan därigenom fullt ut tas till vara och deras liv bli 'mänskligt njutet'. Ras eller hudfärg behöver inte utgöra något hinder för integration i det svenska samhället. Det är endast brist på kunskap i det nya hemspråket och brist på lojalitet med det nya hemlandets hävdvunna värderingar som utgör hinder för en full och fruktbar integration.
Ett par besvärande faktorer i sammanhanget bör här dock nämnas vid namn och beklagas. Den ena faktorn är den tydligen allmänt sätt dåliga kvaliteten på SFI-utbildningen -- sålunda undervisningen i svenska för invandrare. Möjligen saknas det inte fog för det omdömet. Men vad gäller då saken? Inledningsvis i varje fall ett elementärt ordförråd jämte stavning samt elementa av formläran och grundstrukturerna i syntaxen. Det är väl ändå inte något särskilt komplicerat utbildningsmål?
Deet beror på. (Jag stöder mig fortsättningsvis på viss egen erfarenhet och på andras mycket mer omfattande erfarenheter.) För att exemplifiera: En kurdisk kvinna som var analfabet till trettonårsåldern talar och skriver en nära nog invändningsfri svenska, medan en ung kvinna från Nordfrika med utmärkta kunskaper i engelska och franska år ut och år in står och stampar på samma fläck i sina SFI-studier. Enligt språkpedagogisk teori borde det vara tvärtom. (Ett främmande språk i bagaget underlättar inlärningen av ytterligare ett språk, två främmande språk i bagaget underlättar ännu mer inlärningen och så vidare.) Varför blir det så, trots att det förekommer belöningsincitament i sammanhanget?
Den andra besvärande faktorn är att så många med inte bara goda kunskaper i svenska språket utan även med god utbildning i allmänhet får klappa på porten till arbetsmarknaden i månader och ibland även i åratal innan äntligen porten öppnas -- och då kanske till en anställning långt under den verkliga kompetensnivån. Det måste anses vara ett stort och destruktivt samhällsproblem. Men hur ser analysen egentligen ut? Och vilka är då de slutsatser man kan dra av analysen -- om man nu över huvud taget kan dra några slutsatser av den analys eller de analyser som rimligen måste föreligga?
Med adress även till parti, till Regering och till Riksdag: Se sanningen där den finns i vitögat -- och agera. Agera nu. Slå vakt om den treenighet som nationen, folket och språket utgör. Den är i likhet med den gudomliga treenigheten både en och alla.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar