Alla partipolitiskt aktiva har sina favoriter och sina icke-favoriter. Ju längre man är verksam inom ett politiskt parti, desto färre tenderar partikamraterna i förstnämnda grupp att bli, och följaktligen desto flera partikamraterna i sistnämnda grupp -- om jag nu rakt av skall redovisa mina egna erfarenheter. Det som föreföll vara idealism och intelligens var varken det ena eller det andra, utan blott sken. Det som föreföll vara viss mänsklig svaghet var inte bara det, utan även en följsamhet långt utöver anständighetens gräns.
En partikamrat som i varje fall hitintills klarat sig ganska bra i det sammanhanget heter Gustav Andersson. Han är kring de fyrtio och sedan 2006 landstingsråd i Stockholms läns landsting med huvudansvar för miljö- och skärgårdsfrågor.
Redan den yttre apparationen är anmärkningsvärd. Gustav är så lång till växten att han i upprätt ställning måste betrakta alla sina partikamrater i Stockholm von oben. Men han är lyckligtvis också så slank att han utan möda kan vika sig dubbel för att bättre uppfatta motpartens tal och minspel. Dessutom är Gustav något tunnhårig, vilket klär detta egg-head alldeles utmärkt. Vartill i fullständighetens namn skall läggas att Gustav ägnar sig åt segling sommartid och sjunger i kör året om samt delar sitt liv med en annan man.
Innanför den blottlagda huvudskålen finns åtskilligt som utan vidare kan betecknas som bildning och tankeskärpa. Först bildningen. Gustav har anförtrott sin bloggläsekrets att han sätter vissa böcker högre än andra, och bland dem den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs monumentala 'Bröderna Karamazov' från 1880, den tjeckiske författaren Jaroslov Hasesks festliga 'Den tappre soldaten Svejk' från 1921 och vår egen Birger Sjöbergs dubbelbottnade 'Kvartetten som sprängdes' från 1924. (Sorgligt att säga har Torgny Lindgens eländiga drapa 'Pölsan' hamnat i samma sällskap. Men även solen har ju sina fläckar.) Det säger en del om vidden av Gustavs kultuella landskap.
Vidare har Gustav den ambitionen att även i parti-interna sammanhang någorlunda ofta framträda muntligt inom sitt ämnesområde, senast i torsdags som inledning till den avslutande delen av distriktsstämman. Det gör han med otvungen vältalighet och viss intensitet, samt därutöver och tacknämligt nog utan att låta sig slaviskt bindas till det förelagda temat. Vilka Stockholmscenterpartister visste för ett par år sedan någonting om havrexportens betydelse för bönderna på Västgötaslätten under 1800-talet -- för att nu bara anföra ett exempel?
Så till Gustavs politiska tankevärld. I en högst blandad lektyr med den något sökta titeln 'Med frihet följer ära' har tio centerpartister i framskjuten ställning bidragit med lika många betraktelser i syfte att förmedla vad som ligger deras centerhjärtan närmast. En av de tio är Gustav, och det bidrag han signerat under rubriken 'Grundtrygghet' är -- kortfattat uttryckt -- briljant.
__________
Vi tar oss därför fortsättningsvis friheten att citera både Gustav själv och det han citerar. Först ut blir ett avsnitt ur Centerpartiets partiprogram 1959:
'Sedan de grundläggnade behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en tygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten. Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster.'
Kan det sägs bättre? Knappast. Nu Gustav själv:
'En särskild stolthet för [Bondeförbundet/Center]partiet var genomförandet av barnbidraget, som utformats av bondeförbundaren och professorn i statstik [vid Stockholms Högskola och riksdagsledamoten 1944-1970] Sten Wahlund [1901-1977]. Tidigare hade fattiga barnfamiljer fått behovsprövat understöd som ofta delats ut under förödmjukande former som mat, kläder och skor, samtidigt som det funnits barnavdrag på skatten som främst gynnat hög- och medelinkomsttagare. Här gjordes ett särskilt nummer av att ersättningen skulle vara lika för alla barn och att den inte skulle vara behovsprövad.
'Den fråga som framför allt skulle kristallisera Centerpartiets fördelningspolitiska idé var pensionsfrågan, som blev alltmer akut från 1930-talet och framåt. Allmän folkpension hade införts [egentligen kommit till beslut] redan 1913, men ersättningsbeloppen var låga -- grundnivån låg på enbart en tiondel av en indusrtriarbetarlön 1918.
'På grund av världskrig och andra reformbehov var det först under 1950-talet som en större pensionsreform blev aktuell. Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet [1951-1957] var dock plittrad i [frågan om] hur en modell skulle utformas. Socialdemokraterna och LO ville att tilläggspensionen skulle baseras på förmånstagarens lön och [därmed] inbetalade premier. [Statsministern 1946-1969 och socialdemokraten] Tage Erlander hade insett att partiets bas måste breddas. Indusriarbetarna hade börjat minska i antal, medan tjänstemannagrupperna blev alltfler. Därför måste den socialdemokratiska välfärdspolitiken utformas så att tjänstemän kände ett intresse i ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Det skulle ske genom inkomstgraderade socialförsäkringar.
'Centerpartiet -- som Bondeförbundet nu bytt namn till -- ansåg att ett sådant system skulle konservera skillnader i förvärvsinkomster, samtidigt som den inskränkte den individuella handlingsfriheten. Jordbrukare och andra småföretagare, liksom de många kvinnor som var hemmafruar eller medarbetare i lantbruk och småföretag, hade små inkomster och skulle därför få [relativt sett] låg pension. Åtminstone på ålderns höst borde människor ha rätt till samma stöd från det allmänna, varför Centerpartiet hellre ville höja den grundpension som var lika för alla. Enskilda som ville öka sin inkomstpension [pensionsinkomst] kunde teckna frivilliga försäkringar eller spara i boende eller eget företag.
'Koalitionsregeringen upplöstes och en folkomröstning hölls 1957 där (S)-linjen misslyckades med att få egen majoriet. Men även om Socialdemokraterna fullföljde sin linje med hänvisning till att Högerpartiet och Folkpartiet också förordat inkomstbaserade tilläggspensioner gick Centerpartiet stärkt ur striden. Många utanför landsbygden hade upptäckt att partiet stod för ett alterntiv i synen på rättvisa och frihet. Partiets egna idéer utkristalliserades och blev utgångspunkt[er] för kritik av den socialdemokratiskt färgade sanmhällsutvecklingen.'
__________
Det är synd att begreppet 'alliansens gröna röst' och företagarfrågorna i så hög grad som skett fått skymma blicken för det högst angelägna budskap som Gustav här -- med stadig förankring i Bondeförbundet/Centerpartiets förflutna och i strid med dagens tongivande doktriner -- förmedlar. Försäkringexperten inom mig har visserligen satt ett par smärre frågetecken i marginalen, men icke desto mindre rekommenderas varmt både läsning och omläsning av Gustavs utläggning om behovet av och möjligheterna till att skapa just grundtrygghet. Finns det egentligen någon viktigare politisk fråga -- vare sig det gäller oss här hemma eller hela vår omvärld?
Lovtal är en svår genre. Var går gränsen mellan ovedersägliga och tänkvärda fakta å ena sidan och intet stort mer än förljugen inställsamhet å den andra? Det beror på situationen och personen. Men läsaren får på egen hand fundera vidare över just den problematiken.
Förr i världen -- där både Gustav och jag själv gärna vistas -- förekom inte så sällan lovtal på vers. Men det är inte många sådana lovtal som har överlevt samtiden. Ett undantag utgör emellertid dikten 'Landshövdingen' i andra delen av Johan Ludvig Runebergs diktcykel 'Fänrik Ståls sägner' från 1860.
Handlingen i Runebergs dikt är förlagd till Finska kriget 1808-1809 (efter vilket Sverige gick förlustigt Finland). Den ryska ockupationsmakten företrädd av en general tränger sig in hos landshövdingen i ett visst län i Finland och begär att denne skall beordra allt svensk-finländsk krigsmanskap att nedlägga vapnen. I annat fall skulle något slag vedergällning drabba hela befolkningen.
Landshövding Wibelius vägrar blankt att beordra eldupphör, och han vänder sig med kraft mot hotet om vedergällning. Han stöder sig därvid på lagen (1734 års lag), som (enligt Runeberg) stadgar att 'bryter en (här mot ockupationsmaktens begäran), all skuld är endast hans, att mannen bötar ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans'. Den ryske generalen blir så perplex av Wibelius' vältaliga utläggning att han ger med sig. Han tar alltså tillbaka sin begäran.
Nu förhåller det sig så att det i 'Fänrik Ståls sägner' vimlar av både högadel och annan adel. Diktcykeln avhandlar ju ett krig, och de som från svensk-finländsk sida ledde kriget tillhörde en officerskår med starkt inslag av namn-nobless. En poäng i Runebergs framställning i 'Landshövdingen' är emellertid att det inte är namnet som gör personen, utan att det i stället förhåller sig tvärtom. Låt oss därför låna av Runeberg och i form av följande anspråkslösa rader parafrasera dennes text:
Andersson, det var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men beaktansvärt ändå,
ty namnets ära var att det var hans,
hans adel föll därpå.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar