Alla partier har sina mer eller mindre utvecklade, sina mer eller mindre distinkta profilfrågor. Med profilfråga menas en sådan fråga som ett parti omfattar med särskilt intresse, och med profilfrågor således flera frågor av samma natur. Profilfrågan kan var övervägande ideologiskt motiverad, men även av mera praktisk natur.
Alla riksdagspartier täcker givetvis hela det politiska fältet. Det som skiljer dem åt är dels storleken i olika politiska församlingar efter närmast föregående val, dels innehållet i och formen för att föra ut det politiska budskapet. Det sistnämnda är i i första hand en sak för partiledning och partisekreterare, i andra hand för lokala förmågor på olika plan. En karimatisk partiledare med ett magert budskap behöver för övrigt inte lyckas sämre än en tråkig partiledare med hela världens bästa för ögonen. Det tål att tänka på.
Ett parti måste i varje fall ha ett budskap. Men inte bara det. Budskap har vi alla till och från. Ett parti som vill förtjäna förtroende från många väljare -- det vill säga avsevärt flera väljare än vid föregående val -- måste ha ett eller flera budskap som blir profilfråga eller profilfrågor. Diffus välvilja är aldrig valvinnade, inte heller styrkedemonstrationer utan muskelkraft. Det är emellertid rätt budskap framfört av rätt person vid rätt tidpunkt. En gång, flera gånger -- tills det sitter.
Vad är då rätt budskap? För Centerpartiet är det inte längre att vara 'Alliansens gröna röst'. Alla partier är i dagsläget gröna röster, och den grönaste rösten tillhör sedan länge och kommer alltid att tillhöra Miljöpartiet De Gröna. Man bör givetvis vårda det man har av miljöengagemang och miljötänkande. Men det räcker inte.
Centerpartiet bör inte heller längre vara både 'Alliansens gröna och liberala röst'. Alla partier är i dag liberala, och Folkpartiet Liberalerna har till och med begreppet 'liberal' i sitt varumärke. Därutöver är nämnda begrepp i dag så urvattnat att det är näst intill meningslöst. En gång i tiden innebar att vara liberal i politisk mening detsamma som att vara anhängare av frihandel, av allmän och lika rösträtt och av parlamentarism. Det var sålunda en markering mot konservativa och socialistiska krafter med annan idealbildning.
Centerpartiet har länge velat framstå som småföretagarpartiet framför alla andra partier. Det bör man sluta med. Det är att slå in öppna dörrar. Sverige har sedan utminnes tider varit ett företagarvänligt land med exempelvis högst rimlig företagsbeskattning och gynnsamma avskrivningsregler. Från Centerpartiets sida har man kunnat redovisa sänkt skatt på totalt si eller så många miljarder kronor för just småföretagare. Var det verkligen av behovet påkallat -- om inte för att särskilt smörja våra egna, och då inte minst de lantbrukare som är just småföretagare?
__________
Vad återstår då? Det finns till att börja med två viktiga samhällssektorer, vilka alla partier alltid bör skänka särskild uppmärksamhet. Det är försvaret och rättsväsendet. De är de enda myndigheter som har rätt att bruka våld, för försvarets del till och med dödligt våld. Det beror som väl känt är på att Försvarsmakten skall svara för vår yttre säkerhet och de rättsvårdande myndighererna för vår inre säkerhet. Alla skattebetalare erlägger premier till dem. Det skattebetalarna köper -- eller snarare förmodas köpa -- är trygghet. Trygghet för hela vårt land om det skulle bli angripet av annat eller andra länder, trygghet mot våld och andra övergrepp inom landet.
Försvaret kan tills vidare inte bli någon större angelägenhet för Centerpartiet. Därtill saknas både kompetens och engagemang, och jag själv är inte den att på egen hand vrida tiden rätt igen i det avseendet (för att nu för första och sista gången citera Shakespeare). Det finns bara två försvarspolitiker på nivå i vårt politiska liv. Det är socialdemokraten och numera partiledaren Håkan Juholt och folkpartisten Allan Widman, sålunda en representant för oppositionen och en för regeringsmajoriteten. Försvarsministern och moderaten Sten Tolgfors anses på mer än ett håll för kort i rocken för sin uppgift, och den radikala omstöpning av försvaret som skett på sistone förefaller inte särskilt välöverlagd. Men det är som det är.
Även justiteminister Beatrice Ask anses för kort i rocken för sin upgift. Men till skillnad från Tolgfors är hon en ganska rutinerad politiker, varför rättsväsendets förfall kan fortgå bakom en dimma av till intet förpliktande välvilja. Förfallet gäller fyra yrkeskårer: advokatkåren (som är en halvoffentlig sammanslutning), Polismyndigheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna. Många känner till hur alarmerande tillståndet är, men få berör det i klara verba. Det finns dock ickepolitiker, som då och då verkligen gör det. Det mest kände av dem är -- på sitt stillsamma sätt -- kriminologen professor Leif G W Persson. G W är till yttermera visso en man som verkligen vet vad han talar om.
År det då så illa? Ja, det är det. Under drygt två års tid -- från augusti 2001 till oktober 2003 -- var jag god man för en jämnårig kvinna bosatt i Solna. Hon led av Alzheimers sjukdom och var på een hand helt hjälplös mot omvärldens onda anslag. Det var därför jag kom in i bilden. Min huvudman kunde återfå större delen av den förmögenhet hon hade blivit frånlurad. Hon kunde även bo kvar i sitt hem till livets slut, trots att hon var hyresgäst i en bostadsrättsfastighet. Under den resans gång lärde jag närmare känna ett antal advokater, ett antal poliser, ett antal åklagare och ett antal domare. (I ett skede hade jag mål på gång i såväl Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt som Högsta Domstolen. Det ni.)
Så mycken lättja, så mycket inkompetens, så mycket brist på elementär hederskänsla, ett sådant dånande underbetyg åt vad man brukar kalla de rättsvårdande myndigheterna. Var det möjligt? Ja, det var möjligt. Varför var det möjligt? Det var möjligt därför att Regering och Riksdag tolererade det och med största sannolikhet fortfarande tolererar rättsförfallet i vårt land. När klagade för övrigt Svensson senast? Ja, inte vet jag. Men premier till rättsväsendet, det får vi betala vare sig vi vill eller inte, vare sig skadefallet regleras enligt lag och författning eller deponeras i åratal framöver eller för evigt i en papperskorg.
__________
Ytterst ansvarig är sakernas nuvarande tillstånd är Alliansregeringen Reinfeldt. Hur är då rättstemperaturen hos den alltför stora församlingen makthavare på den högsta nivå som tänkas kan? Den är tydligen i stora stycken dålig. Här är inte platsen för en totalgenomgång av densamma, även om det vore frestande. Man sitter i stället på Tunnelbanan i Stockholm och ögnar igenom gårdagens nummer av Metro. Där kan man läsa sig till hur ett antal statsråd av ren egennytta utnyttjat sin ställning för att förskaffa sig ett billigt och bekvämt boende till vilket de inte har rätt. Alltså rent skoj.
Här har vi dem. Finansminister Anders Borg (studentlägenhet decennier efter det han avslutat sina akademiska studier). Socialminiser Göran Hägglund (riksdagslya som han inte haft rätt till sedan 2006). Landsbygsminister Eskil Erlandsson (samma sak där). Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samma sak där). Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (vägrar lämna uppgift, vilken därför troligen är klandervärd). Uppgiften om Erlandsson emanerade för övrigt först efter ett par klumpiga försök till mörkläggning.
Men varför gör man så? En tungt vägande orsak måste vara ren girighet, trots att det här rör sig om personer med en årsinkomst kring miljonen. Det är ekonomisk förmånligt att mygla sig till lägenheter av den här typen -- även och i synnerhet för miljonären Eskil Erlandsson. När kommer en polis och knackar på dörren för närmare upplysningar? Aldrig. Når kommer en åklagare att sätta igång en så kallad förundersökning? Aldrig. När kommer en domare att begrunda vad som är rätt eller fel i ovan nämnda manipulationer? Aldrig. Advokat Leif Silbersky kan förmodligen ta det lugnt. Om inte kommer han att övertyga rätten om att de åtalade inte hade något ont uppsåt och därför inte kan ställas till ansvar. Det finns ett intressant precedensfall.
Den kände socialdemokratiska statsvetaren och samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren blev intervjuad om kalamiterna ovan. Intervjun har publicerats i form av en hörnartikel och rubricerats sålunda: 'Trixandet förvånar statvetare'. Ljunggren yttrar bland annat följande: 'Om inte våra statsråd kan föregå med gott exempel på bostadsmarknaden, kan man förstås inte begära att att vanligt folk heller skall göra det.' Nästan mitt i prick. Varför inte skärpa tonen något för att hamna mitt i prick: 'Om våra statsråd inte kan föregå med gott exempel över huvud taget, kan man förstås inte begära att vanligt folk skall vara hyggligt och hederligt folk heller.' Var ligger man här egentligen mellan knappnålen och silverskålen?
Dessutom är de här namngivna statsråden endast anstiftare av de skumraskmanövrar varom här fråga. Någon eller några aktörer inom Riksdagsförvaltningen -- men även annorstädes -- har i trots mot gällande bestämmelser vikt sig för de verkliga makthavarna. Vilka är då de här åsyftade aktörerna? Och hur såg belöningsmekanismen bakom deras deras generositet ut? Det vet vi ännu inte och får sannolikt aldrig veta. Locket på.
__________
Jag har tagit mig friheten att för nu rätt länge sedan torgföra ett specialfall inom den mer allmänna organisationsteorin. Jag har benämnt mitt specialfall 'duscheffektsteoremet'. Det innebär i största korthet att såväl bra och hederliga chefer på alla nivåer som mindre bra och ohederliga chefer helt enkelt genom sitt sätt att vara och verka med skiftande temperatur och kraft 'duschar' sina egenskaper nedåt i organisationen. Jag har upplevt osedvanligt många chefer under mitt yrkesverksamma liv och besitter sålunda god empiri som stöd för mitt teorem. Enligt Riksrevisorerna är arbetsförhållandena inom Regeringskansliet under all kritik -- med långa sjukskrivningar och kopiöst med övertidsarbete (intill dess man själv säckar ihop) som kontinuerliga inslag. Det stämmer väl med överens med mitt teorem.
Hur tillskapar man då med politiska medel en alltigenom haderlig offentlig förvaltning? Det gör man för det första genom att själv vara ett gott föredöme och ett desto bättre föredöme ju högre upp i förvaltningen man befinner sig. Det gör man för det andra genom att damma av kap. 20 Brottsbalken (om tjänstefel) och låta piskan vina tills alla offentliganställda förstår att det är förenat med avsevärd risk att begå tjänstefel eller missköta sig på annat sätt. Det gör man för det tredje och på litet längre sikt genom att tillskapa en svensk motsvarighet till den i Frankrika av general de Gaulle tillskapade Ecole National d'Administration.
Var det då så mycket bättre förr? Ja, det var det. Det skadar -- brukar jag både säga och anse -- aldrig att vara konkret. Här närmast ett snitt ur svensk statsförvaltning i arbete under senare delen av 1920-talet.
Min mamma Birgit var i sitt första (kortvariga och barnlösa) äktenskap gift med en man med mycket goda förutsättningar att avancera till den absoluta toppen i den myndighet till vilken han var knuten under hela sitt yrkesverksamma liv. Men HL -- det var hans initialer -- var, som min mamma uttyckte det, inte bara dugande i största allmänhet, utan även 'en snål skåning'. Det blev hans fall.
HL hade avlagt civlingenjörsexamen som kursetta i sin årskull av väg- och vattenbyggnadsstudenter vid Kung. Tekniska Högskolan. Han erhöll omedelbart efter sin examen anställning i Väg- och Vattenbyggnadskåren, där han snabbt avancerade till kapten. I trettioårsåldern fick han ansvaret för byggnationen av en bro som fick heta Nya Södertäljebron intill dess ytterligare en Södertäljebro hade byggts. HL blev klar med uppgiften före utsatt tid och till lägre kostnader än de budgeterade kostnaderna. Vid trettioett års ålder belönades han därför med Kungl. Vasaorden. Det var tolv till femton år innan han så att säga rent tjänsteårsmässigt kunde pretendera på utmärkelsen i fråga.
Något tiotal år därefter var HL chef för utbyggnaden av ett kraftverk i Norrland. Han ledde arbetet i huvudsak från sitt tjänsterum i Stockholm. Men han reste regelbundet upp till Norrland, varvid han medförde lönekassor i kontanter till förmannen 'Tummen' (som hade mist en tumme) och hans arbetslag. Till HL:s tjänsteförmåner hörde att han var berättigad att företa tjänsteresor per tåg i första klass (av dåmera tre klasser), och till hans tjänsteförpliktelser hörde att han skulle företa sina tjänsteresor i just första klass när han hade ansvar för stasmedel i form av kontanter.
Men frestelsen -- jämför ovan -- att håva in litet extra sekiner på mellanskillnaden mellan första klass och tredje klass blev övermäktig. Så hände det som måste hända, men den här gången inte genom mellankomst av en reporter från Metro. Det var helt enkelt någon som observerade HL när denne -- väl framme vid destionationsorten -- klev av sin tredjeklasskupé. Denne någon spred sin observation till andra, och med tiden nådde uppgiften om tågfusket även verkschefen generaldirektör Gösta Malm.
Denne lät -- av skäl som redan anförts -- visserligen på sätt och vis nåd gå före rätt. Det blev inte fråga om avsked från tjänsten för HL, men det påföljd som utmättes var hård nog. HL fick finna sig i att vidare avancemang i karriären var utesluten. Alla mera slätstrukna befattningshavare i den högre karriären erhöll i enlighet med praxis så småningom en tjänst motsvarande byrådirektörs ställning -- inte mera. I denna sålunda föga notabla skara hamnade också kaptenen i Väg- och Vattenbyggnadskåren HL, RVO. Hans överträdelse hade visserligen inte lett till någon skada för statsverket. Men det var inte det saken gällde. Det saken gällde var respekt för en hederskodex som inte visste av undantag.
__________
Långt om länge sysslade man i statsvetenskaplig forskning med 'staten' som en mer abstrakt än konkret företeelse. Den gamle filosofen Platon blev högintressant, och statsrättsliga skolor i främst Tyskland och Österrike fyllde på med abstrusa tankegångar kring abstrusa begrepp. Som så ofta inom samhällsvetenskaperna emanerade en reaktion i tillnyktrande riktning i USA.
Där blev 'administrativa processer' även inom den offentliga sektorn ett högst reelt begrepp, och i vårt eget land svarade professorn i statskunskap Gunnar Heckscher -- högerledare under åren 1961-1965 -- för genombrottet. Det skedde i form av en bok som 1948 gavs ut i en första upplaga under titeln 'Svensk statsförvaltning i arbete' och 1952 i en andra något utvidgad upplaga med samma titel. Beställare och förläggare var -- tankeväckande nog -- Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
Heckscher hade gått grundligt till väga. Han hade promenerat in till de mest skilda myndigheter och öga mot öga intervjuat befattninghavare som hade någonting att komma med. Han hade gått igenom regleringsbrev efter regelringsbrev och dragit sina slutsatser om korrelationen mellan statsmakternas intentioner och myndighererna förmåga att svara upp mot dem.
Ett par viktiga fynd i den guldgruva av observationer och slutsatser rörande funktionssättet i svensk statsförvaltning som Heckscher leverade förtjänar att relateras. Det ena fyndet gällde formerna för verksamheten som stundom var så rigida att de motverkade sitt syfte. Beslutsgången kunde bli mera tids- och kraftödande än vad som strängt taget var nödvändigt. Det var visserligen i mångt och mycket en tribut till rättssäkerheten och så tillvida någonting gott. Men det rörde sig även om mera principiellt betingad ovilja från en hel del chefstjänstemän att delegera beslutsgången nedåt i myndighetsorganisationen när den gärna kunde just delegeras. Det andra fyndet gäller myndigheternas syn på hur man bäst utnyttjade de anslag man hade tilldelats. Något överdrivet uttryckt hade man i dåtida statsförvaltning en tendens att lägga ned mera tid på att räkna ören än på att räkna kronor. Allt skulle -- so oder so -- går rätt till. det är ju en honett ambition, men även en ambition som kan leda något fel.
Heckschers samanfattande betyg blir dock ett Väl Godkänt. Men det var ju länge sedan. I dagens läge har myndighetsförvaltningen på alla nivåer sprängt betygsvallen nedåt. Så stor är -- av många samverkande orsaker -- skillnaden mellan offentlig maktutövning då och nu. De kommunala korruptionsskandaler i Göteborg och Eskilstuna och även annorstädes som i dagsläget stuckit upp offentlighetshavsytan är bara toppar på det svenska förvaltningsisberget.
_________
En omständighet som aldrig kan undervärderas vid en granskning av skillnaderna mellan då och nu utgör 1809 års kraftfulla och entydiga regeringsform. Det var den regeringsformen som gick i graven, samtidigt som 1974 års av få lästa och av ännu färre respekterade regeringsform upphöjdes till grundlag. Portalparagrafen 16 i Regeringsformen av 1809 lyder som följer och manar därför till eftertanke:
'Konungen [Regeringen och mynidghetssfären i stort] bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan [att] han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konugnen låte [skall låta] var och en bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.'
_________
I mitten av juni 1999 skulle en trettioårig ekonomhistoriker vid Uppsala Universitet som här får heta ML disputera på en avhandling om svensk försäkringexpert under tidsperioden 1855-1913. Avhandlingsämnet föll under min huvudspecialitet, varför jag förordnades till fakultetsopponent på avhandlingen i fråga. Jag tillbringade ett par veckor vid skrivbordet och ett antal dagar på skilda arkiv och bibliotek i syfte att genomföra en grundlig genomgång av lärdomsprovet i fråga. Det visade sig då att det knappast höll för ett godkänt betyg. För det första var den rent formellt undermålig. Där förekom både formfel och syftningsfel och andra grammatikaliska onöjaktigheter. För det andra var en del uppgifter i avhandlingen inte helt korrekta och analysen mer än en gång tämligern äventyrlig. Avhandlingen saknade register -- en dödssynd i sammanhanget -- och därutöver hade författaren/respondenten som motto för sin tankeprodukt nyttjat ett citat från en annan inte närmare presenterad tänkare vid namn ¨'bob hund'.
Det här var besvärligt. Disputationsdagens morgon ringde jag upp professor Nils Elvander -- ursprungligen statsvetare men nu verksam vid Nationalekonomiska institutionen -- för att fråga honom till råds om hur man bäst förfar i en sitation som den nu aktuella. Elvander svarade att det var min förbaskade skyldighet att lägga alla respondentens dåliga kort på bordet för i första hand betygsnämnden, men även för alla andra -- och de blev rätt många -- som skulle samlas i paradlärosalen nummer X i Universitetets huvudbyggnad för att följa disputationsprovet.
Efter disputationsprovet väste ML -- röd som en kräfta i ansiktet och drypande av svett -- att det här hade han inte väntat av mig. Hade jag då gått för hårt fram? Knappast. När en fackman samt tillika åhörare och represenant för de skattdragande finansiärerna av verksamheten vid universitet och högskolor fick reda på att avhandligen hade godkänts, så tillskrev han Samhällsvetenskapliga fakulteten i ärendet och karakteriserade då min opposition som 'suaviter in modo, fortiter in re' -- det vill säga måttfullt i tonen men starkt i sak. Så var också fallet.
Betygsnämnden på tre personer -- de borde ha varit fem -- behagade sammanträda på en enklare restaurang för att över varsin tallrik sekunda käk utbyta synpunkter på avhandlingen. Det var nu en ren formsak. Dekanus vid vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, professor Leif Lewin, hade utsett en av respondentens handledare, professor Lars Magnusson, till en av de tre i betygsnämnden, något som givetvis är förbjudet. De två andra granskarna i betygsnämnden fötjänar inte att nämnas vid namn. Men formfelet gav utrymme för en andra disputation, före vilken -- hade jag tänkt -- jag själv skulle hjälpa ML till en rensad och reviderad upplaga av avhandlingen med sikte på ny disputation till hösten.
Nu är det så att underbetyg på ett disputationsprov inte bara drabbar respondenten, utan även respondentens handledare -- i det här fallet sålunda professor Magnusson, men även sedermera professor Mats Larsson. Ett underbetyg skulle innebära en stor pretigeförlust för de bägge. Vad -- kunde man fråga sig -- hade de då uträttast just i egenskap av handledare innan den här aktuella avhandlingen släpptes igenom för disputationsprov? Det kunde man verkligen med rätta fråga sig.
Rektorn för Uppsala Universitet professor Bo Sundqvist fick frågan om överträdelse av Högskoleförordningen på sitt bord. Han beslutade --jämte entourage -- att det inte var något brott mot nämnda förordning. Universitetskanslern Sigbrit Franke fick även hon frågan om överträdelsen på sitt bord och stannade -- likaså jämte entoruage -- vid samma bedömning som professor Sundqvist. Att så skedde är dels ägnat att förvåna i största allmänhet, dels föga ägnat att förvåna eftersom det inte fanns -- och väl fortfarnade inte finns -- fungerande spärrar mot sådan myndighetsutövning i strid med lag och författning, varom här är fråga.
Alla inblandade i disputationsdramat utom jag själv blev belönade för sin förträffliget. Professor Lewin avancerade till vicerektor vid universitetet. Det gjorde efter honom även professor Magnusson. Professor Sundqvist avgick vid uppnådd pensionsålder inte utan hedersbetygelser från sitt universitetsrektorat. Universitetskansler Sibrit Franke blev efter avgången från sitt ämbete senior advisor vid Stockholms Universitet och styrelseordförande för den mestadels lågpresterande Kungl. Dramatiska Teatern. Dåvarande docenten Mats Larsson blev som framgått professor i sitt ämne vid universitetet. Och ML fick forskningsanslag och kan sedan flera år tillbaka titulera sig docent.
Finns här en sens moral? Ja, det finns det. Intill dess våra politiker sätter klackarna i marken och injagar sådan fruktan hos alla offentliganställa när det gäller konsekvenserna av tjänstemissbruk, att ingen våga bryta mot i lag eller författning nedsatta bestämmelser -- intill dess torde det ofta nog få betraktas som utslag av ren självbevarelsedrift att i vissa fall frånkoppla det samvete som till äventyrs kan finnas och tjuta med ulvarna. Det är inte alltid lätt för den enskilde att stå ondskan emot. Men du och jzg kan gärna åtminstone försöka göra just det.
__________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar