Hola: Carlos Felipe y Magdalena [75]

I Pressbyråns affär vid Fridhemsplan kan man inhandla ett mindre antal utländska tidskrifter, av vilka den intressantaste förefaller vara !Hola! Jag måste säga förefaller, ty jag behärskar inte spanska språket mer än vad man gör när besitter vissa kunskaper i franska och latin. !Hola! är hur som helst en bildtidning av samma karaktär som Svensk Damtidning och avhandlar sålunda -- visserligen i större format och med någorlunda kultiverad framtoning -- framför allt kungligheter och eljest kända personer i 'fotografias exklusivas' och text.

I oktobernumret för förra året kunde man bekanta sig med två svenska kungligheter, nämligen prins Carlos Felipe och prinsessan Magdalena -- i svensk språkdräkt sålunda prins Carl Filip och prinsessan Madeleine. Det skedde i två sympatiskt hållna mindre artiklar med fotografier av de bägge kungabarnen. Prinsen presenterades med sina inte alltför djuplodande specialintressen, och även hans väninna nämndes vid namn. Prinsessan var enligt !Hola!-- och det var inte svårt att hålla med om det -- den vackraste av alla kända prinsessor. (Ovan fotograferad under ett besök i Sydafrika.)

Är det egentligen intressant? Ja, men bara om det leder vidare.
__________

Sverige har sedan urminnes tider varit en monarki, och monarkin har århundrade efter århundrade varit självklar. Men monarkin är i dagsläget inte helt oproblematisk. Måste man då ta ställning för eller emot monarkin, såsom den gestaltar sig i Sverige den dag som i dag är? Ja, det bör man i varje fall göra.

För monarkisternas del kan man i varje fall med utgångspunkt i ett tidigare skede peka på den långa obrutna nationella traditionen från Gustaf Wasa (1523--1560) eller, med utgångspunkt i ett senare skede, åtminstone från Carl XIV Johan (Jean-Baptiste Bernadotte, kronprins-regent i anledning av Carl XIII:s skröplighet 1810-1818, kung 1818-1844). Sedan Gustav IV Adolf 1809 hade avsatts blev nämligern den dåvarande franske marskalken och fursten av Ponte-Corvo på en riksdag i Örebro 1810 vald till tronföljare. Den snart nog av Carl XIII adopterade Carl XIV Johan är sålunda det det nu sittande kungahuses anfader.

Samtidigt tilllkom den av grundlagarna som rättsligt reglerar Huset Bernadottes ställning i svenskt samhällsliv. Lagen i fråga heter Successionsordnigen (tronföljdsordningen). Den är daterad den 26 september 1810 och underskriven av den dåvarande ståndsriksdagens fyra talmän (en för vardera Adeln, Prästeståndet, Borgarståndet och Bondeståndet). Successionsordningen föreskrev fram till 1979 att äldste manlige arvinge till den sittande monarken vid dennes bortgång (eller underförstått avgång av andrs skäl) skulle ärva tronen (primogenitur).

Men genom att tillämpa retroaktiv lagstiftning -- egentligen en dödssynd för varje land som vill räknas som rättsstat -- med stöd i 1979 års tillägg till Successionsordningen berövade Riksdag och Regering dåvarande kronprins Carl Philip hans kronprinstitel, samtidigt som man upphöjde dåvarande prinsessan Victoria till kronprinsessa. Det var en eftergift för den tidens hysteriska jämställdhetsideal.

Republikanerna saknar inte heller de ammunition i sin arsenal. Det är sedan länge fastslaget i lag (men inte alltid efterlevt) att grunderna för befordran i allmän tjänst skall vara graden av 'förtjänst och skicklighet'. Såtillvida är Successionsordningen och dess konsekvenser en anomali. Men den grundar sig dock på i laga ordning fattade riksdagsbeslut -- och kan därför även återkallas genom riksdagsbeslut (av två riksdagar med mellanliggande val, eftersom det då skulle innebära en grundlagsändring).

Om nu någon frågar dig eller mig -- eventuellt inför nästa allmänna val och kanske inspirerad av diverse skandalskriverier eller andra skriverier -- vilken vår inställning till monarkins vara eller inte vara i vårt land är, så skulle jag föreslå följande svar av gyllene-medelvägs-karaktär:

'Vi är av demokratiskäl republikaner i princip. Men vi är även monarkister i praktiken så länge svenska folket genom Riksdagen inte har satt Successionsordningen ur kraft och så länge Huset Bernadotte väljer att uppfylla sin del av det samhällskontrakt, varom här i grund och botten är fråga.'
__________

Nederländerna: Geert Wilders mot islam [74]

I januari förra året åtalades den nederländske partiledaren Geert Wilders för anstiftan till hat mot och diskriminering av muslimer. I sin kritik mot islam och mot invandring från muslimska länder skulle Wilders ha överskridt gränserna för den yttrandefrihet som finns i Nederländcerna. Rättegången hade varat i nästan ett och ett halvt år innan en domstol i Amsterdam för några dagar sedan avkunnade sitt domslut.

Wilders blev frikänd på alla åtalspunkter -- men inte utan viss reservation. Domstolen fann nämligen anledning att konstatera att Wilders hade hemfallit åt vulgär propaganda i sin här aktuella förkunnelse. Men propagandan var inte tillräckligt långtgående för att motivera rättslig påföljd. Den i grundlagen fastlagda yttrandefriheten vägde tyngre.

I media har en omständighet med anknytning till Geert Wilders syn på invandrare och invandringspolitik väckt särskilt uppseende. Det är resultatet av en av honom själv företagen parallell-läsning av islams heliga skrift Koranen från 600- och 700-talen efter Kristus och Adolf Hitlers omfattande självbiografiska och kvasifilosofiska utläggning 'Mein Kampf' (Min kamp) från 1925--1926. Wilders anser att det här rör sig om likartade våldsförhärligande traktater med uttalat negativa verkningar.

Man får nog konstatera att Wilders både här och där träffade långt vid sidan av målet. Hitler kan man lämna därhän, om inte annat därför att det är ganska svårt att nutilldags uppbringa ett exemplar 'Mein Kampf'. Men den som vill fördjupa sig i Koranens budskap på svenska kan ta del av detsamma antingen i K. V. Zettersteens ytterst texttrogna översättning från 1920-talet eller i Muhammed Knut Bernströms mera poetisk-läsvänliga översättning från vår egen tid. Den sistnämnda är mycket uppslattad bland dagens svenska muslimska trosutövare.

Bernströms översättning har för övrigt en tänkvärd förhistoria. Knut Bernström (1919--2004) var diplomat med en vacker karriär bakom sig när han 1976 utnämdes till svensk ambassadör i Rabat Marocko. Där konverterade han till islam, och i samband därmed antog han det extra förnamnet Muhammed (efter Profeten). Sedan ha gått i pension bosatte sig Bernström permanent i Marocko.

Vad innebar då islam för Bernström? Kort sagt: något att tro på och leva efter. Vad innebär då islam för alla oss som inte är muslimer? Kort sagt: en tro och en livsåskådning i vilken man även som svensk numera bör vara någorlunda välorienterad. Det finns tacknämligt nog också en utmärkt modern handbok i ämnet utgiven 2004 av islamkännnaren professsor Jan Hjärpe. Handboken i fråga bär den både slagkraftiga och lättmemorerade titeln '99 frågor om Islam' och innefattar avslutningsvis en förteckning över littratur om främst islam av i dag.
__________

Det har sagts och ofta citerats att alla muslimer inte är terrorister, medan nästan alla terrorister är muslimer. Det ligger ju en del i det påståendet. Men verkligheten är långt mera komplicerad än så, och den är komplicerad på olika sätt i olika länder. Därvidlag intar Nederländerna något av en särställning. Av deras bortemot sjutton miljoner invånare är inte mindre än sjutton procent muslimer, och den efter turkarna största muslimgruppen marockanerna är mera kriminellt belastad än någon annan samhällsgrupp. Men frågan är om det här inte snarare rör sig om en socialpsykologisk än en religiös problematik. Islam i dess sanna form är inte målet. I stället blir islam ytterst selektivt läst och vantolkad medlet.

Det bör man ha i åtanke i synnerhet när man bekantar sig med Geert Wilders den 1 juni framförda slutplädering i målet mot honom själv. Det är en slutplädering som retoriskt faller tillbaka på den protestantiske reformatorn Martin Luthers kända framträdande inför den kejserliga Riksdagen i Worms 1521 -- 'här står jag och kan intet annat' -- och rent historiskt på nederländska patrioter som Johan van Olderbaneveldt (1547--1619) och Johan de Witt (1625--1672). Bägge fick -- under mycket komplicerade politiska skeenden -- sona sin strävan med livet, likaså de bägge landsmän i Wilders egen generation, vilka redan inledningvis nämns vid namn i hans plädering och vilka föll offer för attentatsmän.
__________

Vem är då Geert Wilders -- förutom Nederländernas internationellt namnkunnigaste politiker alla kategorier?

Wilders är född 1961 i en katolsk familj. Efter avslutad utbildning arbetade han i försäkringsbranschen (alltid en god början), och just den omständigheten gav honom incitamentet till att även ägna sig åt politisk verksamhet. Han blev medlem i Folkpartiet för Frihet och Demokrati, och han kom snart att ingå i partiledaren Frits Bolkesteins inre krets. Den sistnämnde blev med tiden -- av valtaktiskta skäl ansågs det på sina håll -- kritisk mot den generösa invandringspolitiken i hemlandet.

Men inte tillräckligt kritisk, ansåg Wilders, som 2004 därför grundade ett eget parti under namnet Frihetspartiet. Wilders var ledamot av det nederländska Representanthuset (andra kammare), och hans parti är i dagsläget det tredje största politiska partiet i Nederländerna. Likaså i dagsläget utgör Frihetspartiet -- efter hårda förhandlingar -- något av ett stödparti till den sittande koalitionsregeringen Rutte.

Wilders betraktar sig närmast som liberal. Han har konsekvent tagit avstånd från sådana partibildningar av ultra-höger-karaktär som förknippas med namn som Jean-Marie le Pen i Frankrike och Jörg Haider i Österrike. Men det har inte hindrat honom från att framstå som den extremist han egentligen inte är. Wilders är en myckert berest och påläst observatör av den muslimska världen och dess religiösa liv. Men han har -- alla detaljer å sido -- gått för långt i sin förkunnelse, låt vara till formen snarare än till innehållet. Han har därigenom sannolikt motverkat sina egna syften.

Det kan ha ett högt pris att tala mycket och samtidigt tala utmanade klarspråk. Wilders har visserligen gång efter annan understrukit att det är islam han avskyr, inte muslimer. Men icke desto mindre lever han på grund av sin islam-kritiska och invandringskritiska förkunnelse under ständigt mordhot. Han färdas till och från sina olika engagemang i en bil med skottsäker kaross. Han är gift men kan endast någon gång i veckan träffa sin familj.

Därför avslutningsvis -- för svensk eftertanke men utan pekpinnar eller kommentarer över huvud taget -- den första hälften av Geert Wilders slutplädering i svensk språkdräkt:
_________

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag befinner mig här på grund av vad jag har sagt. Jag befinner mig här därför att jag har talat ut. Många har förhållit sig tysta, men inte [den mördade] Pim Fortuyn, inte [den mördade] Theo van Gogh och inte jag.

'Jag är tvungen att tala ut. Ty Nederländerna lever under ett hot från islam. Som jag ofta har understrukit är islam huvudsakligen en ideologi -- en ideologi som består av hat, av förstörelse och av övervåld. Det är min starka övertygelse att islam utgör ett hot mot västerländska värden, mot yttrandefrihet, mot jämlikhet mellan män och kvinnor, mot heterosexuella och homosexuella, mot troende och icke-troende.

'Över hela världen kan vi observera hur friheten försvinner från islam. Dag för dag observerar vi hur våra friheter förminskas.

'Islam är motståndare till frihet. Välkända islamforskare från hela världen håller med om det. Mina expertvittnen instämmer med mig. Det finns åtskilliga islamforskare som Rätten inte medgav mig att inkalla som vittnen. Alla instämmer de i mina påståenden, de visar på att jag har talat sanning. Det är sanningen som står inför rätta i dag.

'Vi måste leva i sanning, sade dissidenterna under de kommunistiska regimerna, därför att sanningen kommer att göra oss fria. Sanning och frihet är oskiljaktiga. Vi måste tala sanning, ty annars kommer vi att mista vår frihet.

'Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att forsätta att tala.

'De yttranden [om islam] för vilka jag står inför rätta har jag framfört i min egenskap av [en av många] politiker som deltar i det offentliga samtalet i mitt samhälle. Mina yttranden har inte riktats mot individer, utan mot islam och islamiseringsprocessen. Det är därför Åklagarmyndigheten har dragit den slutsatsen att jag bör bli frikänd.

'Herr [domstols]president, medlemmar av Rätten,

'Jag agerar inom en lång tradition, som jag vill visa min respekt. Jag riskerar mitt liv i försvaret för friheten i Nederländerna. Av allt vi har åstadkommit utgör friheten det allra värdefullaste, men även [det] sårbaraste. Det är många som har givit sina liv för friheten. Vi har blivit påminda om det i samband med minneshögtiderna [i anledning av krigsslutet 1945] i maj månad. Men kampen för frihet är mycket äldre än så.

'Varje dag passar jag i en säkerhetsbil statyn av Johan de Witt på Hofvijer i Haag. de Witt skrev 'Manifestet om sann frihetg', och han betalade för friheten med sitt liv. Varja dag färdas jag till mitt kontor genom Binnehof, där Johan de Oldenbarneveldt blev halshuggen efter en politisk rättegång. Stödd på sin käpp vände sig den gamle Oldenbaneveldt till sitt folk med sina sista ord. Han sade [då]: 'Jag har handlat hedervärt och fromt som en sann fosterlandsvän.' Dessa ord är också mina.

'Jag vill inte svika fortroendet hos de 1,5 miljoner väljare som valt mitt parti. Jag vill inte svika mitt land. Inspirerad av Johan van Oldenbanveldt och Johan de Witt vill jag vara en politiker som tjänar sanningen och sålunda försvarar de holländska provinserna och det hollndska folket. Jag vill vara hederlig, och det är därför jag vill skydda mitt fosterland mot islam. Tystnad är förräderi.

Det är därför jag talat, därför jag talar och därför jag kommer att fortsätta att tala.'
__________

Solna: Arenabygge med implikationer [73]

Den i dagsläget burgna Solna kommun har bakom sig en häpnadsväckande utveckling. Decennierna kring sekelskiftet 1900 var kommunen fattig -- fattig med alla tänkbara mått mätt. Under många år använde sig därför kommunen av möjligheten att ta ut hundskatt av skattdragande hundägare för att anslå intäkterna av punktskatten i fråga till inköp av skodon till sådana skolpliktiga barn, vilkas föräldrar inte hade råd med utgiften i fråga.
__________

Fortsättnng följer

Svensk högskola om finskt fortsättningskrig [72]

________

Ännu ej utskriven.

Medkänsla: Bulgarien, Moldavien och Rumänien [71]

Professorn i historia vid Uppsala Universitet Sten Carlsson (1917-1989) påpekade mer än en gång i hur beklagansvärd hög grad hans svenska samtid präglades av 'geografisk och kronologisk provinsialism'. (Med 'provinsialism' menades här inskränkhet.) Han syftade då på den attityd som långt tidigare kommit till uttyck i en versrad av Carl Jonas Love Almquist (1793-1866), en versrad vilken i allt sitt ironiska majestät lyder som följer:

Blott Sverige svenska krusbär har.

Det är ju alldeles sant. Men i förlängningen av ett sådant påstående ligger en annan versrad, nämligen denna något hotfulla variant: Sverige blott svenska krusbär har.

Låt oss just därför blicka ut över gränserna och något begrunda de kontinenter och länder, vilka är i avsaknad av svenska och därför särdeles utmärkta krusbär. Det leder i bästa fall till fruktbara inslag i en strävan att förnya vårt land från politisk närsynthet och ömsesidigt luggande till öppen och intresserad hållning vad gäller mänsklighetens villkor och behov i stort. Det behövs.

Då har vi frigjort oss från den geografiska provinsialismen. Vi fortsätter med den kronologiska provinsialismen. Vi färdas därför drygt hundra år tillbaka i tiden i det vi bekantar oss med elfte och sista utgåvan av professor Gustav Sundbärgs 'Apercus statistiques internationaux' (Internationella statistiska översikter) utgiven på franska 1908. Redan den första av Sundbärgs 286 tabeller ger under rubriken 'Superficie et population de tous les pays' (Ytvidd och befolkning hos alla länder) intressanta upplysningar kontinent för kontinent för åren 1904--1906. Här nedan först ytvidd i kvadratmil, därefter invånare i tusental och slutligen invånare per kvadratkilometer:

Europa: 9,888// 424,634// 11.8
Asien: 44,101// 906,653// 20.6
Afrika: 29,784// 147,976// 5.0
Amerikas: 39,983// 161,548// 4.0
Australien: 8,934// 6,721// 0.8
Arktis och Antarktis: 11,168// .. // ..

Totalt (inkl. sjöar): 143,860// 1,648,533/ 11.5

Leta på egen hand upp dagens siffror -- och jämför! Här närmast fortsättningsvis och som stimulans för självstudier uppgifter om befolkningsutvecklingen i miljoner invånare kontinent för kontinent under drygt hundra år: Europa från 425 till 700, Asien från 907 till 4,000, Afrika från 148 till 1,000, Nord- och Sydamerika från 162 till 954, Australien (jämte Söderhavsöarna) från 7 till 21 miljonor -- sålunda en ökning från totalt 1,6 till 6,7 miljarder invånare på vår planet. Det har givetvis medfört stora men också väl kända problem, av vilka de mest trängande -- jämför befolkningstillväxten ovan -- gäller de afrikanska länderna söder om Sahara.

Den i särklass lägsta befolkningsökningen av alla världens bortemot 200 länder har Ryssland med en uppgång från 118 till endast 141 miljoner invånare.(Den hade visserligen varit större än så om inte stora landområden i väster och söder fallit bort). I skarp kontrast därtill har exempelvis Kina med dess 1,3 miljarder invånare fler invånare i dag än vad hela Asien hade för drygt hundra år sedan. Och Afrikas folkrikaste stat Nigeria med dess 140 miljoner invånare har under samma tid nästan hunnit i kapp invånarantalet för hela kontinenten.

Ryssland hade åren närmast före första världskriget 1914-1918 Europas snabbast växande ekonomi, och dess huvudstad S:t Petersburg var i både ekonomiskt och kulturellt hänseende en metropol som sedan dess aldrig haft sin like. Men det var då det. Två världskrig och sjuttio år av sovjetisk terror -- med inslag som folkmord och och andra systematiskt genomförda utrensningar -- kunde bara leda åt ett håll, nämligen till hemska lidanden och förtida död för tiotals miljoner ryssar.

Förtrycket skulle under efterkrigtiden utvidgas till att innefatta även de östeuropeiska stater som under skedet 1945--1948 tvingades bli satelitländer till Sovjetunionen. Det gällde Östtyskland, Polen, Tjeckoslovaken, Ungern, Rumänien och Bulgarien samt den tidens motsvarighet till Moldavien.

De har alla under de bägge senaste decennierna med högst varierande resultat försökt resa sig ur förtryck och allmänt elände. Men vår europeiska medkänsla bör i dagsläget -- alla detaljer å sido -- riktas särskilt till Bulgarien, Moldavien och Rumänien. Må Gud hjälpa deras invånare i den mån du eller jag eller andra inte förmår göra det.
__________

Nio månader senare [70]

I dag har Svenska Dagbladet publicerat en ny politisk opinionsundersökning, som alltså råkar inträffa exakt nio månader efter valdagen den 19 september förra året. Hur står det då i dagsläget till med våra åtta riksdagspartier? Och kan man spå något om framtiden efter en närgrankning av dagens opinionssiffror? (De sistnämnda är framräknade av opinonsinstitutet Sifo efter utfrågning av ett representativt urval på drygt 1,900 potentiella väljare). Kanske, kanske inte. Men ett tankeäventyr värt försöket kan det väl ändå bli fråga om, ett tankeäventyr som i bästa fall gläder få men förargar desto flera!

Här nedan först den procentuella andelen sympatisörer i dagens opinionsmätning och därefter inom parentes förändringar i jämförelse med närmast föregående mätning:

M 29,0 (-1,4), C 4,5 (-09), FP 6,2 (-0,4), KD 3,6 (+-0).

S 35,2 (+1,8),V 4,5 (-0,1), MP 9,2 (+0,3)

SD 6,8 (+-0)

Sammanfattningsvis har regeringsblocket i dag 43,3 procent, medan det (tidigare) rödgröna blocket har 48,8 procent -- naturligtvis ett verkligt memento för de fyra allianspartier som sedan 2006 befinner sig i regeringsställlning.

Det finns -- som väl känt är och som med all önskvärd tydlighet framgår av sifferserierna ovan -- två partier, vilkas dominans över övriga partier kan tyckas förkrossande. Det gäller alltså Moderaterna och Socialdemokraterna. De är naturligt nog huvudmotståndare i striden om väljarnas gunst, de är ungefär lika stora -- och kommer rimligen att vara det även framledes, parkerade som de är på en opinionsnivå mellan ungefär 30 och 35 procent.
__________

Den här gången är det Socialdemokraterna som leder det inbördes enviget med drygt sex procentenheter. Men det kan om ett halvår bli precis tvärtom. Blocksiffrorna är vidare i och för sig ganska dramatiska. Men de är inte lika intressanta i dag som för tio månader sedan. Det rödgröna blocket förtjänar ju numera knappast benämningen block.

Man har konstaterat att väljaropinionen under de senaste decennierna blivit alltmera lättrörlig -- för att inte säga flyktig. Är det till förmån för Moderaterna? Knappast längre. 'Det nya arbetarpartiet' har högst sannolikt kammat hem den opinion på just mellan 30 och 35 procnet av väljarkåren som man kan kamma hem. Man har inga nya profiler att visa upp i mer eller mindre uttalat syfte att attrahera ytterligare väljargrupper.

Moderaterna är nämligen sedan länge och kommer fram till valet 2014 att vara partiledaren, statsministern och kavalleristen Fredrik Reinfeldt samt finansministern och kavalleristens häst Anders Borg. Bakom dem återfinns rikspolitiskt sett inte mycket mer än en rätt diffus skara plutonchefer och fotfolk. Utrikesminister Carl Bildt är något av en särling i sammanhanget. Han är egentligen inte längre politiker, utan i stället en rutinerad och vederhäftig administrativ chef för Utrikesförvaltningen.

Politik är inte minst den gamla metaforen om gungorna och karusellen. Det innebär i det här fallet -- ceteris paribus, allt annat lika -- att om Moderaterna faller tillbaka, så kommer Socialdemokraterna att avancera -- och vice versa. Den nye socialdemorkatiske partiledaren är just ny. En sådan omständighet betraktas vanligtvis som en fördel i opinonsmässiga termer. Man är inte förbrukad och kommer inte att bli det på länge än -- om ens någonsin.

Man och man emellan anses det på sina håll att nykomlingen i partiledaroktetten Håkan Juholt (S) har utseendet och sättet för sig. Sådan åsiktsbildning är ju alltid rätt subjektiv. Men den kan icke desto mindre väga mycket tyngre än minusposter som halvskral utbildnng och föga meriterande yrkesverksamhet (i det här fallet som journalist på lokal-lokal-planet). Tillspetsat uttryckt: Kommer Håkan Juholts kraftfulla framtoning, rejäla kalufs och tjusiga mustasch att bibehålla viss S-politisk ledning över Fredriks Reinfeldts flintskalle och Anders Borgs öronringar och stubbade hästsvans -- med vad nämnda fenomen nu kan anses representera? Tänk på Simson.
__________

Av de övriga sex riksdagspartierna intar två partier något av en särställning. Det är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet De Gröna. De ligger där de ligger i väljaropinionen, i bägge fallen sedan respektive parti vunnit rejäla arbetssegrar. De har sakta men säkert -- med början i 1990-talet -- avancerat från ingenting till positioner som innebär att ökat väljarstöd förefaller troligare än motsatsen.

Miljöparitet har ett verkligt affischnamn i Gustav Fridolin, som i kompentenshänseende förefaller tio till femton år äldre än han verkligen är (för närvarande 28 år gammal). Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson visade vidare lejonklon när han iförd folkdräkt avlägsnade sig halvvägs in i en mot honom själv och hans meningsfränder riktad gudstjänstpredikan av idiotkaraktär. (Det var ju dessutom en predikan vilken lämpligt nog framfördes under den riksdagsgudstjänst som inledde det nya spelåret.) Därtill kommer att Åkesson -- inom det register som är hans och inte alltigenom välstämt -- trots sin relativa ungdom regelmässigt visat balans och gott omdöme i riksdagspolitikens vardagshantering. Det, mina vänner, är fakta och inte önsketänkande.
__________

Återstår så fyra små negerpojkar: till höger Kristdemokraterna, i mitten Folkpartiet och Centerpartiet och till vänster just Vänsterpartiet. Av de fyra blev Folkpartiet störst i riksdagsvalet, och den -- låt vara granska begränsade -- ledarställningen bibehåller partiet fortfarande. Partiledaren Jan Björklund sitter för närvarande säkert i sadeln, och han gör det trots sin undermåliga kompetens som utbildningsminister: massor med prat i detaljfrågor i stället för srukturella lösningar på strukturella problem. Eller anorlunda uttryckt: mycket skrik, men inte särskilt mycket ull.

Om nu Jan Björklund en vacker dag skulle vackla och falla ur sadeln -- i politiken går det stundom undan -- så ter sig (att döma av valstatistiken) faran (för partiet) överhängande, att Europaministern Birgitta Ohlsson får överta rorkulten. De verkliga kapaciteterna bland ickeministrarna inom Folkpartiet har ju inte fått något medialt genomslag att tala om. Det har däremot och dessutom republikanen och feministen och statsrådet Birgitta Ohlsson.

Även Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sitter till vidare säkert i sadeln, något som är ytterligt diskrediterande för själva partiet. Var finns det kristdemokratiska civilkurage som vägrar att finna sig i att om partiledaren och apotekssvindlaren går under, så skall också partiet göra det? Var finns självbevarelsedriften? Inte någonstans i KD-termer, inte så långt det politiska ögat kan se. Föregångaren på partiledarposten Alf Svensson styrde under trettio års tid sitt parti med järnhand i silkeshanske. Finns fortfarande ett slags ont arv i KD-termer, ett arv som blockerar all nytändning under en ny stjärna?
_________

Centerpartiet har sitt stolta föflutna långt bakom sig. Det var under de år i mitten av 1970-talet, när en fjärdedel av väljarkåren röstade centerpartistiskt. Då hade partiledaren Thorbjörn Fälldin fört in en moralisk dimension i politiken, en dimension som främst gällde karnkraftsfrågan. Men under följande partiledare har just en sådan dimension lyst med sin frånvaro. Därtill kommer att själva partiorganisationen -- en gång i tiden ett verkligt styrkebälte (C) -- av en hel del att döma ligger för fäfot. Vidare kommer partiledaren Maud Olofsson -- trots sina vinnade egenskaper på det rent personliga planet -- inte att sitta kvar särskilt länge till.

Dagens centerparoll lyder sålunda: 'Var med att förnya Sverige.' Men hur omvandla en i dagsläget av allt att döma föga förpliktande fras till ett innehållsmättat och angeläget budskap med framtiden för sig? Därom vet vi för närvarande inte särskilt mycket. Gardera därför framtiden (C) med kryss.

Inte heller vänsterpartiledaren Lars Ohly har av allt att döma särskilt lång tid kvar på partiledarposten. Men i det fallet finns en överlägset kompetent partiledarkandidat på lut, nämligen Jonas Sjöstedt. Ett sådant efterträdarval är det enda som för Vänsterpartiets del skulle kunna röra om något i vårt inhemska politiska vänsterlandskap.
_________

Men var finns då själva budskapen -- innehållet i formen, de åtta partiledarnas och partiernas predikotexter med efterföljande utläggningar av väckelsemöteskaraktär? Ja, säg det. De har väl inte helt och hållet försvunnit, något som i så fall främst får räknas Miljöpartiet och Sverigedemokraterna till godo. Varken den offensiva vältaligheten eller det bart huggande svärdet har i dagsläget anmält sin mera påtagliga närvaro i svensk politik. Den eller de som prövar sådana politiska investeringar kan därför räkna med viss opinionsmässig utdelning.

Minns någon fortfarande den så kallade Westerbergeffekten, den effekt som inträffade i riksdagsvalet 1985? Westerberg var den då nye folkpartiledaren Bengt Westerberg, och effekten bestod i att Folkpartiet i nämnda val mer än fördubblade sin röstandel av väljarkåren -- från sex till fjorton procent. (Och det skedde inte minst på Centerpartiets bekostnad. Mene mene tekel.)

Effekten klingade visserligen snart nog av, men fenomenet som sådan är fortfarande intressant. Det eller de av småpartierna som i tanke, ord och gärning träffar helt rätt i valet 2014 har -- sett i ett historiskt perspektiv -- mycket att vinna. Det var nämligen det som Westerberg och den övriga folkpartiledningen gjorde för snart tjugosex år sedan -- låt vara att man genom mindre väl avvägd politik ganska snart schabblade bort en hel del av vad man hade vunnit.
__________

Idealpolitiker men ändå realpolitiker (SPD/S) [69]

Det förutsätts -- mer eller mindre underförstått -- att en politiskt verksam person i sin politiska verksamhet skall låta sig vägledas av vissa ideal. Idealen kan heta rättskänsla eller medkänsla eller fosterlandskärlek eller någonting liknande. Men en aldrig så genomtänkt och solid idealbildning förslår inte långt, såvida inte vederbörande låter sig vägledas även av en känsla för vad som är möjligt och eo ipso vad som inte är det. Furst Otto von Bismarck (1815-1898, tysk rikskansler 1871-1890) var en utpräglad kombination av idealpolitiker och realpolitiker och benämnde sinnet för politiska realiteter 'politisches Augenmass', politiskt ögonmått.

Konflikten mellan högtflygande ideal och inte sällan rå verklighet är lika gammal som mänskligheten själv. Den har också avsatt i skrift formulerade variationer alltifrån den grekiske all-round-vetenskapsmannen Aristoteles på 400-talet före Kristus, från den romerske filosofen och politikern Cicero under århundradet före Kristus, från den italienske maktfilosofen Machiavelli på 1500-talet, från otaliga andra -- och då inte minst amerkanska forskare -- intill de yttersta av dessa dagar. Den moderna klassikern på området i fråga är den amerikanske samhällsvetaren Seymor Martin Lipsets 'Political Man: the Social Basis of Politics' från 1960.

Just i de yttersta av dessa dagar har förutvarande (väst)tyske förbundskanslern Helmut Schmidt bidragit till den väldiga tankebygggnaden genom en intervju i magasinsbilagan till den i hemstaden Hamburg utgivna söndagstidningen Die Zeit, Tiden. Med tanke på des Altkanzlers höga ålder -- han är född 1918 -- får intervjun betraktas som något av ett politiskt testamente, men -- än mer -- som ett testamente vilket trots det ringa omfånget är så rikt att det förtjänar att fördelas även till en svensk läsekrets.

Först emellertid några ord om Helmut Schmidt själv. Han hade oturen att tillhöra en generation som nästan omedelbart efter fullbordad värnpliktstjänstgöring blev inkallallad till krigstjänstgöring -- 1939 hade ju Andra världskriget brutit ut. För Schmidts del kom det att innebära inte mindre åtta förlorade år i uniform. Men efter några månader i engelsk krigsfångengenskap satte han igång med sina akademiska studier, som 1949 avslutades med en högre ekonomexamen. Omedelbart därefter inträdde Schmidt som 'Zivilbeamter', opolitisk tjänsteman, i Hamburgs stadsförvaltning.

Det kan här tilläggas att Schmidt gifte sig under kriget och att äktenskapet med Hannelore (kallad Loki) Schmidt vid hennes bortgång i oktober förra året hade ägt bestånd i sextioåtta år. Ett gemensamt band mellan makarna Schmidt utgjorde den omständighetern att bägge var 'Kettenrauscher', kedjerökare. Schmidt för sin del har gladeligen satt sig över alla rökförbud som introducerats även i Tyskland. Om han exempelvis uppträder i teve -- vilket han ofta har gjort -- kräver han och får även en askkopp inom bekvämt räckhåll. Och han föredrar givetvis cigaretter utan filter.

Tjänstemannen Helmut Schmidt blev med tiden även socialdemokratisk politiker. Hans politiska karriär har högst förtjänstfullt sammanfattats i följande rader:


'Helimutus Henricus Valdemarus Schmidt (Hamburgi beatus die 23 Decembris 1918) est vir publicus factionis socialisticae democratiae. Annis 1953-1962 legatus Dietae Foederaalis Germaniae erat. Fuit senator Hamburgi rerum internarum 1961 ad usque 1965, quie 1962 incolis maxiamae adfuit, cum haec urbs fluctibus ingentibus maris submersa est. Ab anno 1965 iterum legatus Dietae Foederalis, 1966 ad usque 1969 factioni SPD dietae Foederlis Germaniae praefuit. Sub cancellario Gulielmo Brandt 1969-1972 Administer Foederalis defensionis Publicae et tum ad annum 1974 Administer Foederalis Aerarii Publici et Oeconomiae erat. Cum cancellarius Brandt magistratum desereret, fuit Germaniae Cancellarus foederalis a die 16 Maii 1974 usque ad diem 1 Octobris 1982. Anno 1983 Dietam Foederalem reliquit.'


Som framgår stod Helimutus Schmidt länge med ena benet i lokalpolitiken i 'Freie und Hansestadt Hamburg' och andra benet i rikspolitiken, dåförtiden med säte i Bonn. Redan 1953 blev han invald i Förbundsdagen (Riksdagen) i den unga demokratin Västtyskland. Han fick alltså på nära håll uppleva 'Der Alte', den gamle kristdemokratiske förbundskanslern Konrad Adenauer, och likaså dennes dennes näringsminister och efterträdare professor Ludwig Erhard, den sistnämnde mannen bakom 'das Wirtschaftswunder' -- den oerhört snabba samhällsekonomiska återhämtningen för Västtyskland efter Andra världskrigets slut.

Men under första delen av 1960-talet blev det återigen Hamburg för Schmidt, nu som 'Innensenator' (ungefär förste kommunalråd). Det gav honom möjligheten att i samband med den svåra översvämning som 1962 drabbade Hamburg demonstera en duglighet långt utöver det ordinära. Så exemeplvis tvekade han inte att inkalla åtskillig militär under hjälparbetets gång, trots att det -- men inte mycket länge till -- var direkt olagligt.

Från 1966 innehade Schmidt flera tunga ministerposter under Gulielmo (egentligen Wilhelm, men avkortat till det vulgära Willy) Brandt. Han tjänstgjorde som försvarsminister, som finansminister och som ekonomiminister. Återigen fick han under de ekonomiska krisåren i början av 1970-talet tillfälle att demonstera sin extraordinära kapacitet. Den ena samhällsekonomiska åtgärden efter den andra sjösattes med millimeterprecision och genomfördes med en kraft som lämnade föga övrigt att önska -- att jämföra med dagens svenska 'jobbpolitik', fotad som den är på ej verifierbara hypoteser och resulterande i högst osäkra effekter.

Våren 1974 avgick så Brandt från befattningen som förbundskansler. (En spionaffär i hans omedelbara närhet jämte vissa kontakter med det motsatta könet spelade in för demissionen i fråga.) Helmut Schmidt var självskriven som efterträdare. Brandt hade en högst intagande personlighet och var omtyckt långt över partigränserna. Schmidt hade varken det ena eller var det andra. Men hans kompetens för det höga ämbetet var oomstridd under de drygt åtta år han innehade det som chef för en koalitionsregering mellan SPD (Sozialdemokratische Partei Deutchlands) och FDP (Freidemokratische Partei Deutschlands) -- intill dess en förtoendeomröstning i Förbundsdagen framtvingade regeringen Schmidts avgång.

Men inte bara det. Det var och är hittintills enda gången som en förlorad förtroendeomröstning i Förbundsdagen har lett till att en regering just därför tvingas avgå. (Det hänger ihop med att den tyska författningen under inryck av Weimartidens regeringskriser 1919-1933 blev skräddarsydd just för omöjliggöra regeringskriser.) Alla detaljer å sido var nu Schmidt emellertid en förbrukad politisk-parlamentarisk kraft. Påföljande år lämnde han -- vid uppnådda sextiofem års ålder -- också Förbundsdagen. Vad skulle nu hända? För Västtyskland/Tyskland inledningen till den sexton år långa och tidvis mycket dramatiska eran Helmut Kohl, för Schmidt någonting helt annnat, men likafullt påtagligt fruktbart.
_________

Helmut Schmidt började i egenskap av 'elder statsman' att kommunicera med de landsmän som läser böcker och som är intresserade av samhällsfrågor. Listan över antalet utgivna titlar är numera imponerande lång. Dessutom har Schmidt framträtt som debattör i andra medier. Det han har haft att säga är genomgående tänkvärt och intressant, men det gäller alldeles särskilt en bok som utkom 1998 och som bär titeln 'Auf der Suche einer öffentlichen Moral: Deutschland vor dem neuen Jahrhundert', På spaning efter en offentlig moral: Tyskland inför det nya århundradet. En blick på innehållsförteckningen till bokens fem kapitel ger i svensk språkdräkt följande resultat:


Förfall eller omvandling
Funktionseliternas ansvar[ighet]
Näringslivet är vårt öde.
Mod till moral
Det helt annorlunda [kommande] århundradet [från 2001].


Det intressantaste kapitlet är det sjuttio sidor starka andra kapitlet. Det har efter en tio sidors inledning följande underrubriker:


Den politiska klassens [politikernas] moraliska uppgifter.
Kyrkornas offentliga ansvar[ighet].
Domare, läkare, lärare och professorer.
Teve som ersättning för uppfostran?
Företagsledarklassens tvåfaldiga roll.


Det här, mina vänner, är någonting helt annat än slagord som 'Alliansens gröna röst' eller 'För ett mänskligare samhälle'. Det här är substans. Det här är varken mer eller mindre än frågor om livshållning på liv och död för dig och mig och många andra. Den visserligen avdankade politiker som tänkt så mycket på värdegrunder och ansvarighet hade långt tidigare meriterat sig för epitetet idealpolitiker. Men hur kan en sådan politiker göra sig gällande i en krass politikervärld där så mycket kan köpas -- men aldrig egen kompetens?

Schmidt har ett mycket tänkvärt svar på den ställda frågan, ett svar som fördelar sig på en fyrfaldig kravspecifikation. Det är i sin tur en kravspecifikation som grundar sig på en utomordentligt omfattande erfarenhet. Med andra ord: Om väljarkåren verkligen vill ha kompetenta politiker och om man själv verkligen vill vara en kompetent politiker, så är det bara att stanna upp och granska vederbörande eller sig själv mot en checklista som snart skall presenteras.
__________

Men dessförinnan ett språng från tysk teori till tysk praktik. Helmut Schmidts här anförda bok har ju i sin titel begreppet 'offentlig moral'. Den moralen har sedan halvannan månad tillbaka varit förstasidesstoff i tyska media, och den har varit det med sådan ihärdighet att ett och annat litet en passant skymtat även i svenska media.

Huvudproblematiken har varit som följer: Varar verkligen hederlighet längst? Svaret inträffade i dagarna och löd (i den tyska veckotidskriften Focus): 'Redlich währt am längsten.' Hederlig[het] varar längst. Vilken var då den närmare bakgrunden till att just den frågan ställdes och måste få ett svar? Den gällde just offentlig moral, och huvudpersonen i själva dramat hade försökt gå runt vad som krävdes för att dra nytta av bakgrunden i fråga.

I Tyskland har doktorstiteln alltid hållits lika mycket i helgd som den i Sverige har blivit en omständighet utan större intresse. (Jag vet, ty jag har nu varit doktor i trettiofem års tid utan att omvärlden i stort anser det särskilt anmärkningsvärt att vara just det.) I Tyskland är doktorstiteln inte endast en titel, utan den blir också en del av namnet. Om man tar sig en promenad i exempelvis Berlin och granskar namnskyltarna framför ringknapparna till olika portar, så kan man observera följande fenomen:

5. Stockwerk

Alberich
Beckmesser
Cebotari

4. Stockwerk

Domgraf
Dr. Elend
Fassbaender

Und so weiter. Och så vidare. Det hör vidare till pjäsen att inte bara Dr. Merkel i regeringen med samma namn har avlagt doktorsexamen. (Titel och namnskylt fanns för inte så länge sedan på plats framför innehavaren i en tevesänd debattrunda.) Det har även andra regeringsledmöter gjort. De är inte bara rätt och slätt Herr eller Frau. De är Herr eller Frau Doktor. Det var det som fattades för den lyckans guldgosse, som före fyllda fyrtio var försvarsminister och Tysklands i särsklass pouläraste politiker -- med väl banad väg fram till Bundeskanzleramt, förbundskanslerns till det yttre så anskrämliga kontorsbyggnad.

Det bör här för tydlighetens skulle inskjutas, att just försvarsministern intar en särställning i den tyska regeringen. I den tyska grundlagen -- Grundgestz der Bundesrepublik Deutschland -- avhandlas i Artikel 65 förbundskanslerns och förbundsministrarna ansvarsområden och befogenheter, men i en särskild artikel 65a försvarsministerns motsvarande ansvarsområde och befogenheter. Det gör att denne just därför intar en särställning i regeringen: han har både befäls- och kommandorätt över hela Försvarsmakten i Europas näst efter Ryssland folkrikaste stat.

Karl-Theodor Freiherr (friherre) zu Guttenberg hade allt -- utom den särskilda identifikation som doktorstiteln innebär på tyskspråkig mark. (Förhållandet är detsamma, för att inte säga ännu värre i Österrike.) Men nu ville Guttenberg i ett slags fullständighetesmani -- ack, Lyckans galoscher -- bli Der Verteidigungsminster Dr. Karl-Theodor Freiherr zu Guttenberg. Det yttre skeendet i den processen var enkelt nog:

Guttenberg lämnade in en doktorsavhandling på 450 sidor -- ovanligt omfattande för tyska förhållanden -- om relationerna mellan EU-rätt och tysk rätt till det lilla universitet i Bayreuth i Bayern, en småstad som ditintills vunnit ryktbarhet -- men vilken ryktbarhet -- uteslutande genom de Wagnerfestspel som där avhålls varje sommar. En professor vid universitet i fråga gick igenom avhandlingen och yttrade sig i positiva ordalag om densama. Resten var en formsak.

Men en annan professor fick ett antal månander senare på sin lott att recensera Guttenbergs 'Doktorarbeit'. Han körde textmassan genom ett mjukvarukontrollprogram och kunde därefter konstatera att åtskiliga avsnitt i avhandlingen var varken mer eller mindre än rena plagiat. Guttenberg -- om det nu verkligen var han som var författaren -- hade helt enkelt skrivit av vad andra redan tidigare skrivit, dock (naturligt nog) utan att ange källan. Det kallas att pryda sig med lånta fjädrar och är av uppenbara skäl totalförbjudet vid presentationen av all seriös forskning från högre matematisk analys till osystematisk teologi.

Die Bundeskanzlerin Frau Dr. Merkel förhöll sig - egendomligt nog för att vara denna ytterst odömesgilla politiker -- inledningsvis lojal till sin försvarsminister. Men den process som hade rullat igång gick inte att hejda. Ytterligare körningar av Guttenbergs text -- om det nu verkligen var hans text -- gav till resultat att plagiaten visade sig vara långt fler än vad man inledningsvis hade fått veta. Guttenberg försökta rädda vad som räddas kunde genom att frånsäga sig doktorstiteln. Men det hjälpte nu inte. Han måste lämna sin ministerpost.

Vad hade egentligen skett i det som syntes ha skett? En tysk kontakt med god insikt i saken har formulerat följande hypotes: Guttenberg -- som till allt annat också är en förmögen man -- hade lagt ut sitt 'Doktorarbeit' på entreprendad till en eller flera andra 'forskare'. Men den eller de sistnämnda hade fuskat på sätt som ovan framgått, och Guttenberg skulle i en sinnestämning av eufori och lättsinne inte ens ha granskat texten. Han skulle i stället per omgående ha låtit översända den till det lilla universitetet i Bayreuth, i stället för till något av de större universiteten i exempelvis Berlin eller München.

Det tyska forskarsamhället har här ingripit med sådan kraft, att vidare försök i Guttenbergs stil och anda måste betraktas som antingen vansinnigt eller uteslutet. En nyutexaminerad kvinnlig doktor i juridik har även hon redan blivit av med sin åtråvärda titel. En annan kvinnlig doktor är nu är på vippen att dela samma öde, trots att hon i likhet med Guttenberg är politiker i framskjuten ställning och trots att ' hennes Doktorarbeit' datarar sig till mer än tio år tillbaka i tiden.

Jag har tidigare relaterat ett svenskt avhandlingsfusk i ännu högre divison. Då var det Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala Universitet som initierade fusket i fråga. Då var det universitetsledningen som accepterade fusket. Då var det universitetskanslern som bekräftade att fusk som strider mot lagrum i Högskoleförordningen måste kunna accepteras. Fråga: När -- om någonsin -- skall Sverige följa i Tysklands fotspår och i namn av den offentliga moralen röja upp i den akademiska bråten? Svar: Det beror på både dig och mig och andra -- i den mån vi inte vägrar att medverka till att skattefinansiera brottslighet ens i akademiska termer. Den vägran kan gärna komma till uttryck i allmänna val.
__________

Åter till Helmuth Schmidt och hans rekommendationer. En bra politiker måste i dagens läge för det första ha både avslutad högre utbildning och viss opolitisk yrkeslivserfarenhet bakom sig. Om man har hoppat över det ena, så är det inte bra -- och om man har man hoppat över bäggedera, så är det riktigt illa. Det samhälle vi numera lever i är så komplext, att det inte i längden duger att gissa sig till vad som politiskt sett är rätt eller fel i den ena eller andra riktningen. I så fall blir det folkflertalet som -- ofta säkert utan att förstå det -- får betala för politikernas ignorans och bristande livserfarenhet.

En bra politiker kan vidare inte på egen hand fullt ut behärska mer än ett eller under hela sin karriär kanske två eller tre fack/sakområden. (I Schmidts eget fall först kommunikationer, därefter försvar och slutligen ekonomi). Men det fack/sakområdet eller de fack/sakområdena måste han eller hon verkligen behärska. Det är bra i och för sig, och det förlänar vederbörande berättigad trovärdighet. Så snart det gäller andra fack/sakområden över en viss nivå får han eller hon vända sig till politisk expertis på just de områdena.
___________

Har kan gärna tillfogas och utvecklas att den politiker som söker förtroende för en viss politisk kandidatur gärna kan presentera vilka fackområden -- helst inte fler än tre - som är hans fackområden och vilka han skall behärska till fullo. Han eller hon skall presentera dem vid äventyr att eljest betrakas som en pretentös ignorant, och det med de konsekvenser sådant kan medföra och även bör medföra.

Man upprättar i all enkelhet en lista över de olika departementen och anger medelst stjärna var ens särskild kompetens står att finna. Med min egen kompetensprofil för ögonen skulle resultatet (enligt departementsindelningen till 2010) bli som följer:

Statsrådsberedningen(statsministern)
Arbetsmarknadsdepartementet
Finansdepartementet
Försvarsdepartementet
Integrations- och jämställdhetsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Justitiedepartementet*
Kulturdepartementet
Miljödepartementet
Näringsdepartementet
Socialdepartementet*
Utbildningsdepartementet*
Utrikesdepartementet

Till skillnad från regeringsledamötena i Tyskland avger för övrigt tillträdande svenska regeringar eller nytillkomna statsråd ingen statsrådsförsäkran eller ämbetsmannaed. Das lässt tief blickan. Det säger faktiskt en hel del.
___________

En bra politiker skall enligt Helmut Schmid ytterligare kunna sitt hemlands historia som ett rinnande vatten. Men inte bara det: han eller hon skall också vara väl förtrogen med Europas historia och därutöver ha god global allmänorientering. Alla männsikor på vår jord lever visserligen i var sitt hemland med olika förutsättningar i skilda avseenden. Men just vi lever också i och blir alltmera beroende av vad som händer i Europa, liksom av vad som händer i globala termer.

En bra politiker måste slutligen någorlunda väl kunna kommunicera sin strävan och sina kunskaper. Det finns visserligen exempel på framstående politiker som inte varit särskilt goda talare. Men att kommunicera är mer än att hålla tal. Det är att kunna göra sig förstådd över huvud taget.

Schmidt nämner exemplet Konrad Adenauer. Denne var förbundskansler 1949-1963 och jämte Gustav Stresemann (utrikesminiser 1923-1929) Tysklands mest betydande politiker under 1900-talet -- men därtill en föga framstående talare (om man nu undantar Den Gamles bitande sarkasmer, som kunde däcka vilken politisk meningsmotståndare som helst). Men det fanns givetvis andra kvaliteter hos Adenauer, som mer än väl kompenserade för denna brist.
__________

Fundera över vad det ovan sagda har för bäring för just dig. Lägg därefter aldrig din röst på ett parti eller din kryssröst på en person på grundval av vad du inte vet om dem. I dagens informationssamhälle finns alla möjligheter att bilda sig en helt egen uppfattning vid sidan om vad nomineringsstämmor och andra partipolitiska instanser dekreterar. Inkompetensen -- när den väl är i maktposition -- vädjar nämligen gärna om förtroende för just inkompetensen.

Enligt professor Gustav Sundbärg var -- i 'Aforismer om det svenska folklynnet' -- ett kännetecken för svensken i gemen att han var väl godtrogen, för att inte säga lättduperad. Om det verkligen fortfarande stämmer, så behöver det i varje fall inte längre stämma i politiska termer. Kräv hyggligt utförliga och sannfärdiga CV av alla politiker som vädjar om ditt förtroende och möjligen även förtjänar det. Det gäller allmänna val av alla kategorier, av vilka riksdagsvalet givetvis är det viktigaste valet.

Resultatet av en sådan attityd kan mycket väl bli en högst behövlig uppryckning av svensk politik, en uppryckning till fördel såväl för dig själv som för andra medborgare av alla kategorier. Men tänk inte endast svenskt. Tänk även europeiskt. Den europeiska gemenskapen är även vår gemenskap. Tänk även globalt. Den lidande mänskligheten är även vår mänsklighet.
__________

Herremakt, folkstyre, demokratibrist [68]

Härförleden hade en organistion vid nemn Sektor3 inbjudit politiskt intresserade partikamrater (C) till en kväll med medlemsutvecklingen (eller snarare kanske medlemsavvecklingen) i de politiska partierna som tema för sammankomsten. Sektor3 har antagit sitt namn som en markering mot företrädare för den offentliga sektorn, som anses utgöra Sektor1, och företrädare för de enskilda intressena, som anses utgöra Sektor2. Vad återstår då? En tredje sektor för personer som rätt och slätt är -- eller i varje fall anser sig vara -- idealister. Man har ingen position i den offentliga sfären att bevaka (eller gör det i varje fall inte), och man har inte heller några intressen inom den enskilda sfären att slå vakt om. Man är alltså -- kort och gott -- Sektor3.

Idén var god. Men kvällens ej annonserade inledande tema framstod som förbryllande. Man hade angivit en lokal i Nalenhuset i korsningen mellan Regeringsgatan och David Bagares gata som mötesplats. Jag inställde mig där i god tid men betraktades ändå med misstänksamhet av inte mindre än tre yngre män iförda varsin vit skjorta och illa knuten slips. Tydligen hade min anmälan till ovannämnda evenemang inte kommit fram i rätt ordning. Jag fick därför anteckna mitt namn på en lista som grindvakt nummer tre tillhandahöll. Jag erhöll därefter ett körschema utfärdat av 'Digitala akademin'. Körschemat gällde närmare bestämt akademins 'Nätverksträff på Nalen'. Temat löd som följer: 'Så använder du digitala lärresurser inom nya läroplanen'.

Jag har ju varit lärare under ganska många är -- från grundskolans högstadium till (om än sporadiskt) högskola och universitet. Det föreföll därför intressant att få ta del av de nya pedagogiska vindar som blåst upp sedan jag senast lämnade katederstolen. En programpunkt gällde för övrigt 'appar och läsplattor i undervisningen'.

Den ganska stora samlingssalen började långsamt fyllas med folk -- och bland dem den tyskspråkige tjeckiske vännen Dr. Franz Kafka (vilken för övrigt har berikat det engelska språket med ett av dess mest expressiva utryck, nämligen adjektivet Kafkaesque som beteckning på en upplevelse som är både mysteriös och obehaglig). Den långe och magre försäkringskollegan upplyste mig i all stillsamhet om att jag -- ack, för vilken gång i ordningen -- hade hamnat i helt fel lokalitet. Jag befann mig alltså inte hos sektionisterna utan i stället hos ett gäng skojare, vilka under den självtagna beteckningen 'akademi' försökte dölja att det man sysslade med var skrupelfri pedagogisk affärsverksamhet med lättduperade lärare och deras värnlösa elever som offer.
__________

Vi avlägsnade oss alltså, och väl ute på Regeringsgatan tog vi farväl av varandra. Jag bad dessutom om min hälsning till fröken Dora. Efter ett par förfrågningar hos förbipasserande människovänner befann jag mig så i en skum kroglokal som inte låg på Regeringsgtatan, utan i stället på David Bagares gata alldeles före trapporna ned mot Birger Jarlsgatan. Kroglokalen i fråga var försedd med höga runda bord vid vilka man kunde hänga i brist på de sittplatser med vilka lokalen inte var försedd.

I fonden stod de som skulle ha synpunkter på det sedan lång tid tillbaka i alarmerande snabb takt sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna. Där stod -- från vänster till höger -- Miljöpartets tillträdande partisekreteare Anders Wallner (som hjälpligt hämtat sig fråm ett brutalt knivöverfall), tankesmedjebolaget Timbros förutvarande chef men fortfarande 'liberala debattör' Mattias Bengtsson och Socialdemokraternas 'analys- och opinonschef' Nina Wadensjö. Till höger om de tre befann sig chefen för Sektor3 -- 'tankesmedjan för det civila samhället' -- Hanna Hallin och försåg sina estradörer med en hel del frågor av högst angelägen karkatär.

Ty det frågorna gällde, det var de grundskott mot just det civila samhället som det sedan så lång tid tillbaka sjunkande medlemsantalet hos de politiska partierna utgör. Till yttermera visso förelåg till kvällen en väl genomförd åttiosidig undersökning med titeln 'Mot medlemslösa partier: Partiföreträdare om orsaker, konsekvenser och srategier kring en sviktande medlemskår'. Undersökningen i fråga hade utarbetats av de bägge samhällsvetarna Martin Karlsson och Erik Lundberg vid Örebro Universitet.
__________

Men hur sviktande medlemskårer? Sedan 1980 har statistiskt sett fem av sex medlemmar lämnat de politiska partierna i vårt land. Om trenden står sig kommer man att om tio år stå utan tillräckligt med partifolk för att fylla de politiska poster som det ankommer på partierna att fylla. Det är illavarslande nog. Men lika illavarslande är att de politiska partierna själva av allt att döma tar den negativa medlemsutveckligen med ro. Det förefaller som om de ansåg att det här är fråga om ett naturfenomen, vilket det inte står i mänskligt makt att ens hejda.

Till ovan relaterade fenomen kommer ytterligare ett fenomen, nämligen de offentliga medel som i form av partibidrag slussas över till partierna. De är därför inte på något sätt beroende av medlemsavgifterna. Man har beräknat att av partiernas totala budget endast omkring fem procent finansieras genom medlemsavgifter -- inte mera. Häri ligger naturligtvis en betydande orsak till likgiltigheten hos partietablissemangen för medlemsvård och medlemsrekrytering.

Det meningsutbyte som ägde rum under kvällens lopp befäste vad som ovan sagts, men det innefattade givetvis även delar av helheten. De sistnämnda skall emellertid inte refereras här. Det som redan sagts torde mer än väl räcka räcka för att man skall försöka fundera ut framkomliga vägar bort från den politiska fattigdom varom här är fråga.

Den politiska fattigdomen har för övrigt fått ett alltigenom träffande namn, nämligen 'demokratibrist'. Det är en brist som inte bör betraktas som vilken brist som helst, utan i stället som en bristsjukdom. Men varningsrop och väckande appeller saknas i stort sett helt. Och ansatser till sådana fenomen mellan valrörelse-eruptionerna kan ju inte gärna väcka entusiasm hos de ledningsskikt i de olika partierna, vilkas ställning får betraktas som cementerad just därför att det blir allt färre som har möjligheter att ifrågsätta den.
__________

Sveriges politiska utveckling i styrelseskickstermer kan tämligen väl följas alltifrån Riksdagen i Arboga 1435. Under århundrandena lopp har olika maktförskjutningar -- alltför många för att mer in detalj redovisas här -- ägt rum mellan konungamakt och 'herremakt'. De var under alla omständigheter många -- med regeringsformerna 1634 och 1772 (jämte tillägg 1789) samt 1809 som milstolpar.

Herremakten kom till uttryck framför allt i fyrståndsriksdagen, som ägde bestånd fram till 1865. Den bestod av Ridderskapet och Adeln (första ståndet och talrikast företrädd), Prästeståndet (andra ståndet), Borgarståndet (tredje ståndet) och Bondeståndet (fjärde ståndet). Endast Bondeståndet var någorlunda representativt för befolkningen i stort, men det hade i gengäld minst att säga till om (vad än den unga centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson förra året ville göra gällande).

Riksdagen beslutade i alla händelser just 1865 att låta ståndsriksdagen avlösas av en tvåkammarriksdag, som när den 1867 första gången sammanträdde hade en långt bredare folklig förankring än föregångaren. Tvåkammarriksdagen ägde så bestånd ända till 1974 för att därefter -- inte minst av praktiska skäl -- i sin tur avlösas av den nuvarande enkammarriksdagen.

Allmän och lika rösträtt infördes 1909-1911 för män och 1918-1921 för kvinnor. (Det var fråga om grundlagsändringar, vilka därför måste beslutas av två riksdagar med mellanligggande val.) Och parlamentarismen -- som innebar en kraftig reduktion av kungamakten -- fick sitt genombrott 1917 (i och med regeringsbildningen Edén--Branting) och har därefter aldrig ifrågasatts.

Det finns få ord som är så missbrukade som ordet 'demokrati'. Absolut demokrati har aldrig funnits, inte ens i Schweiz med dess omfattanade decisiva folkomröstningsinstitut. Alla länder befinner sig på en glidande skala mellan absolut despoti (vanligen diktatur) och något slags demokrati. I Sverige var antalet politiska förtroendeposter som störst före den stora kommunreformen 1958. Då var nämligen kommunerna ungefär 2,500 till antalet. Därefter reducerades antalet till dagens runt 290 kommuner. Det har givetvis från just demokratisynpunkt inneburit en synnerligen radikal förändring.

Vidare har inte endast de politiska partierna utan även praktiskt taget alla folkrörelser fått vidkännas medlemstapp. Det gäller exempelvis och mest påtagligt frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Är det då inte naturligt att även de folkrörelser som benämns politiska partier år efter år forlorar i medlemsantal?

Nej, det är det inte. Ty de politiska partierna skall -- avslutningsvis och inte minst med tanke även på de frikostiga offentliga anslagen till dem -- vara garanter för att folkstyret verkligen är och förblir ett folkstyre. Partierna själva skall svara för att de inte utvecklas till klickvälden, i vilka partitopparna på olika nivåer genom att disponera över partibidragen kan göda varandra inbördes och därigenom svälta ut andra -- till förfång för den genomströmning av och avancemang för nya krafter, vilka är ett med demokratins sanna väsen.

Finns det då någon väg ut från dagens negativa medlemsutveckling för de politiska partierna i vårt land? Ja, naturligtvis är det så! Men det beror -- i varje fall inledningsvis -- på både dig och mig. Vi bör därför snarast möjligt höra av varandra och därvid bestämma tid och plats för ett personligt sammanträffande. Alla sofistikerade sociala medier i all ära, men ingenting är på sikt så fruktbart som sammanträffandet öga mot öga hyggligt folk emellan!
__________

Attitydfråga: Fjärilsvingarnas potential [67]

Varför slår till och med välutbildade och väletablerade svenska män och kvinnor nästan undantagslöst ifrån sig när en diskussion utmynnar i förslag om att vederbörande skall bli medlem i exempelvis Centerpartiet, men alternativt gärna i något annat parti? Medlemsavgiften (C) på 150 kronor kan inte gärna utgöra något problem. So what?

Man kan i värvningssyfte anföra argumentet att varje samhälle behöver politiker för att inte förr eller senare säcka ihop. Det bemöts ofta med förvånat ointresse. Man kan i samma syfte anföra argumentet att åtminstone alla som dragit påtaglig fördel av att växa upp i det svenska samhället också har viss skyldighet att ställa sig till förfogande för -- som det förr hette -- allmänna värv. Det övertygar knappast någon. (Jag talar här visserligen endast av egen erfarenhet. Men just den erfarenheten har med tiden blivit rätt omfattande.)

Det finns två övergripande motargument i sammanhanget. Det ena motargumentet är kort och gott och med allt det innebär 'politikerförakt'. Varför smutsa ned egna händer i den smutiga byk som svensk politik i grund och botten utgör? Det andra motargumentet är bristande tilltro till att en enskild partimedlem -- helt oavsett kvalifikationer -- skall kunna hävda sig i dagens svenska politiska landskap.

Politikerföraktet saknar inte fog. Man kan bläddra litet fram och tillbaka i de stora matrikelverk om Riksdagens ledamöter från 1867 till in på 1990-talet som Riksdagsförvaltningen har publicerat och därefter anställa en jämförelse med vad man vet om utbildning och övrig bakgrund hos dagens politiska makthavare. Då blir resultatet alarmerande negativt. Men de som skulle kunna höja nivån i de politiska församlingarna och i allt övrigt politiskt arbete i vårt land -- just de avstår alltså i regel från att göra just det.

Politiskt engagemang är sålunda generellt sett inte särskilt intressant. Ändå gäller saken allas vårt väl och ve. Skall ditt och mitt och andras öde ligga i händerna på folk som kan sin sak, eller skall det ligga i händerna på ignoranter som obekymrat tar sig vatten över huvudet och samtidigt glatt kvitterar ut prima lön för sålunda sekunda insatser?

Förra året utkom en bok med titeln 'Vad är politik och 100 andra jätteviktiga frågor'. Den var med frejdigt mod författad av konstnären Ernst Billgren och nationalekonomen och samhällsdebattören Carl Hamilton. En någorlunda kritisk och kunnig läsare (i det här fallet jag själv utnämnd av mig själv) kastas mellan uppskattning och misstro. Här återfinns träffsäkra observationer och obarmhärtiga kommentarer kring politikers spel med varandra och med väjarkåren. Alla partier får sina piskrapp -- inte minst och inte heller helt oförtjänt just Centerpartiet. Men här återfinns också en mer renodlad cynism av mindre tilltalande slag. De bägge författarna ifrågasätter både värdet av att rösta i allmänna val och politikernas möjligheter att segla sina farkoster utan annan ledning än ytterst diffusa stjärnbilder.

Inte ens partipolitiskt aktiva som har stångat pannan blodig mot inflytelsrika partikamrater -- alltså inte partivänner -- skall emellertid kasta in handduken. Det finns faktiskt något av en teoretisk grundval för att man inte skall ge upp höga ideal och goda föresatser trots motstånd av allehanda slag. Hör här, och lär av det nedan sagda att även till synes ytterst små aktiviteter kan få stora efffekter:

Den polsk-fransk-amerikanske matematikern och mångsysslaren Benoît Mandelbrot (1924-2010) blev en av 1900-talets främsta företrädare på det naturvetenskapliga forskningsfältet. (Hans bortgång i oktober förra året uppmärksammades av både The Economist och president Sarkozy.) Mandelbrot var född i Warszawa men hade åtnjutit högre utbildning vid elitlärosäten i både Franrike och USA, och det var till sistnämnda land han hade haft större delen av sin verksamhet förlagd.

Mandelbrot excellerade i att formulera ytterst originella problemställningar -- för att därefter föra analysen fram till ett ofta oväntat men naturligtvis alltid helt korrekt resultat. Han frågade sig en gång exempelvis om de små luftströmmar en fjäril som flyger någonstans över Australien producerar verkligen utövar någon påverkan på vädret i Kalifornien. Efter tidsödande analys med hjälp av den tidens kraftfullaste datorer (på IBM's Research Center) kunde Mandelbrot besvara sin fråga med ett entydigt 'ja'. Och det var dit -- för vidare befordran till dig som är politiskt ovillig eller tveksam -- som även jag ville komma!
__________

Profilfrågor: Utbildningsproblematiken [66]

Det svenska utbildningssamhället är fram till 1960-talet en framgångssaga utan motsvarighet i hela världen. Det har tidigare framhållits men förtjänar att här upprepas, att 1686 års Kyrkolag och 1842 års Folkskolestadga samt läroverksreformerna 1904 och 1927 utgör milstolpar i en i jämförelse med omvärlden häpnadsväckande utveckling. Varför det blev så är en så lång och komplicerad historia, att den inte kan felateras närmare här. Men att det blev så är säkert -- med folkskolärarnas och folkskoleinspektörernas insatser under särskilt 1840-talet till 1870-talet som tungt vägande insatser.
__________

Fortsättning följer

Profilfrågor: Socialförsäkringsproblematiken [65]

Det finns en en omfattande socialförsäkringsbalk. Det finns sex delar kommentarer till nämnda lagstiftning. Det finns givetvis myndigheter på området i fråga, av vilka en heter Pensionsmyndigheten och en annan Inspektionen för socialförsäkringen, IFS. Det finns en moderat socialförsäkringsminister vid namn Ulf Kristersson, vars eventuella kunskaper inom ämnesområdet ännu inte framgått av hans verksamhet. Det finns ett socialförsäkringsutskott i Riksdagen med en moderat riksdagsledamot vid namn Gunnar Axén som ordförande, en man vars bristande insikt i socialförsäkringsproblematiken till full evidens framgick för några månader sedan. Må Gud trots det vara oss nådig.

Det skedde i samband med en tevediskussion med Curt Persson, vilken sistnämnde är förutvarande fackordförande inom Landsorganisationen och sedan några år tillbaka ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund. Det var ju genant. Genant är också att en statlig utredning med namnet Socialförsäkringsutredningen är på gång med just Axén som ordförande. Utredningen skulle vara slutförd 2013, men blir det -- enligt partivännen och utredningsmannen Fredrick Federley -- sannolikt inte.

Det finns en ständigt pågående missnöjesdebatt om än det ena än det andra inom svenskt socialförsäkring. Vad har hänt? Vad händer? Vad skall hända? Det som har hänt är att etablerad försäkringsteori och socialförsäkringsproblematik har kolliderat. Det som händer är att många med rätta är missnöjda med både det ena och det andra i rådande förhållanden. Det som kommer att hända är att missnöjet blir permanent, såvida inte bara Curt Persson utan även du och jag säger ifrån -- med Centerpartiet eller något annat parti som bas. Här krävs både solister och blandad kör om inte allt skall förbli vid det gamla eller utvecklas till någonting ännu sämre.

Jag skall här inte gå in i detalj på det väldiga socialförsäkringskomplexet. Jag nöjer mig tills vidare med att påpeka att jag besitter god kompetens i ämnet och hänvisar därvid till mitt CV till vänster -- samt med att återge ett avsnitt ur ett bidrag till Nordiska Försäkringstidskrift (NFT) för 1999, ett bidrag som i det mesta återfaller på en föreläsning som jag mot slutet av 1997 höll vid Handelshögskolan i Stockholm. Hör och häpna:


'Varje socialförsäkringsystem inbjuder till knäckfrågor, av vika somliga efter viss tankemöda låter sig knäckas, medan andra så att säga stupar på rent kunskapsteoretiska skäl. Till den förra gruppen här frågor som gäller konstruktion och konsekvenser av vissa egenheter i det aktuella systemet. Till den sistnämnda gruppern hör framför allt de frågor som på ett eller annat sätt tangerar begreppet rättvisa.

'Ett socialförsäkringsystem skall vara enkelt -- eller mer exakt formulerat: så enkelt att det till sin grundkontruktion och mer ingripande konsekvenser är -- eller i varje fall kan bli -- förståeligt för dem systemet omfattar, det vill säga även för gemene man. En verklig kvalitet hos ATP-systemet i dess hävdvunna tappning var den enkla 30/15-regeln och det inte alltför komplicerade basbeloppsinslaget. En verklig brist på kvalitet i det nya systemet utgör den omständigheten att det antal faktorer vilka bestämmmer den slutliga pensionen och vilka här [i det föregående] endast tangerats är så många och en del av dem så sofistikerade, att ett väsentligt element -- det må repetitionsvis gälla vilket socialförsäkringssystem som helst -- går förlorat, nämligen möjligheten att i varje fall på ett ungefär kalkylera fram den blivande pensionens minimivärde i reala termer.

'Opinionsinstitutet Demoskop utförde på Riksförsäkringsverkets uppdrag en i oktober 1998 publicerad undersökning rörande svenskens kunskaper om och tilltro till det halvnya pensionssystemet. Undersökningen baserade sig på svar på frågor ställde till ett representativt urval på drygt 1,000 personer. Den gav vid handen att ganska få -- på ett ungefär två av tio -- kände till den närmare innebörden av systemskiftet, samtidigt som ävenledes ganska få -- på ett ungefär tre av tio -- hade stort förtroende för systemet som sådant.

'Nu skall Demoskop utföra ett par uppföljningar av den här refererade undersökningen, en under 1999 och en under 2000. Då kommer med största sannolikhet resultaten att te sig mer uppmuntrande än så för beställaren. Folk har ju en benägenhet att ta till sig det man behöver veta. Men det är av uppenbara skäl ingen bra början på ett epokskifte inom svensk socialförsäkring att så få vet så litet om systemet och att så många tycks hysa misstro till det.

'I en 1998 av Institut für Weltwissenschaft an der Universität Köln utgiven samlingsvolym med titeln 'Redesigning Social Security' ingår ett bidrag författat av nationalekonomen professor Mats Persson vid Stockholms Universitet. Persson refererar under rubriken 'Reforming Social Security in Sweden' lika koncist som förtjänstfullt ATP-systemets tillkomst och utveckling fram till nästintill dags dato. Men hans huvudärende är -- trots att hans politiska sympatier befinner sig till vänster om mitten -- dels att slå ett stort slag för 'actuarial fairness' inom svensk socialförsäkring, dels att -- under det strikta regelverk som då krävs -- överlämna [förvaltningen av] hela systemet till professionella försäkrings- och kapitalplaceringsaktörer i stället för att låta det i allt väsentligt vandra in i och ut från myndighetssfären.

'Persson första tes har idéhistoriskt sett viss anknytnng till en debatt som under mellankrigstiden svenska livförsäkringsmän emellan fördes om begreppet 'rättvis premie'. Diskussionen kan inte föras vidare här, men så mycket skall ändå sägas att 'rättvis premie' mycket väl kan vara den premie som försäkringstagaren accepterar i och med att han erlägger den. Det innebär en rättvisa så att säga 'a priori'. Så har också ATP-avgifterna tydligen upfattats av svenska folket, om av okunnighet eller i kraft av blind tilltro till försäkringsgivarens/statens överlägsna omdöme må här vara osagt. ATP-systemet har ändå varit mer allmänt accepterat, och på så sätt därför även svarat upp mot en av dess viktigaste uppgifter.

'Dessutom är varje försäkringssystem som inte är fotat på en invid/ett försäkringsobjekt/en riskgrupp alltid orättvist. Det är i själv verket dess ändamål. Ingenting är så sällsynt som det normala, och det är den hyggligt upplyste försäkringstagaren också medveten om. Man bör sålunda förvisso eftersträva enkla och klara regler i alla försäkringssystem (med möjlighet för den som så vill att med hjälp av finstilta försäkringsvillkor begrunda deras närmare innebörd). Men man bör aldrig eftersträva rättvisa ens i ett socialförsäkringssystem. Det komplicerar ekvationen och leder under alla omständigheter aldrig längre än till ett slags skenrättvisa.

'Persson anför ett av alla utom av ett fåtal nostalgiker i tacksamt minne bevarat och för många år sedan av Centerpartiet framfört förslag, som gick ut på att utan krångel tillförsäkra alla vuxna medborgare en generell minimi-inkomst under hela deras respektive livscykel. Pesson antyder sympati för detta förslag, och det med rätta. Om ett sådnat förslag genomfördes skulle för det första medborgarens trygghetsbehov säkras fullt ut, och för det andra ett oerhört antal mandarintjänster och en nästan ogenomtränglig lagstiftningsdjungel med tillämpningsföreskrifter kunna skatta åt förgängelsen.

'Det rakaste socialförsäkringsförslag som i modern tid framförts i Sverige är under alla omständigheter det Centerpartiets förslag som blev linje två i 1957 års [ATP]folkomröstning: grundpension för alla, och för dem som så ville en frivillig påbyggnad i form av privata pensionsförsäkringar. Och här skall tillägggas: i inkomsttaxeringshänseende med obegränsad avdragsrätt. Det skulle innebära en radikal förenkling av ålderdomspensionssystemet, samtidigt som staten byggde upp stora dolda reserver, vilka skulle falla ut när respektive pension föll ut och därmed frigjordes för beskattning. Till vilket -- innan bilan faller -- kan fogas, att kapitalvärdet av alla av parterna på arbetsmarknaden kollektivavtalsgrundade försäkringar (avtalsförsäkringar) gärna kunde föras över till helt privata medborgarpensionskonton och därmed bli ett med den privata pensionsförsäkring som finns eller är i vardande. Så skulle även Mats Perssons kapitalplaceringsproblematik vara ur världen.'
__________

Någonting gick uppenbarligen snett på vägen mellan det första intitiativet till en tidsenlig socialförsäkring och dagens på så många punkter otillfredsställande socialförsäkringskomplex. Men när och hur?

För så länge sedan som 1884 väckte den liberale riksdagsledamoten Adolf Hedin en motion i Riksdagen om arbetares olycksfalls- och sjukförsäkring. Sex år senare tillkom en lag om statligt stöd till 'erkända sjukkassor', ett stöd som från 1910 höjdes i olika etapper. Sjukkassorna fungerade väl intill dess regering och riksdag i enlighet med ett principbslut från 1947 lade statens kalla hand över ett system som hade allas förtroende -- och även förtjänade att ha det.

Riksdagen beslutade 1901 att arbetsgivare skulle vara skyldiga att ersätta arbetare vid olycksfall i arbetet, och 1916 utvidgades lagstiftningen till att från 1918 innefatta försäkringstvång för arbetgivarna. Försäkringen administrerades av de så kallade socialförsäkringsbolagen. Ingen hade någonting att invända mot deras verksamhet -- intill dess regering och riksdag i ett beslut från 1967 beslutade att yrkesskadeförsäkringen (den innefattade sedan lång tid tilbaka inte endast arbetare) skulle förstatligas.

Efter många och mödosamma försök tillkom 1913 Lagen om allmän pensionsförsäkring. Alla medborgare som uppnått 67 års ålder skulle utan särskilda kvalifikationskrav erhälla en delvis statsfinansierad ålderdomspension. Folkpensioneringen byggdes ut i olika etapper -- ända till dess det med tiden alltmera problematiska ATP-systemet från åren kring 1960 successivt fick ersätta detsamma.

Lika okunniga som maktfullkomliga politiker lyckades alltså efter hand rasera ett väl fungrande och kostandseffektivt socialförsäkringssystem. Finns det då någon väg ut ur dagens fuskverk? Naturligtvis är det så. Det handlar bara om att höra sig för hos rätt person eller rätt personer -- och agera i enlighet med vad som då sägs.
__________

Profilfrågor: Rättsstatproblematiken [64]

Alla partier har sina mer eller mindre utvecklade, sina mer eller mindre distinkta profilfrågor. Med profilfråga menas en sådan fråga som ett parti omfattar med särskilt intresse, och med profilfrågor således flera frågor av samma natur. Profilfrågan kan var övervägande ideologiskt motiverad, men även av mera praktisk natur.

Alla riksdagspartier täcker givetvis hela det politiska fältet. Det som skiljer dem åt är dels storleken i olika politiska församlingar efter närmast föregående val, dels innehållet i och formen för att föra ut det politiska budskapet. Det sistnämnda är i i första hand en sak för partiledning och partisekreterare, i andra hand för lokala förmågor på olika plan. En karimatisk partiledare med ett magert budskap behöver för övrigt inte lyckas sämre än en tråkig partiledare med hela världens bästa för ögonen. Det tål att tänka på.

Ett parti måste i varje fall ha ett budskap. Men inte bara det. Budskap har vi alla till och från. Ett parti som vill förtjäna förtroende från många väljare -- det vill säga avsevärt flera väljare än vid föregående val -- måste ha ett eller flera budskap som blir profilfråga eller profilfrågor. Diffus välvilja är aldrig valvinnade, inte heller styrkedemonstrationer utan muskelkraft. Det är emellertid rätt budskap framfört av rätt person vid rätt tidpunkt. En gång, flera gånger -- tills det sitter.

Vad är då rätt budskap? För Centerpartiet är det inte längre att vara 'Alliansens gröna röst'. Alla partier är i dagsläget gröna röster, och den grönaste rösten tillhör sedan länge och kommer alltid att tillhöra Miljöpartiet De Gröna. Man bör givetvis vårda det man har av miljöengagemang och miljötänkande. Men det räcker inte.

Centerpartiet bör inte heller längre vara både 'Alliansens gröna och liberala röst'. Alla partier är i dag liberala, och Folkpartiet Liberalerna har till och med begreppet 'liberal' i sitt varumärke. Därutöver är nämnda begrepp i dag så urvattnat att det är näst intill meningslöst. En gång i tiden innebar att vara liberal i politisk mening detsamma som att vara anhängare av frihandel, av allmän och lika rösträtt och av parlamentarism. Det var sålunda en markering mot konservativa och socialistiska krafter med annan idealbildning.

Centerpartiet har länge velat framstå som småföretagarpartiet framför alla andra partier. Det bör man sluta med. Det är att slå in öppna dörrar. Sverige har sedan utminnes tider varit ett företagarvänligt land med exempelvis högst rimlig företagsbeskattning och gynnsamma avskrivningsregler. Från Centerpartiets sida har man kunnat redovisa sänkt skatt på totalt si eller så många miljarder kronor för just småföretagare. Var det verkligen av behovet påkallat -- om inte för att särskilt smörja våra egna, och då inte minst de lantbrukare som är just småföretagare?
__________

Vad återstår då? Det finns till att börja med två viktiga samhällssektorer, vilka alla partier alltid bör skänka särskild uppmärksamhet. Det är försvaret och rättsväsendet. De är de enda myndigheter som har rätt att bruka våld, för försvarets del till och med dödligt våld. Det beror som väl känt är på att Försvarsmakten skall svara för vår yttre säkerhet och de rättsvårdande myndighererna för vår inre säkerhet. Alla skattebetalare erlägger premier till dem. Det skattebetalarna köper -- eller snarare förmodas köpa -- är trygghet. Trygghet för hela vårt land om det skulle bli angripet av annat eller andra länder, trygghet mot våld och andra övergrepp inom landet.

Försvaret kan tills vidare inte bli någon större angelägenhet för Centerpartiet. Därtill saknas både kompetens och engagemang, och jag själv är inte den att på egen hand vrida tiden rätt igen i det avseendet (för att nu för första och sista gången citera Shakespeare). Det finns bara två försvarspolitiker på nivå i vårt politiska liv. Det är socialdemokraten och numera partiledaren Håkan Juholt och folkpartisten Allan Widman, sålunda en representant för oppositionen och en för regeringsmajoriteten. Försvarsministern och moderaten Sten Tolgfors anses på mer än ett håll för kort i rocken för sin uppgift, och den radikala omstöpning av försvaret som skett på sistone förefaller inte särskilt välöverlagd. Men det är som det är.

Även justiteminister Beatrice Ask anses för kort i rocken för sin upgift. Men till skillnad från Tolgfors är hon en ganska rutinerad politiker, varför rättsväsendets förfall kan fortgå bakom en dimma av till intet förpliktande välvilja. Förfallet gäller fyra yrkeskårer: advokatkåren (som är en halvoffentlig sammanslutning), Polismyndigheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna. Många känner till hur alarmerande tillståndet är, men få berör det i klara verba. Det finns dock ickepolitiker, som då och då verkligen gör det. Det mest kände av dem är -- på sitt stillsamma sätt -- kriminologen professor Leif G W Persson. G W är till yttermera visso en man som verkligen vet vad han talar om.

År det då så illa? Ja, det är det. Under drygt två års tid -- från augusti 2001 till oktober 2003 -- var jag god man för en jämnårig kvinna bosatt i Solna. Hon led av Alzheimers sjukdom och var på een hand helt hjälplös mot omvärldens onda anslag. Det var därför jag kom in i bilden. Min huvudman kunde återfå större delen av den förmögenhet hon hade blivit frånlurad. Hon kunde även bo kvar i sitt hem till livets slut, trots att hon var hyresgäst i en bostadsrättsfastighet. Under den resans gång lärde jag närmare känna ett antal advokater, ett antal poliser, ett antal åklagare och ett antal domare. (I ett skede hade jag mål på gång i såväl Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt som Högsta Domstolen. Det ni.)

Så mycken lättja, så mycket inkompetens, så mycket brist på elementär hederskänsla, ett sådant dånande underbetyg åt vad man brukar kalla de rättsvårdande myndigheterna. Var det möjligt? Ja, det var möjligt. Varför var det möjligt? Det var möjligt därför att Regering och Riksdag tolererade det och med största sannolikhet fortfarande tolererar rättsförfallet i vårt land. När klagade för övrigt Svensson senast? Ja, inte vet jag. Men premier till rättsväsendet, det får vi betala vare sig vi vill eller inte, vare sig skadefallet regleras enligt lag och författning eller deponeras i åratal framöver eller för evigt i en papperskorg.
__________

Ytterst ansvarig är sakernas nuvarande tillstånd är Alliansregeringen Reinfeldt. Hur är då rättstemperaturen hos den alltför stora församlingen makthavare på den högsta nivå som tänkas kan? Den är tydligen i stora stycken dålig. Här är inte platsen för en totalgenomgång av densamma, även om det vore frestande. Man sitter i stället på Tunnelbanan i Stockholm och ögnar igenom gårdagens nummer av Metro. Där kan man läsa sig till hur ett antal statsråd av ren egennytta utnyttjat sin ställning för att förskaffa sig ett billigt och bekvämt boende till vilket de inte har rätt. Alltså rent skoj.

Här har vi dem. Finansminister Anders Borg (studentlägenhet decennier efter det han avslutat sina akademiska studier). Socialminiser Göran Hägglund (riksdagslya som han inte haft rätt till sedan 2006). Landsbygsminister Eskil Erlandsson (samma sak där). Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samma sak där). Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (vägrar lämna uppgift, vilken därför troligen är klandervärd). Uppgiften om Erlandsson emanerade för övrigt först efter ett par klumpiga försök till mörkläggning.

Men varför gör man så? En tungt vägande orsak måste vara ren girighet, trots att det här rör sig om personer med en årsinkomst kring miljonen. Det är ekonomisk förmånligt att mygla sig till lägenheter av den här typen -- även och i synnerhet för miljonären Eskil Erlandsson. När kommer en polis och knackar på dörren för närmare upplysningar? Aldrig. Når kommer en åklagare att sätta igång en så kallad förundersökning? Aldrig. När kommer en domare att begrunda vad som är rätt eller fel i ovan nämnda manipulationer? Aldrig. Advokat Leif Silbersky kan förmodligen ta det lugnt. Om inte kommer han att övertyga rätten om att de åtalade inte hade något ont uppsåt och därför inte kan ställas till ansvar. Det finns ett intressant precedensfall.

Den kände socialdemokratiska statsvetaren och samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren blev intervjuad om kalamiterna ovan. Intervjun har publicerats i form av en hörnartikel och rubricerats sålunda: 'Trixandet förvånar statvetare'. Ljunggren yttrar bland annat följande: 'Om inte våra statsråd kan föregå med gott exempel på bostadsmarknaden, kan man förstås inte begära att att vanligt folk heller skall göra det.' Nästan mitt i prick. Varför inte skärpa tonen något för att hamna mitt i prick: 'Om våra statsråd inte kan föregå med gott exempel över huvud taget, kan man förstås inte begära att vanligt folk skall vara hyggligt och hederligt folk heller.' Var ligger man här egentligen mellan knappnålen och silverskålen?

Dessutom är de här namngivna statsråden endast anstiftare av de skumraskmanövrar varom här fråga. Någon eller några aktörer inom Riksdagsförvaltningen -- men även annorstädes -- har i trots mot gällande bestämmelser vikt sig för de verkliga makthavarna. Vilka är då de här åsyftade aktörerna? Och hur såg belöningsmekanismen bakom deras deras generositet ut? Det vet vi ännu inte och får sannolikt aldrig veta. Locket på.
__________

Jag har tagit mig friheten att för nu rätt länge sedan torgföra ett specialfall inom den mer allmänna organisationsteorin. Jag har benämnt mitt specialfall 'duscheffektsteoremet'. Det innebär i största korthet att såväl bra och hederliga chefer på alla nivåer som mindre bra och ohederliga chefer helt enkelt genom sitt sätt att vara och verka med skiftande temperatur och kraft 'duschar' sina egenskaper nedåt i organisationen. Jag har upplevt osedvanligt många chefer under mitt yrkesverksamma liv och besitter sålunda god empiri som stöd för mitt teorem. Enligt Riksrevisorerna är arbetsförhållandena inom Regeringskansliet under all kritik -- med långa sjukskrivningar och kopiöst med övertidsarbete (intill dess man själv säckar ihop) som kontinuerliga inslag. Det stämmer väl med överens med mitt teorem.

Hur tillskapar man då med politiska medel en alltigenom haderlig offentlig förvaltning? Det gör man för det första genom att själv vara ett gott föredöme och ett desto bättre föredöme ju högre upp i förvaltningen man befinner sig. Det gör man för det andra genom att damma av kap. 20 Brottsbalken (om tjänstefel) och låta piskan vina tills alla offentliganställda förstår att det är förenat med avsevärd risk att begå tjänstefel eller missköta sig på annat sätt. Det gör man för det tredje och på litet längre sikt genom att tillskapa en svensk motsvarighet till den i Frankrika av general de Gaulle tillskapade Ecole National d'Administration.

Var det då så mycket bättre förr? Ja, det var det. Det skadar -- brukar jag både säga och anse -- aldrig att vara konkret. Här närmast ett snitt ur svensk statsförvaltning i arbete under senare delen av 1920-talet.

Min mamma Birgit var i sitt första (kortvariga och barnlösa) äktenskap gift med en man med mycket goda förutsättningar att avancera till den absoluta toppen i den myndighet till vilken han var knuten under hela sitt yrkesverksamma liv. Men HL -- det var hans initialer -- var, som min mamma uttyckte det, inte bara dugande i största allmänhet, utan även 'en snål skåning'. Det blev hans fall.

HL hade avlagt civlingenjörsexamen som kursetta i sin årskull av väg- och vattenbyggnadsstudenter vid Kung. Tekniska Högskolan. Han erhöll omedelbart efter sin examen anställning i Väg- och Vattenbyggnadskåren, där han snabbt avancerade till kapten. I trettioårsåldern fick han ansvaret för byggnationen av en bro som fick heta Nya Södertäljebron intill dess ytterligare en Södertäljebro hade byggts. HL blev klar med uppgiften före utsatt tid och till lägre kostnader än de budgeterade kostnaderna. Vid trettioett års ålder belönades han därför med Kungl. Vasaorden. Det var tolv till femton år innan han så att säga rent tjänsteårsmässigt kunde pretendera på utmärkelsen i fråga.

Något tiotal år därefter var HL chef för utbyggnaden av ett kraftverk i Norrland. Han ledde arbetet i huvudsak från sitt tjänsterum i Stockholm. Men han reste regelbundet upp till Norrland, varvid han medförde lönekassor i kontanter till förmannen 'Tummen' (som hade mist en tumme) och hans arbetslag. Till HL:s tjänsteförmåner hörde att han var berättigad att företa tjänsteresor per tåg i första klass (av dåmera tre klasser), och till hans tjänsteförpliktelser hörde att han skulle företa sina tjänsteresor i just första klass när han hade ansvar för stasmedel i form av kontanter.

Men frestelsen -- jämför ovan -- att håva in litet extra sekiner på mellanskillnaden mellan första klass och tredje klass blev övermäktig. Så hände det som måste hända, men den här gången inte genom mellankomst av en reporter från Metro. Det var helt enkelt någon som observerade HL när denne -- väl framme vid destionationsorten -- klev av sin tredjeklasskupé. Denne någon spred sin observation till andra, och med tiden nådde uppgiften om tågfusket även verkschefen generaldirektör Gösta Malm.

Denne lät -- av skäl som redan anförts -- visserligen på sätt och vis nåd gå före rätt. Det blev inte fråga om avsked från tjänsten för HL, men det påföljd som utmättes var hård nog. HL fick finna sig i att vidare avancemang i karriären var utesluten. Alla mera slätstrukna befattningshavare i den högre karriären erhöll i enlighet med praxis så småningom en tjänst motsvarande byrådirektörs ställning -- inte mera. I denna sålunda föga notabla skara hamnade också kaptenen i Väg- och Vattenbyggnadskåren HL, RVO. Hans överträdelse hade visserligen inte lett till någon skada för statsverket. Men det var inte det saken gällde. Det saken gällde var respekt för en hederskodex som inte visste av undantag.
__________

Långt om länge sysslade man i statsvetenskaplig forskning med 'staten' som en mer abstrakt än konkret företeelse. Den gamle filosofen Platon blev högintressant, och statsrättsliga skolor i främst Tyskland och Österrike fyllde på med abstrusa tankegångar kring abstrusa begrepp. Som så ofta inom samhällsvetenskaperna emanerade en reaktion i tillnyktrande riktning i USA.

Där blev 'administrativa processer' även inom den offentliga sektorn ett högst reelt begrepp, och i vårt eget land svarade professorn i statskunskap Gunnar Heckscher -- högerledare under åren 1961-1965 -- för genombrottet. Det skedde i form av en bok som 1948 gavs ut i en första upplaga under titeln 'Svensk statsförvaltning i arbete' och 1952 i en andra något utvidgad upplaga med samma titel. Beställare och förläggare var -- tankeväckande nog -- Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Heckscher hade gått grundligt till väga. Han hade promenerat in till de mest skilda myndigheter och öga mot öga intervjuat befattninghavare som hade någonting att komma med. Han hade gått igenom regleringsbrev efter regelringsbrev och dragit sina slutsatser om korrelationen mellan statsmakternas intentioner och myndighererna förmåga att svara upp mot dem.

Ett par viktiga fynd i den guldgruva av observationer och slutsatser rörande funktionssättet i svensk statsförvaltning som Heckscher leverade förtjänar att relateras. Det ena fyndet gällde formerna för verksamheten som stundom var så rigida att de motverkade sitt syfte. Beslutsgången kunde bli mera tids- och kraftödande än vad som strängt taget var nödvändigt. Det var visserligen i mångt och mycket en tribut till rättssäkerheten och så tillvida någonting gott. Men det rörde sig även om mera principiellt betingad ovilja från en hel del chefstjänstemän att delegera beslutsgången nedåt i myndighetsorganisationen när den gärna kunde just delegeras. Det andra fyndet gäller myndigheternas syn på hur man bäst utnyttjade de anslag man hade tilldelats. Något överdrivet uttryckt hade man i dåtida statsförvaltning en tendens att lägga ned mera tid på att räkna ören än på att räkna kronor. Allt skulle -- so oder so -- går rätt till. det är ju en honett ambition, men även en ambition som kan leda något fel.

Heckschers samanfattande betyg blir dock ett Väl Godkänt. Men det var ju länge sedan. I dagens läge har myndighetsförvaltningen på alla nivåer sprängt betygsvallen nedåt. Så stor är -- av många samverkande orsaker -- skillnaden mellan offentlig maktutövning då och nu. De kommunala korruptionsskandaler i Göteborg och Eskilstuna och även annorstädes som i dagsläget stuckit upp offentlighetshavsytan är bara toppar på det svenska förvaltningsisberget.
_________

En omständighet som aldrig kan undervärderas vid en granskning av skillnaderna mellan då och nu utgör 1809 års kraftfulla och entydiga regeringsform. Det var den regeringsformen som gick i graven, samtidigt som 1974 års av få lästa och av ännu färre respekterade regeringsform upphöjdes till grundlag. Portalparagrafen 16 i Regeringsformen av 1809 lyder som följer och manar därför till eftertanke:


'Konungen [Regeringen och mynidghetssfären i stort] bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan [att] han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konugnen låte [skall låta] var och en bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.'

_________


I mitten av juni 1999 skulle en trettioårig ekonomhistoriker vid Uppsala Universitet som här får heta ML disputera på en avhandling om svensk försäkringexpert under tidsperioden 1855-1913. Avhandlingsämnet föll under min huvudspecialitet, varför jag förordnades till fakultetsopponent på avhandlingen i fråga. Jag tillbringade ett par veckor vid skrivbordet och ett antal dagar på skilda arkiv och bibliotek i syfte att genomföra en grundlig genomgång av lärdomsprovet i fråga. Det visade sig då att det knappast höll för ett godkänt betyg. För det första var den rent formellt undermålig. Där förekom både formfel och syftningsfel och andra grammatikaliska onöjaktigheter. För det andra var en del uppgifter i avhandlingen inte helt korrekta och analysen mer än en gång tämligern äventyrlig. Avhandlingen saknade register -- en dödssynd i sammanhanget -- och därutöver hade författaren/respondenten som motto för sin tankeprodukt nyttjat ett citat från en annan inte närmare presenterad tänkare vid namn ¨'bob hund'.

Det här var besvärligt. Disputationsdagens morgon ringde jag upp professor Nils Elvander -- ursprungligen statsvetare men nu verksam vid Nationalekonomiska institutionen -- för att fråga honom till råds om hur man bäst förfar i en sitation som den nu aktuella. Elvander svarade att det var min förbaskade skyldighet att lägga alla respondentens dåliga kort på bordet för i första hand betygsnämnden, men även för alla andra -- och de blev rätt många -- som skulle samlas i paradlärosalen nummer X i Universitetets huvudbyggnad för att följa disputationsprovet.

Efter disputationsprovet väste ML -- röd som en kräfta i ansiktet och drypande av svett -- att det här hade han inte väntat av mig. Hade jag då gått för hårt fram? Knappast. När en fackman samt tillika åhörare och represenant för de skattdragande finansiärerna av verksamheten vid universitet och högskolor fick reda på att avhandligen hade godkänts, så tillskrev han Samhällsvetenskapliga fakulteten i ärendet och karakteriserade då min opposition som 'suaviter in modo, fortiter in re' -- det vill säga måttfullt i tonen men starkt i sak. Så var också fallet.

Betygsnämnden på tre personer -- de borde ha varit fem -- behagade sammanträda på en enklare restaurang för att över varsin tallrik sekunda käk utbyta synpunkter på avhandlingen. Det var nu en ren formsak. Dekanus vid vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, professor Leif Lewin, hade utsett en av respondentens handledare, professor Lars Magnusson, till en av de tre i betygsnämnden, något som givetvis är förbjudet. De två andra granskarna i betygsnämnden fötjänar inte att nämnas vid namn. Men formfelet gav utrymme för en andra disputation, före vilken -- hade jag tänkt -- jag själv skulle hjälpa ML till en rensad och reviderad upplaga av avhandlingen med sikte på ny disputation till hösten.

Nu är det så att underbetyg på ett disputationsprov inte bara drabbar respondenten, utan även respondentens handledare -- i det här fallet sålunda professor Magnusson, men även sedermera professor Mats Larsson. Ett underbetyg skulle innebära en stor pretigeförlust för de bägge. Vad -- kunde man fråga sig -- hade de då uträttast just i egenskap av handledare innan den här aktuella avhandlingen släpptes igenom för disputationsprov? Det kunde man verkligen med rätta fråga sig.

Rektorn för Uppsala Universitet professor Bo Sundqvist fick frågan om överträdelse av Högskoleförordningen på sitt bord. Han beslutade --jämte entourage -- att det inte var något brott mot nämnda förordning. Universitetskanslern Sigbrit Franke fick även hon frågan om överträdelsen på sitt bord och stannade -- likaså jämte entoruage -- vid samma bedömning som professor Sundqvist. Att så skedde är dels ägnat att förvåna i största allmänhet, dels föga ägnat att förvåna eftersom det inte fanns -- och väl fortfarnade inte finns -- fungerande spärrar mot sådan myndighetsutövning i strid med lag och författning, varom här är fråga.

Alla inblandade i disputationsdramat utom jag själv blev belönade för sin förträffliget. Professor Lewin avancerade till vicerektor vid universitetet. Det gjorde efter honom även professor Magnusson. Professor Sundqvist avgick vid uppnådd pensionsålder inte utan hedersbetygelser från sitt universitetsrektorat. Universitetskansler Sibrit Franke blev efter avgången från sitt ämbete senior advisor vid Stockholms Universitet och styrelseordförande för den mestadels lågpresterande Kungl. Dramatiska Teatern. Dåvarande docenten Mats Larsson blev som framgått professor i sitt ämne vid universitetet. Och ML fick forskningsanslag och kan sedan flera år tillbaka titulera sig docent.

Finns här en sens moral? Ja, det finns det. Intill dess våra politiker sätter klackarna i marken och injagar sådan fruktan hos alla offentliganställa när det gäller konsekvenserna av tjänstemissbruk, att ingen våga bryta mot i lag eller författning nedsatta bestämmelser -- intill dess torde det ofta nog få betraktas som utslag av ren självbevarelsedrift att i vissa fall frånkoppla det samvete som till äventyrs kan finnas och tjuta med ulvarna. Det är inte alltid lätt för den enskilde att stå ondskan emot. Men du och jzg kan gärna åtminstone försöka göra just det.
__________