Oss protokollister emellan [16]

Av livserfarenheternas många fyndgruvor är brevsamlingar en av de bästa som finns. Men man måste skilja mellan brevsamlingar och brevsamlingar. Många brev är tillrättalagda inte minst för att lägga ytterligare ära till redan vunnen sådan, medan andra brev har skrivits utan sådana baktankar. Det är dem man i första hand skall vända sig till om man vill uppleva en förfluten tids liv och människor i oretuscherat skick.

Man bör alltså skilja mellan brev och brev. På svenskspråkig botten har man anledning att alldeles särskilt glädjas över de brevefterskördar som åtminstona två så att säga spontana brevskrivare lämnade efter sig -- bäggedera dessutom skapande andar av högsta klass: Eaias Tegnér (1783-1846) och August Strindberg (1849-1912). Tegnér var en första rangens lyriker, Strindberg i sin tur även internationellt sett en första rangens damatiker.

I fråga om kvantitet och mångfald adressater leder Strindberg. Det framgår av den brevutgåva i inte mindre än tjugotvå delar som föreligger. Men i fråga om kvalitet är de bägge jämbördiga. Rent innehållsmässigt är det dock mycket som skiljer dem åt, något som inte minst har att göra med deras respektive karriärval: Tegnér blev professor i grekiska i Lund och därefter biskop i Växjö och därmed självskriven riksdagsledamot, medan Strindberg efter ett antal tillfälliga anställningar i yngre år blev författare på heltid och energisk impressario för de alster som i en nästan aldrig sinande ström lämnade han författarverkstad.

Tegnér och Strindberg blev emellertid exakt lika gamla: bägge avled vid sextiotre års ålder. Vidare hade de bägge att tidvis genomgå svåra själslidanden, om vilka Tegnérs dikt 'Mjältsjukan' och Strindberg 'Infernokris' vittnar. Och slutligen hade de var och en på sitt sätt ett något problematiskt förhållande till den protestantisk-evangeliska tro, i vilken de hade vuxit upp.

Här blir det anledning att vända på den kronologiska ordningen. Ske alltså! Efter genomliden Infernokris under senare delen av 1890-talet stannade Strindberg för ett slags kärv ortodoxi, i vilken 'Makterna' fyllde en viktig funktion Om de belönade någon med lycka och välgång, så skedde det med all rätt. Om det förhöll sig tvärtom -- även när det gällde Strindberg själv -- så var det med lika stor rätt. Strindbergs förhållningssätt i den delen av sitt religiöst-filosfiska tänkande saknade inte sin advokatyr av vältaligaste slag, men det var konsekvent och gav hans liv både ny mening och viss stadga.

Tegnérs attityd till den religion som han under senare delen av sin karriär hade att vårda var inte sällan något frivolt: han levde inte alltid som han lärde. Hans förhållningssätt till många av de kvinnor som korsade hans väg hade mer av gammaltestamentlig frigjordhet (där den förekommer) än av evangelisk-apostoliskt renlevnadskrav över sig. Men som det heter eller i varje fall borde heta: geniet har större rätt än andra att följa sina egna vägar, och i vår neofreudianska tid har vi all anledning att se med förståelse på effekten av det testoteron i översmått som fick Tegnérs blod att svalla inför skönheten och glädjen i dess mest utsökta form -- sålunda hos kvinnan.

Detta desto mera som det avsatte underbara dikter och välfunna formuleringar, vilka kan få ens hjärta att slå hastigare och ens intellekt att hoppa till av förtjusning. Vad sägs om formuleringen 'protokollisten ovan skyarna' som en omskrivning av Gud Fader i himlen? Den bakomliggande tanken är ju enkel: även efter dåtidens rätt kristocentriska trosuppfattning i Sverige skulle varje vår gärning bokföras i en pluskolummn för goda gärningar och en minuskolumn för mindre goda gärningar, varefter plussumman minus minussumman antingen meriterade till evig salighet -- eller motsatsen.

Det finns förvisso olika uppfattningar om vad 'protokollisten ovan skyarna' egentligen är. Mer av en av en kärleksfull Gud än av en straffande Gud? Man vill gärna tro det. Mer av en allsmäktig Gud som ser till människans bästa än av en vanmäktig Gud som tvingas åse det lidande som människa mot människa eller blinda naturkrafter åsamkar både individ och kollektiv? Man vill gärna tro det också.
__________

Detta om 'protokollisten ovan skyarna'. Men vad gäller då för 'protokollisten nedom skyarna'? Vad gäller för mig, som i dag har redigerat och skrivit under protokollet för det konstituerande sammanträdet med den i februari nyvalda styrelsen för Innerstadsavdelningen av Centerpartiet i Stockholm? Med vilka mått skall jag -- och för den delen även andra människor -- en gång dömas?

En god vägledning i den saken ger Tio Guds Bud, de budord som Gud delgav Moses i form av två stentavlor med tre budord på ena tavlan och sju budord på andra tavlan (2 Mos. 20:1-17 alterntivt 5 Mos. 5:6-21.) Vad svarar jag och för den delen även du på frågor som inte längre är valfrågor om höghusbebyggelse eller inte i Stockholms innerstad, utan i stället existensiella frågor på liv och död -- sedan man evnetuellt har tagit ställning till Albert Camus' syn på människans enda grundväsentliga val, namligen om hon skall beröva sig livet eller avstå från att göra det. Tänkaren med mera Adolf Hitler var för övrigt något före Camus när han en gång formulerade följande sats: 'Entweder hängt man sich -- oder nicht.' Antingen hänger man sig -- eller också gör man inte det.

Följande frågeformulär grundar sig på 'D:r Martin Luthers Lilla katekes med kort utveckling' i den av Konungen (Oscar II och andra ministären Lous De Geer) gillade och stadfästa upplagan från 1878.


Har du någonsin haft andra gudar jämte mig?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin missbrukat Herrens, din Guds namn?
Svar: Nej, aldrig.

Har du alltid tänkt på vilodagen så att du helgat den?
Svar: Nej.

Har du alltid hedrat din fader och din moder?
Svar: Min fader alltid, min moder nästan alltid.

Har du någonsin dräpt?
Svar: Nej, varken i direkt eller överförd betydelse.

Har du någonsin begått äktenskapsbrott?
Svar: Ja, mer än en gång.

Har du någonsin stulit?
Ja, som barn tillsammans med min tvillingsyster och i oförstånd.

Har du någonsin burit falskt vittnesbörd om din nästa?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin haft begärelse till din nästas hus?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin haft begärelse till din nästas hustru, till hans tjänare eller tjänarinna, eller eljest till något som tillhör din nästa?
Svar: Ja, till min nästas hustru.
Svar: Nej, inte till hans tjänare eller tjänarinna.
Svar: Nej, inte heller till något som tillhör min nästa.


Räcker det? Det kan nog tänkas. Men frågan är vilken av många trossatser i det här ämnet man särskilt bejakar. Nåden genom tron är visserligen ett viktigt inslag i Frälsningsarméns elva lärosatser, men i den elfte och sista lärosatsen uttalas följande konsekvensdeklaration:


'Vi tror på själens odödlighet, de dödas uppståndelse, den allmänna domen vid världens ände, de rättfärdigas salighet och de orättfärdigas eviga straff.'


Man kan mer i detalj fundera ganska länge dels över vad som här menas med de orättfärdiga, dels över vad som menas med med eviga straff. Men man skall absolut inte avfärda ovanstående lärosats' senare del som otidsenlig därför att den är avfattad av en annan tids teologiska tänkare för en annan tids människor. Det kanske finns anledning att återkomma till den problematiken.

I den vackraste av de andliga sånger som tillkommit i relativt sen tid intar en av Lydia Lithell (1909-1957) diktad och tonsatt sång något av en särställning. Den här åsyftade sången förlänar det centrala elementet i den protestantisk-evangeliska tron ett sällsamt poetiskt lyft som stegras för var och en av de tre verserna, samtidigt som melodin ytterligare förstärker budskapet. Här avslutningsvis kören efter de tre verserna (nummer 521 i Pingströrelsen Segerstoner och nummer 533 i Frälsningsarméns sångbok):

Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
__________

Tysk dödsmässa och svensk kulturnivå [15]

Min boksamling består till ungefär åttio procent av facklitteratur och sålunda till tjugo procent av skönlitteratur. Även såtillvida är jag alltså en typisk man. Facklitteraturen avspeglar rätt troget de ämnen jag har studerat på universitetsnivå: i bokstavsordning geografi, historia, nationalekonomi och statskunskap. Men den bok saken här gäller faller inom ämnet musikhistoria, och närmare bestämt då inom dess underavdelning tonsättarbiografier.

Jag är inte sentimental när det gäller böcker, och jag äger inga i ekonomiska termer värdefulla böcker. Jag lever efter principen 'en bok in i bokhyllan -- en bok ut ut den'. Men ibland blir jag ändå tvungen att företa en mer omfattande gallring i boksamlingen. En sådan gallring har emellertid aldrig gått ut över -- och kommer heller aldrig att göra det -- de tjugo till tjugofem böcker som av emotionella skäl är nästintill heliga för mig.

I det urvalet ingår en biografi över den tyske tonsättaren Johannes Brahms (1833-1897), vars främsta verk heter 'Ein deutsches Requiem' eller på svenska 'En tysk dödsmässa'. De övriga orkesterhuvudverken i Brahms produktion är fyra symfonier (c-moll, D-dur, F-dur, e-moll), två pianokonserter (d-moll, B-dur), en dubbelkonsert för violin och violoncell (a-moll) samt en violinkonsert (D-dur), alla återkommande nummer i standardrepertoaren.

Den här aktuella tyskspråkiga biografin är på 270 sidor i normalformat och tryckt 1919. Den inrymmer förutom huvudtexten även rätt många fotografier och notexempel samt prov på Brahms' förfärliga notskrift respektive handstil i facsimile. (Notskriftsgrafologi är ett av mina många udda särintressen.) I huvudtexten samsas liv och verk i kronologisk ordning. Men det kan inte råda någon tvekan om vad som är huvudsak och vad som inte är det i framställningen. Så exempelvis ägnas tonsättarens tyska dödsmässa hela trettiosju sidor.

Just Ein deutsches Requem framfördes den 7 och 8 november 2009 i Vantörs kyrka, en egendomligt nog både relativt nybyggd och vacker kyrka som ligger på någon minuts gångavständ från Högdalens tunnelbanehållplats i Söderort. Det i stort sett utmärkta framförandet leddes av församlingens kantor Inger Nordebo Dahlkvist, orkestern var sammansatt av instrumentalister från Radioorkestern och Musikhögskolan, körstämmorna exekverades av församlingens egen kammarkör, och som solister medverkade sopranen Jeanette Bjurling och barytonisten Jesper Taube. Allt sammantaget var det här fråga en kulturgärning värd mer än enbart åhörarnas applåder. Det finns anledning att avslutningsvis återkomma till det värdeomdömet.

I programbladet återfinns en utförlig redogörelse inte bara för verket som sådant, utan även för dess något komplicerade tillkomsthistoria, vilken sistnämnda sträckte sig genom ganska många år kring decennieskiftet 1870. Det egendomliga med Ein desutsches Requiem är annars att det inte hade som texttema den latinska dödsmässan (som exempelvis protestanten Bach i H-mollmässan eller katolikerna Mozart, Vardi och Fauré i respektive bidrag till genren i fråga). I stället valde Brahms utdrag ur Luthers bibelöversättning till tyska fördelade på sju satser, i vilka sopransolisten förekommer i mellansatsen och barytonsolisten i tredje och sjätte satsen. Här nedan inledningsorden till de sju satserna, vilka ger rätt gott besked om dödsmässans inriktning och budskap:


Selig sind die da Leid tragen, denn sie sollen getröstet werden. (Matt. 5:4)
Saliga är de som bär på lidande (sörjer), ty de skall bli tröstade.

Denn alles Fleisch es ist wie Grass. (1 Petr. 1:24)
Ty allt kött (levande), det är (förgängligt) som gräs (och skall vissna)

Herr, lehre doch mich, dass ein Ende mit mir haben soll. ((Ps. 30:5-8)
Herre, lär dock mig att det (också) för mig måste bli ett slut.

Wie lieblich sind deine Wohnungen, Herr Zebaoth! (Ps. 84:2-3, 5)
Hur ljuvliga är (inte) dina boningar, Herre Sebaot!

Ihr habt nun Traurigkeit, aber ich will euch widersehen. (Joh. 16:22)
Nu har ni sorg(er), men jag skall se er åter.

Denn wir haben hier keine bleibende Statt, sondern ... (Joh. 16:22)
Ty vi har här ingen varaktig stad, utan ...

Selig sind die Toten, die in dem Herren sterben, von nun an. (Upp. 14:13)
Saliga är de döda, som i (tro på) Herren härefter dör.


Författaren till ovannämnda biografi, musikforskaren W. A. Thomas-san-Galli, hade undertecknat sitt förord till den fjärde upplagan av biografin i Berlin 1912. Han uttryckte där avslutningsvis en förhoppning om att såväl förevarande som kommande upplagor skulle värva nya vänner till Brahms musik. Förordet återkom i femte upplagan från 1919, men därjämte ett särskilt förord av hans hustru Helene Thomas-san-Galli, som året dessförinnan blivit änka.

Helene Thomas-san-Galli hade avfattat sitt tilläggsförord på särskild uppmaning av förläggaren, det i München verksamma bokförlaget R. Piper & Co. Hon meddelade där att hennes man hade dött för fosterlandet -- fürs Vaterland gestorben -- under den sista stora tyska offensiven (under första världskriget) i juni 1918 och att hans jordiska kvarlever vilade i fransk jord.

Kunde Brahms' tyska dödsmässsa ge henne lindring i sorgen? Det kan inte uteslutas. Har den kunnat ge andra änkor -- och inte minst då i de tyskspråkiga ländernas två gånger om så hårt drabbade befolkning -- den lindring i sorgen som en dödsmässa skall ge? Det kan inte heller uteslutas. Kan den ge oss sentida barn någonting utöver den rent estetiska njutningen?

Det gäller i så fall kanske inte särskilt många. Tidens informationsexplosion vad gäller adiafora och desss utmattande brus av själlöst och mekaniskt tingel-tangel förför många i deras mest formbara år. Feta löpsedelsrubriker om adiafora för dagen skymmer sikten för var man kan finns guld som inte är kattguld. Är då avkastningen av de kulturskatter som kan betraktas som äkta -- både i vårt land och i kulturländerna -- numera förunnade endast endast ett lyckligt lottat fåtal, trots att där står att finna verkliga glädjestunder och tröstegrunder i musikaliska termer?

Sannolikt är det så -- och kommer att så förbli, ända till dess politikerna vaknar upp och besinnar att de även har ett ansvar för att nivån på det musikaliska kulturutbudet i varje fall vad det offentliga beträffar inte motståndslöst sjunker ned till Elton-John-nivå, till melodifestivalnivå eller till rap, rip och rock.

Ansatser till motsatsen bör därför honoreras där de förekommer -- som exempelvis i Vantörs kyrka i Allhelgonatid 2009. Och det i synnerhet som vi lever i ett land där idrottsministern inte bara har gift sig till sitt höga ämbete, utan dessutom är ett slags 'kulturminister'. Hennes namn är med rätta inte särskilt känt och skall därför avslutningsvis nämnas här. Det är Lena Adelsohn Liljeroth.
__________

Kvinnodagen: Telle societé telle femme [14]

Min äldre syster har nyligen tillbringat fem veckor i Tunisien. Hon hade tagit många fotografier och var över hos oss i förrgår för att köra bilderna genom datorn. Det blev en instruktiv lektion i natur och kultur hos en nation om vilken man inte hör så mycket. Tunisien var under många år en fransk koloni, men 1956 blev det självständigt i och med en i stort sett fredligt genomförd skilsmässa från moderlandet.

Det heter att hälsan tiger still, och i det här fallet är det en i varje fall relativ hälsa som tiger still. Tunisien har alltsedan frigörelsen från Frankrike varit en despoti, men åtminstone till synes en mild sådan under presidenterna Habib Bourgiba respektive Ben Ali.

Min syster hade med sig en bok som hon köpt i staden Sousse, där hon själv och hennes kvinnliga reskamrat tilbringade den övervägande delen av vistelsen i Tunisien. Hon rekommenderade den till läsning. Den heter 'Le voile de la peur: Une femme contre la violence des hommes' och är alltså avfattad på franska. Titeln betyder i översättning 'Rädslans slöja (eller huvudduk): En kvinna mot mansvåldet', och är författad av en kvinna från Algeriet vid namn Samia Shariff.

Författarinnan fick i rikt mått uppleva kvinnans underordnade och utsatta ställning i sitt hemland, och det hon har att säga i det ämnet är både skakande och stundom ohyggligt. Samia Shariff är född i slutet av 1950-talet. Hon växer upp i en burgen familj. Fadern har stora inkomster. Det är medaljens framsida. Men fadern är därjämte helt likgiltig för dotters framtida välgång och lycka, och modern behandlar henne - milt uttryckt - illa. Samia är inte son till dem, endast dotter. Det är medaljens frånsida.

Vid sextons års ålder tvingas Samia in i ett tvångsäktenskap, som snart utvecklas till ett rent helvete på jorden. Hon försöker hävda sig mot mannen, men snart ger hon upp. Hon orkar inte. I sinom tid blir hon förskjuten av av sin man och därför också utkastad av sin familj. Samia träffar emellertid en ny man som tjänstgör inom armén. Han ger henne det hon bit för bit har berövats, nämligen livsmod, och de bägge gifter sig. Men historien slutar inte där.

Telle societé telle femme, lyder ett franskt ordstäv. Sådant samhälle, sådan kvinna. Samia Shariff ville inte att hennes barn skulle växa upp i det algeriska samhället med dess mer eller mindre religiöst motiverade kvinnoförtryck och hedersvåld, för att inte säga kvinnoförnedring. Genom omständigheternas makt får hon så möjlighet att emigrera till det franskspråkiga Canada, vilket är detsamma som Quebec. (I Mahgrebstaterna -- Marocko, Algeriet och Tunisien -- är visserligen förvaltningsspråket arabiska, men i alla skolor över en viss nivå sätter man tidigt in undervisningen i franska.) Där får hennes liv ytterligare en nystart, och hennes fem barn har acklimatiserat sig så väl att de känner sig som riktiga quebecare.

Samia Shariffs bok är inte den enda i sitt slag. Även andra kvnnor -- nästan alla från Algeriet -- har vittnat i samma sak. Men fråga är om inte 'La Voile de la peur' just i sin detaljrikedom (visserligen med litet för många upprepningar) är den ohyggligaste. Man bör nog inte läsa den om man inte själv är i hygglig balans.

Det finns en mycket läst bok i samma genre som är översatt till svenska. Det är Khaled Hosseinis 'A Thousend Splendid Suns', 'Tusen strålande solar'. Där är läsaren förflyttad till Afghanistan, och huvudpersonen Mariam tvingas in i ett äktenskap med en trettio år äldre man. Även Hosseinis bok slutar med något slags positiva förtecken. Men innan man har hunnit dit är vägen så skakande i sin ohygglighet att det snart sagt är ett under att man inte ligger sömnlös åtminstone någon natt.

Det säger sig självt att de bägge här nämnda författarna gjort alla kulturländer en stor tjänst i och med att de -- låt vara indirekt -- vädjat om stöd och hjälp till miljontals kvinnor, för vilka livet blivit eller blir ett enda utdraget lidande. De har iklätt sig rättfärdighetens pansar och försökt stå det onda emot.
__________

Ett centralt tema i bägge böckerna är givetvis den för praktiskt taget alla infödda invånare föreskrivna religionen, som ju är islam. Få i vårt land har läst hela Bibeln, och ännu färre är de som har läst hela Koranan. Men det har jag och då kunnat konstatera att det i bägge heliga skrifter sida vid sida förekommer förnuft och oförnuft, kärleksbudskap och våldsdyrkan och andra dikotomier. Det som i första hand skiljer kristendom och islam åt är naturligt nog deras lärobyggnadnader, och de i sin tur är i stora stycken produkter av olika historisk utveckling.

Islams snabba utbredning under 600- och 700-talen från Arabien ända in i Franrike hade två viktiga förutsättningar. Den ena förutsättningar var att denna utbredning i stora stycken var välsignelsebringande för de folk som spontant eller genom våld underkastade sig den: den förmedlade nämligen -- med början hos religionsstiftaren Profeten Muhammed -- en lagstiftning, sharialagarna, som klart och entydigt fastslog för stammar och klaner med olika rättstraditioner att en och samma lag skulle gälla lika för alla. Det innebar ett stort steg framåt i utvecklingnen för många även med den tidens mått mer eller mindre efterblivna samhällsbildningar.

Den andra förutsättningar var islams tolerans gentemot konkurrerande religioner, i främsta rummet då gent emot 'bokens (Bibelns) folk' -- i klartext judar (Gamla Testamentet) och kristna (hela Bibeln med tonvikt på Nya Testamentet). Islam själv är ju en synkretistisk religion för vilken -- i professor G. F. W. Hegels termer -- tesen var Gamla Testamentet, vars viktigaste profeter även blev islams profeter, antitesen kristendomen (med Jesus dock som en av islams fem profeter) och syntesen islam, i vilken båda äldre trosvärldar förenades i en och samma religion.

Det bör här litet en passant påpekas att islam hade och fortfarande har en positiv inställning till vetenskaplig verksamhet i stort. Västerlandet är just därför islam stort tack skyldigt för att man i namn av just vetenskapen räddade över till andra länder mycket av den antika kulturskatt som eljest hade gått förlorad. Så har vi dessutom araberna att tacka för siffersymbolen 0 och för det skriftspråk vi även i övrigt använder för att beteckna siffror.

Var finns då kärnan i den av Sama Shariff och Khaleid Hosseini avhandlade problematiken i dagens muslimska värld? Den finns i människans inneboende ondska, som alltid söker objekt att hata och även finner sina offer i eller utanför religionens värld. Den finns där så länge en humanistiskt grundad och sorgfälligt tillämpad rättsordning inte vinner anklang hos det maktägande skiktet av medborgare.

Den mahgrebstat som hittills inte nämnts, nämligen Marocko, är en teokrati. Kung Muhammed VI är inte bara statschef med reell makt, utan även islams högste beskyddare i landet. Samhällsordningen får nog betraktas som stabilare än i de bägge övriga mahgrebstaterna, men den stabiliteten vilar i stor utsträckning på både polisiär makt och en intolerans som inte vet av omprövning eller ens diskussion. Den sistnämnda gäller främst tre frågor: kungamakten, religionen och Marockos ockupation av Västsahara.
_________

I söndags -- tredje söndagen i Fastan -- var predikotexterna (andra årgångens texter) centrerade kring kampen mot just ondskan. Två av de tre bibeltexterna lyder sålunda och bör kanske både här och var leda till viss reflektion och omprövning. Först profeten Jesaja 59: 14-17:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, och den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, ty hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud, och han iklädde sig hämndens dräkt och svepte sig i harmens mantel.


Därefter aposteln Paulus i Efesierbrevet 6:10-18:

Hämta nu styrka hos Herren, styrkts av hans oerhörda kraft. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod som vi har att kämpa, utan det är mot härskarna, mot maktens män, mot herrarna av denna mörkrets värld, mot onsdskans krafter i himlarymden. Tag därför på er Guds rustning så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och kläd eder i rättfördighetens pansar. Sätt som skor på edra fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför eder, ty mot den skall ni få den Ondes alla pilar att slockna. Grip frälsningens hjälm och andens svärd, vilka är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och bed i eder ande varje stund.


Ja, sannerligen! Induite vos arma Dei ut possitis stare adversus insidia diaboli. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
__________

Här dansar Fridolin med sitt CV [13]

'Gustav Fridolin vill in i politiken igen. Men om riksdagsdörren åter öppnas är han mån om att den inte skall stängas bakom honom -- att inte tappa fotfästet i verkligheten på Kungsholmen [i Stockholm].' Så lyder ingressen till en högintressant artikel i det senaste numret av gratistidningen Vårt Kungsholmen. Artikeln i fråga skall därför både refereras och kommenteras något här.

Den består av en intervju med den tjugosexårige miljöpartisten Gustav Fridolin, som är företagen av tidningens egen Håkan Kjellgren. Det är en angelägen artikel inte minst därför att den sätter fingret på en särdeles öm punkt i svenskt politisk liv: klyftan mellan de folkvalda å ena sidan och å den andra deras uppdragsgivare, som är folket i vidast tänkbara bemärkelse.

Fridolin invaldes som den yngste någonsin i Riksdagen vid 2002 års val och satt kvar där mandatperioden ut. Men därefter lämnade han rikspolitiken för att bli lärare vid folkhögskolan Kungsholmens Utbildningscentrum. Han arbetar där fortfarande, men samtidigt kandiderar han återigen till Riksdagen. Om dagens höga opinionssiffra för Miljöpartiet åtminstone står sig fram till valet (vilket den sannlikt gör), så är prognosen god för att Fridolin återigen kan bänka sig i skaran av de 349 män och kvinnnor som är valda ombud för Sveriges folk -- och även skall vara det.

Men vad vet de valda ombuden -- eller åtminstone majoriteten av dem -- egentligen om folket? Vad vet de som ställer upp till omval eller de som aspirerar på att vinna inträde i den illustra församlingen för första gången egentligen om folket? Vad vet de om vad som har rört sig och rör sig i folkdjupet, och inte minst då hos skarorna av utsatta och nödlidande medmänniskor? Vad vet de utöver vad massmedia mer eller mindre vinklat förmedlar i den saken -- och utöver snacket i partikanslier och andra maktens korridorer?

Det fanns ett sätt att undersöka den saken. Det var att fördjupa sig i den med tiden visserligen något osovrade biografiska uppslagsboken 'Fakta om folkvalda'. Den utgavs efter varje riksdagsval med början för mandatperioden 1982-1985. (Jag själv är upphovsman till just nämnda utgåva, vars problemtyngda tillkomst kunde vara värd en senare betraktelse och vars titel kort och gott blev Riksdagen 1982-85.)Där kunde man läsa sig till både utbildningsgång (om någon) och tidigare yrkeslivsverksamhet i opolitiska termer (om någon). Men inte längre. Vad återstår då?

Alla valda ombud för Sverieges folk bör göra som jag har valt att göra och som framgår av vänsterspalten i mina blogginlägg, nämligen presentera ett någorlunda fullständigt Curriculum Vitae. Men ett sådant CV varken skall vara eller kunna läsas som en skrytvals. Det skall bestå av sådana hårda fakta som sammantagna förmedlar dels en bild av vederbörandes intellektuella kapacitet, dels en bild av vederbörandes livserfarenhet från skilda samhällsområden.

Den typ av Curriculum Vitae jag talar om skall alltså (till skillnad från de senare utgåvorna av 'Fakta om folkvalda') inte innehålla matrikelsfakta av distriksmästerskapskaraktär. Upphovsmannen eller upphovskvinnan måste vinnlägga sig om att dra en någorlunda snäv gräns för vad som är relevant och mindre relevant i sammanhanget. Receptet blir alltså: mesta möjliga information på minsta möjliga utrymme.

Curriculum Vitae är ett latinskt uttryck. Curriculum har två grundbetydelser. Den ena grundbetydelsen är löpning eller lopp, den andra grundbetydelsen kapplöpningsbana. Vita (singularis genitiv vitae) betyder liv eller levnad. Sammantagna betyder de bägge orden sålunda levnadsbana. Och ju mer man vet om en väsentligheter i en politiskt verksam persons levnadsbana, desto säkrare omdöme kan man bilda sig om hans eller hennes kapacitet.

Väljarkåren har egentligen rätt att få veta mycket mer om de olika partiernas kandidater än vad som -- nu karikerar jag litet grand -- framgår av affischer, vilka avbildar ansikten som alla för länge sedan har sett sig mätta på, och vilka reproducerar slagord av föga kontroversiell karaktär. Eller hur?
__________

Det är för övrigt illavarslande att vissa partier anser sig måsta anlita reklambyråer för att prångla ut väljarvänliga argument med bäring för det egna partiet. Försök i stället att få tag på det brittiska marknadsföringsoraklet David Ogilvys (Ogilvy & Mather) 'Confessions of an Advertising Man'. Där återfinns följande illustration av hur man kan göra när man marknadsför det man har på hjärtat.

David Ogilvy jagade inte kunder. Det var kunder som jagade honom. Och de kunder vilkas 'account' föll på hans lott var storkunder, vilkas produkter var av sådan kvalitet att de passade hans livsstil. Han körde alltså en Rolls Royce.

Nu förhöll det sig så att ledningen för Rolls Royce skulle lansera en ny modell. Företagets verkställande direktör och chefsingenjör förevisade stolt den nya modellen för Ogilvy. Verkställande direktören talade förtjust om för Ogilvy att det enda kunde höra när motorn var uppe i varv, det var hur klockan på instrumentpanelen tickade.

Chefsingenjören reagerade med bestörtning: 'Det måste vi omgående rätta till! Så får det verkligen inte vara. Att vi inte tänkte på det! Damn it!' Men Ogilvy genmälde: 'On the contrary. Tvärtom. Låt klockan vara. Det här är det bästa säljargument jag hört på åratal!'

När annonserna för den nya Rolls-Royce-modellen dök upp i den exklusiva press, vars läsare kunde betraktas som presumtiva kunder, återfanns givetvis en bild av den nya modellen och några rader småstilta fakta om prestanda i skilda hänseenden. Men det stort upplagda huvudbudskapet löd som följer:

'Det enda man hör när motorn kör i X antal miles per timme, det är klockan på instrumentpanelen som tickar.' Got it?
__________

Nu åter till Gustav Fridolin. Hans politiska intresse tog mest av en slump fart när han var i fjortonårsåldern, och det var som redan framgått förankrat i Miljöpartiet. Han avancerade snabbt inom partihierarkin. Han kunde ha avancerat vidare till att bli en av många så kallade politiska broilers.

Men han valde bort den möjligheten. Han föredrog i stället att för några år ytterligare lära känna livet och människorna. Därmed har han inte bara gjort sig själv utan även sitt parti en stort tjänst. En gammal man lyfter gärna på sin sidenveckade för sådan politiker!

Det politiska språket är vidare ett intressant fenomen. Det finns två utmärkta handböcker i ämnet: dels filosofen och publicisten Gunnar Fredriksson 'Det politiska språket' från 1962, dels förutvarande radiokommentatorn Björn Elmbrandts 'Politikens ABC' från 1995. Sagda språk har utvecklats till ett slags den svenska samtidens nylatin. Det behärskas till fulländing av en politisk kvasielit, och det i synnnerhet när -- som så ofta är fallet i svensk politisk debatt -- man uppehåller sig vid statskamerala frågor.

De i nyspråkligt hänseende lärde bland ledande politiker behärskar som sagt sitt nylatin till fulländing. Det gäller därför för nykomlingen i kretsen att så snart som möjligt tillägna sig kunskaper i språket i fråga. Man får inte stå som ett frågetecken när styrränta och reporänta och likvidetskvoter och statsskuld i förhållande till BNP förs upp på dagordningen, inte heller när det sägs att reformförlag är 'finansierade' respektive (enligt företrädare för motståndarlägret) 'ofinansierade'. Vad fan menar han egentligen? Veni, vidi, vici? Alea iacta est? Gutta cavat lapidem non vi sed saepe cadenda. Kan han inte snacka så att en annan begriper?

En annan har nämligen en helt annan och mera jordnära syn på livet och människorna. Den politiker besitter därför en klar fördel om han eller hon fått tillfälle att lära sig att lyssna in vad som sägs på bönders och annat enkelt folks vis. Det är lika viktigt som att utan vulgära överdrifter kunna tala med bönder och annat enkelt folk på deras eget vis -- nota bene om man får tillfälle att göra sin stämma hörd.

Man får den kunskapen först om man har sett och ser sig om här i livet och inte drar sig för att öppna samspråk på lika villkor med Svensson. Man får den inte om man isolerar sig i politikens elfenbenstorn och väljer att i stället ytterligare kultivera sitt politiska nylatin.

Skalden Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) -- mångårig Ständig sekreterare i Svenska Akademien och Nobelpristagare i litteratur posthumt -- intresserade sig en del för just den här problematiken. Det har fått ett nedslag i följande vers ur hans diktsamling 'Fridolins visor' från 1898, som står står att läsa under titeln 'Sång efter skördeanden' och som - i något uppjusterad form - lyder sålunda:

Här dansar Fridolin!
Se er son, han är stark, han är fin,
och han talar med lärde män på latin,
men också med bönder på bönders sätt.

__________

Bokens folk: Judar, kristna, muslimer [12]

__________

Ny skollag med förhinder [11]

Alliansregeringen har naturligt nog haft att hantera både större och mindre projekt. Ibland har man gjort det med framgång, ibland med tveksamt utfall. Det sistnämnda gäller inte minst projektet att tillskapa ett nytt regelverk för den svenska skolan, varmed här menas förskola, grundskola och gymnasieskola.

Förslaget till ny skollag sjösattes i september förra året till till dånet av pukor och smattret av trumpeter och med utbildningsminister Jan Björklund som tamburmajor. Men förslaget i fråga -- en produkt på över 700 sidor -- har nu sågats jämsmed anklarna av Lagrådet. Därmed läggs ytterligare ett kapitel till den svenska skolkatastrofen.

Det är av föga intresse att här ens översiktlgit redogöra för Lagrådets kritik utom på en principiellt mycket viktig punkt. Upphovsmännen till den planerade super-reformen har gladeligen struntat i entydiga lagrum i Regeringsformen och därtill formulerat sig så, att den en paragrafen mer än en gång srider mot en annan paragraf.

Vi är många som med viss uppskattning har följt utbildningsminsterns härnadståg mot 'flumskolan'. Det inleddes redan när han var skolborgarråd i Stockholm och har nu alltså utmynnat i ett ytligt sett storstilat reformförslag -- men i praktiken med adress direkt till papperskorgen. Har Jan Björklnd verkligen skrivit under sitt reformförslag med öppna ögon? Eller har han bara skrivit under det? Vare sig det ena eller andra är fallet, så är det lika illa.

Nu lever vi i Sverige, varför den inkompetenta utbildningsministern kommer att sitta kvar på sin post och likaså hans i förevarande sak inkompetenta medarbetare. Samtliga kommer även fortsättningsvis att lyfta sina väl tilltagna löner. Men än mera: efter revidering i departementet kommer de kvarstående resterna av det ursprungliga förslaget att underställas Riksdagen och -- så går det till -- i stort sett bli ny skolag med verkan från halvårsskiftet 2012.

För min egen del rör det sig här om något av en déja-vu-upplevelse. När valrörelsen 1970 närmade sig sitt slut åhörde jag ett radioväkteri med dåvarande folkpartiledaren Gunnar Hélen (1918-2002, en beställsam fjant vilket med all önskvärd tydlighet framgår av hans självbiografi 'Alltför många jag'). Denne var i hög grad skolpolitiker och hade merverkat vid tillkomsten av diverse tidigare så kallade skolreformer. I sin politiska specialitet uttalade han sig sålunda: 'Vi har en bra skola.'

Det hade vi inte. Jag hade just avverket lärartjänstgöring under tre läsår i Sörmlandsmetropolen Flen och då undervisat parallellt i en döende realskola och ett begynnade högstadium. Realskolan innebar ett odelat nöje som jag gärna återkommer till, medan högstadiet var något en prövning. Nå, jag var inte oförberedd och skall därför inte klaga för egen del. Men det var några lärarkolleger och en hel del elever som for illa -- i kvasipedagogikens ooh förmyndarmentalitetens korrekta namn.

Det svenska skolväsendets egen professor Lysenko -- namnet är Torsten Husén (1916-2009), enligt myten 'en världsledande auktoritet' på sitt området -- kommer att gnugga händerna där han sitter på sin molntapp ovanför oss och beskådar de skadeverkningar som hans och med honom befryndade ämneskollegers beställsamma forskning medverkat till att generera. Det sägs -- med tanke på den efter Andra världskriget omfattande rivningen av Stockholms stadskärna -- att Stockholm är den enda stad som (vad man vet) frivilligt utsatt sig för den ena bombmattan efter den andra.

Om det ändå hade stannat därvid. Sverige är i konsekvensens namn även det enda land som successivt omvandlat en kostnadseffektiv och human allmän skola till raka motsatsen. Resultatet fick namnet 'den demokratiska skolan'.

Ja, vilken brottslig verksamhet har inte sökt sitt försvar i namn av begreppet 'demokrati' och dess avledningar? Minns någon fortfarande 'Tyska Demokratiska Republiken', så noga dokumenterad i flera miljoner öst-tyska Stasi-akter? Det var därifrån -- det vet man nu -- som utsädet till den svenska 'demokratiska skolan' hämtades. Det genrerade naturligtvis mest ogräs från första skörden och framöver och kommer att göra det även i morgon.

'En skola i världsklass'? Ett sådant värdeomdöme -- formulerat och marknadsfört av Stockholms kommun -- måste grunda sig på mindre lättåtkomligt jämförelsematerial. Innebär namnet Pisa kanske möjligheter till viss precisering av världsklassomdömet? Och innebär en parallell snabbgenomgång av det det svenska och det finska skolväsendets utveckling med utgångspunkter i krigsslutet 1944/1945 kanske möjligheter till slutsatser utöver grundlösa värdeomdömen? Hurudant var det ekonomiska utgångsläget för de bägge ländrna? Och vad blev därefter det pedagogiska resultatet i hela dess vidd -- för både lärare och elever? Lycka till!

Själv lärde jag mig läsa och skriva och räkna i Kungsholmens Folkskolas filialskola ('Lilla Skolan') mellan Hantverkargatan och Garvargatan i Stockholm. Det var där som jag dessutom -- i en både avspänd och disciplinerad miljö -- lärde mig ganska mycket av vad som då hörde till allmänbildningen hos den tidens någorlunda begåvade barn redan ett par år före tonåren: hembygdskunskap, geografi, historia, biologi, zoologi och annat. (I dagens termer motsvarade det på ett ungefär medelmåttig gymnasiekompetens).

Skolbyggnaden revs emellertid för att jämte skolgården bereda plats åt byggnationen av en ny fastighet, vars första ockupant hette Skolöverstyrelsen (i stort sett motsvarade dagens Skolverket plus Skolinspektionen). Men egentligen borde den utrymmeskrävande ockupantens namn namn ha varit 'Kommissariatet för pedagogisk åsiktskonformitet och utbildningsnivellering nedåt'. Dixi. Och den som säger någonting annat har fel.

Nu gäller det alltså att med oförvillad blick erkänna nederlaget och överskåda slagfältet -- för att därefter sätta igång med att bygga upp allt som förstördes i den pedagogiska demokratins heliga namn. Det gäller då att ständigt ha för ögonen -- det gäller både dig och mig och alla andra likasinnade -- att det ofta är det enkla som är det svåra.
__________

Calmez-vous Mme O [10]

Där det var dags för slutdebatt i teve inför det franska presidentvalet härförleden gick stridens vågor höga -- så höga att den ene kombattanten, M. Sakorzy, ansåg sig tvungen att tillhålla den andra kombatattanten, Mme Royal, att sansa sig något. Så här föll den blivande presidentens ord: 'Calmez-vous, Madame, calmez-vous!' Lugna ned er, min fru, lugna ned er !' Men så blev inte fallet. Mme Royal replikerade genast (i svensk översättning): 'Det tänker jag inte alls göra, inte alls!'

Det var dumt tänkt och sagt av Mme Royal. Men de bägge presidentkandidaterna befann sig i valkampanjens slutskede, och då är det väl lätt att tröttheten och irritationen tar ut sin rätt. I början av det marathonlopp som årets valstrid i vårt eget land ser ut att bli bör man nog emellertid tänka sig för och hushålla med krafterna och vara observant på att mjölksyran i benen inte börjar börjar kännas redan efter halva loppet. Man bör vidare inte exponera sig så ofta att valmanskåren börjar känna leda vid det alltför bekanta ansiktet och de alltför ofta uttalade formler vilka -- intalar man sig -- skall vara nyckeln till framgång.

Statsminister Reinfeldt har redan haft en omfattande debattomgång med oppositionsledaren Mona Sahlin. Personer som jag intervjuat med anledning av nämnda meningsutbyten har nästan undantagslöst karakteriserat dem som ointressanta eller rentav tråkiga. Nu läser jag att vår egen partiledare Maud Olofson initierat en debattrunda om tio omgångar runt om i landet med företrädare för Miljöpartiet. Det är en utmaning som det kanske är svårt att komma ifrån. Men fortsättningsvis?

Spar på krafterna, drag ned på tempot -- det blir här min uppmaning till alla partiledare inom Alliansen! Betänk följande: När marskalk Mannerheim 1946 lämnade över presidentposten i Finland till sin efterträdare Juha Paasikivi fick den sistnämnde ett gott råd från företrädaren: Det löd sålunda: 'Man skall aldrig visa sig för angelägen.' Och en lärd vän har för inte så länge sedan berättat för mig att nämnda uppmaning första gången faktiskt formulerades av en av alla tiders mest slipade diplomater och politiker, nämligen den franske överlevandskonstnären Talleyrand (1754-1838).

Tallyerand tjänade sina första sporrar under Franska revolutionen, blev kejsar Napoleons gunstling men föll i onåd hos denne, blev utrikesminister hos efterträdaren kung Ludvig XVIII och -- som krönet på sin karriär -- företrädde Frankrike under Wienkongressen 1815, vid vilken han med virtuos skicklighet inte bara räddade stora landområden åt sitt hemland, utan även lyckades spränga den koalition som efter Napoleonkrigens slut kastade lystna blickar mot den stora förloraren -- just Frankrike. Slutligen var Talleyrand det mastermind som i väsentliga stycken regisserade den franska julirevolutionen 1830.

Vad säger oss då denna utvikning från vårt inhemska huvudtema? Det säger oss vad varje försäljare och förhandlare vet: Man skall inte tigga om någons -- inte ens om väljarkårens -- gunst. Man skall aldrig visa sig för för angelägen. Man skall få dem det gäller att betrakta det som ett privilegium att få rösta på det parti, vars partiledare förekommer minst i media och andra publika sammanhang och därför väcker mest uppmärksamhet när han eller hon framträder. Alltså inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Det skulle, tro mig, bäst tjäna Centerpartiets mer eller mindre eviga sanningar.

Inte ens om man i egenskap av partiledare står som förstanamn även på riksdagslistan i Stockholm -- rikets huvudstad och landets näst största valkrets -- skall man visa sig för angelägen -- där. Ta det fortsättningsvis litet lugnt, bästa partiledare! Calmez-vous Madame O!
__________