Ordet 'förnyelse' har fått en alltmer ödesdiger klang. Vad är det då som är så dåligt med det som inte är nytt eller 'förnyat'? Svar: Just den omtändigheten att det inte är nytt eller 'förnyat'. Det går troll i ord. På C-partihögkvarteret sitter en 'utvecklingschef' till en årskostnad av förslagsvis en miljon kronor. Varför inte inrätta en motpost med titeln avvecklingschef, men till halva kostnaden och minst dubbla nyttan?
Jag anmäler mig själv omedelbart som sökande till den nya tjänsten, men under förutsättning att det då blir fråga ett tvåårsförordnande, varken mer eller mindre. Det måste ta sin tid att utveckla rekonstruktionsmönster för samhällsstrukturer som i ovist nit fått skatta åt förgängelsen. Men för att nu utveckla det redan sagda i mera generella termer: Läs nu noga och tänk efter i gamla banor!
Decennierna före 1954 fanns det två mer allmänt nyttjade latingrammatikor i de svenska gymnasierna. Den ena något utförligare grammatiken var författad av lektorn i Östra Real docent Nils Tidner, medan den andra var författad av lektorn vid Bromma Läroverk fil. dr Karl Thunell. Bägge författarna hade i unga år säkert stött på den tyske latinisten Carl Stegmanns latinska grammatik, såväl i original som i den första gången 1891 utgivna bearbetning av densamma som docenten vid Lunds Universitet Emil Peterson hade företagit. (Stegmanns grammatik hade inom få år efter publikationen blivit standardgrammatik i de tyska gymnasieskolorna och förtjänade -- alla detaljer å sido -- också att bli det.) Fråga: Var det då så nödvändigt eller åtminstone önskvärt för de bägge ovannämnda latinlektorerna att avlösa äldre latingrammatikor med nya grammatikor, och framför allt då Stegmann-Petersons grammatik?
Svaret blir ja. Stoffet hade blivit mindre men ändå fullt tillräckligt. Exemplifieringen hade blivit enklare och därigenom mera tillgänglig. Både det ena och det andra var således en god sak. Sedan kan man beklaga att det nästan bara var 'guldålderns' latin (i stort sett Caesar och Cicero, latinister samtalsvis emellan kajsar och kickero) som fick exemplifiera ett språk, vilket under den senare antiken och medeltiden blev långt rikare än så.
Men från mitten av 1940-talet arbetade en mullvad envetet och ihärdigt på att underminera Tidners och Thunells både utmärkta och tillräckliga skapelser. Mullvaden hette Nils Sjöstrand och var adjunkt i latin och grekiska vid Norra Latinläroverket i Stockholm, där han hade gjort sig känd som en i och för sig skicklig pedagog, men även som en onödigt fordrande lärare: om Sjöstrand genom kvarsittning kunde bli av med en elev som hotade att bli problematisk i studentexamen, så -- sades det -- lade han inte fingrarna emellan.
Alltnog: Till höstterminen 1956 förelåg 'Ny latinsk grammatik' av Nils Sjöstrand, och det i en volym som var nästan var dubbelt så omfattanade som Tidner och dubbelt så omfattande som Thunell. I Sjöstrands § 113 om genitiv som bestämning till adjektiv står följande exemepel att läsa: 'Proprium hominis est errare, Att fela är utmärkande för en människa = Det är mänskligt att fela' -- men därutöver utvikningen 'jämför rerum propietatis, tingens karakteristiska egenskaper, possessiv genitiv'. Det är intressant på två sätt: dels på grund av det anförda exemplet som sådant, ty Sjöstrand hade i sin utförlighet brutit mot en pedagogisk grundregel, dels som exempel på utförligheten i fråga.
Latinlektorerna i riket var naturligtvis något kluvna i sitt förhållningssätt till gammalt och nytt. Somliga lektorer reagerade som enklare politiker och deras röstboskap brukar reagera: det som är nytt måste vara bra. Deras och klassikerkollegernas elever i första ring (första årskursen) i gymnasiet blev därför tvungna att inköpa Sjöstrands grammatik till det dåförtiden inte särskilt facila priset av tio kronor. Andra lektorer reagerade som reflekterade politker och deras få väljare skulle ha reagerat om de var latinister och lärare: de valde bort Sjöstrand till förmån för föregångarna.
Med tiden tappade Nils Sjöstrands grammatik alltmera mark, något som upphovsmannen dock slapp uppleva. Inte så många år efter efter publiceringen av 'Ny latinsk grammatik' avled han nämligen i förtid. 'Ny latinsk grammatik' blev allt mindre ny, för att femtiofem år efter debuten ha blivit riktigt gammal i egenskap av lärobok. Men solen skulle ändå -- lyckligtivs får man väl tillägga -- lysa något över minnet av den dock så ambitiöse Nils Sjöstrand. Det visade sig nämligen att hans grammatik -- ny eller inte ny -- lämpade sig alldeles utmärkt för universitetsbruk.
Så långt om förnyelseideologi avspeglad i ett exempel från den lärda värld som dåtidens läroverk i så mycket utgjorde. Men vad har det då för bäring på det svenska samhället nu och i framtiden? Det skadar aldrig att vara konkret, och konkretion skall det bli fråga om sedan den ställda frågan blvit besvarad sålunda: All eller ingen. Ty fritänkarna i ett samhälle är med viss naturnödvändighet få innan deras möjliga proselyter har hunnit vakna till liv för att samverka med dem, medan däremot bromsklossarna av de mest skilda skäl är desto flera.
_________
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar