President Trumans läsvanor [18]

Västerlandets välgörare nummer ett under 1900-talet blev Harry Truman, Förenta Staternas trettiotredje persident. Truman tillträdde sitt höga ämbete i maj 1945 och lämnade det i januari 1953. När hans senare ämbetsperiod nått sitt slut var det inte många som trodde att han skulle räknas som mer än en på sin höjd medelmåttig president. Men i en opinionsundersökning förra året hade han avancerat till nummer fem i betydelse.

Före sig hade Truman då endast, i tur och ordning, George Washington, Abraham Lincoln, Franklin Roosevelt och Theodore Roosevelt. Men om tio eller högst femton år kommer Truman att ha passerat de bägge Roosvelts och förmodligebn även Lincoln.

Historien har då meddelat sin alltigenom rättvisa bedömning av den handlingskraft och det goda omdöme som under samlingsnamnet Trumandoktrinen resulterade i bland annat tillkomsten av NATO och SEATO och CIA, vidare i tillkomsten av Marshallhjälpen till det krigshärjade Europa och luftbron 1948 till det av Sovjetunionen instängda Västberlin, samt slutligen -- men långtifrån uttömmande -- i Koreakriget (1950-1953) som förskonade Sydkorea från alla de lidanden som alltsedan dess varit ett med Nordkorea.

Och 1951 -- det kan gärna tilläggas -- avskedade Truman den dåvarande amerikanske överbefälhavaren i Korea och tillika nationalikonen general Douglas MacArthur, något som hade varit absolut otänkbart ända fram tills det inträffade. MacArthur hade nämligen inte fullt ut respekterat presidentens ställning som Commander in Chief för samtaliga amerikanska stridskrafter. Det räckte -- i varje fall för Truman -- och vållade en veritabel folkstorm.

I varje någorlund utförlig uppslagsbok förknippas namnet Harry Truman med begreppet 'honesty'. Eftersom Truman var en alltigenom hederlig person gick han inte omkring och babblade om sitt raka uppsåt i termer som 'I want to make it crystal clear' eller liknande. Men han hade en liten skylt på sitt skrivbord i Ovala rummet, som var vänd mot den eller dem som satt mitt emot honom. Där stod att läsa: 'The buck stops here.' Så var det ju också.

Det finns möjligen anledning att litet senare återkomma till Harry Truman. Här avslutningsvis endast en av hans nycklar till politiskt Ledarskap med stort L. Truman insåg till fullo att det inte finns någon bättre läromästare än Historien med stort H för den politiker som har ambitioner utöver att besitta makt för maktens egen skull och därjämte inte sällan även är inställd på att tillfredsställa krass penninghunger.

Tre journalister skulle få en intervju med presidenten. De infann sig i Blair House, eftersom Vita Huset då var föremål för en lika omfattande som tidsödande renovering. Journalisterna blev insläppta i presidentens ämbetsrum. Truman slog ihop den bok han höll på att läsa och välkomnade sina gäster.

Efter några inledande frågor och svar tog en av journalisterna mod till sig och frågade vad det var för en bok presidenten hade slagit ihop när de tre journalisterna infann sig. Truman svarde att det var en utgåva av Plutarchos (som var en grekisk författare, filosof och politiker, vilken levde åren 50-120 efter Kristus och vars sentida rykte helt vilar på de biografier över framstående greker och romare som han författade).

Truman fick följande följdfråga: 'But why, Mr. President?'

Presidenten svarade lika lakoniskt som uttömmande:

'Because I want to know what at this very moment is going on here in Washington.' 'Därför att jag vill veta vad som just nu är på gång här i Washington.'

Med andra ord: Nihil sub sole novem. Intet nytt under solen.
__________

Finland: Ett sjuttioårsminne med förgreningar [17]

Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.

Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.

På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).

I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)

Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.

Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.

Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.

Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:

Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________

Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.

Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.

Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.

Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.

'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________

Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.

Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).

Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.

Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.

Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________

Oss protokollister emellan [16]

Av livserfarenheternas många fyndgruvor är brevsamlingar en av de bästa som finns. Men man måste skilja mellan brevsamlingar och brevsamlingar. Många brev är tillrättalagda inte minst för att lägga ytterligare ära till redan vunnen sådan, medan andra brev har skrivits utan sådana baktankar. Det är dem man i första hand skall vända sig till om man vill uppleva en förfluten tids liv och människor i oretuscherat skick.

Man bör alltså skilja mellan brev och brev. På svenskspråkig botten har man anledning att alldeles särskilt glädjas över de brevefterskördar som åtminstona två så att säga spontana brevskrivare lämnade efter sig -- bäggedera dessutom skapande andar av högsta klass: Eaias Tegnér (1783-1846) och August Strindberg (1849-1912). Tegnér var en första rangens lyriker, Strindberg i sin tur även internationellt sett en första rangens damatiker.

I fråga om kvantitet och mångfald adressater leder Strindberg. Det framgår av den brevutgåva i inte mindre än tjugotvå delar som föreligger. Men i fråga om kvalitet är de bägge jämbördiga. Rent innehållsmässigt är det dock mycket som skiljer dem åt, något som inte minst har att göra med deras respektive karriärval: Tegnér blev professor i grekiska i Lund och därefter biskop i Växjö och därmed självskriven riksdagsledamot, medan Strindberg efter ett antal tillfälliga anställningar i yngre år blev författare på heltid och energisk impressario för de alster som i en nästan aldrig sinande ström lämnade han författarverkstad.

Tegnér och Strindberg blev emellertid exakt lika gamla: bägge avled vid sextiotre års ålder. Vidare hade de bägge att tidvis genomgå svåra själslidanden, om vilka Tegnérs dikt 'Mjältsjukan' och Strindberg 'Infernokris' vittnar. Och slutligen hade de var och en på sitt sätt ett något problematiskt förhållande till den protestantisk-evangeliska tro, i vilken de hade vuxit upp.

Här blir det anledning att vända på den kronologiska ordningen. Ske alltså! Efter genomliden Infernokris under senare delen av 1890-talet stannade Strindberg för ett slags kärv ortodoxi, i vilken 'Makterna' fyllde en viktig funktion Om de belönade någon med lycka och välgång, så skedde det med all rätt. Om det förhöll sig tvärtom -- även när det gällde Strindberg själv -- så var det med lika stor rätt. Strindbergs förhållningssätt i den delen av sitt religiöst-filosfiska tänkande saknade inte sin advokatyr av vältaligaste slag, men det var konsekvent och gav hans liv både ny mening och viss stadga.

Tegnérs attityd till den religion som han under senare delen av sin karriär hade att vårda var inte sällan något frivolt: han levde inte alltid som han lärde. Hans förhållningssätt till många av de kvinnor som korsade hans väg hade mer av gammaltestamentlig frigjordhet (där den förekommer) än av evangelisk-apostoliskt renlevnadskrav över sig. Men som det heter eller i varje fall borde heta: geniet har större rätt än andra att följa sina egna vägar, och i vår neofreudianska tid har vi all anledning att se med förståelse på effekten av det testoteron i översmått som fick Tegnérs blod att svalla inför skönheten och glädjen i dess mest utsökta form -- sålunda hos kvinnan.

Detta desto mera som det avsatte underbara dikter och välfunna formuleringar, vilka kan få ens hjärta att slå hastigare och ens intellekt att hoppa till av förtjusning. Vad sägs om formuleringen 'protokollisten ovan skyarna' som en omskrivning av Gud Fader i himlen? Den bakomliggande tanken är ju enkel: även efter dåtidens rätt kristocentriska trosuppfattning i Sverige skulle varje vår gärning bokföras i en pluskolummn för goda gärningar och en minuskolumn för mindre goda gärningar, varefter plussumman minus minussumman antingen meriterade till evig salighet -- eller motsatsen.

Det finns förvisso olika uppfattningar om vad 'protokollisten ovan skyarna' egentligen är. Mer av en av en kärleksfull Gud än av en straffande Gud? Man vill gärna tro det. Mer av en allsmäktig Gud som ser till människans bästa än av en vanmäktig Gud som tvingas åse det lidande som människa mot människa eller blinda naturkrafter åsamkar både individ och kollektiv? Man vill gärna tro det också.
__________

Detta om 'protokollisten ovan skyarna'. Men vad gäller då för 'protokollisten nedom skyarna'? Vad gäller för mig, som i dag har redigerat och skrivit under protokollet för det konstituerande sammanträdet med den i februari nyvalda styrelsen för Innerstadsavdelningen av Centerpartiet i Stockholm? Med vilka mått skall jag -- och för den delen även andra människor -- en gång dömas?

En god vägledning i den saken ger Tio Guds Bud, de budord som Gud delgav Moses i form av två stentavlor med tre budord på ena tavlan och sju budord på andra tavlan (2 Mos. 20:1-17 alterntivt 5 Mos. 5:6-21.) Vad svarar jag och för den delen även du på frågor som inte längre är valfrågor om höghusbebyggelse eller inte i Stockholms innerstad, utan i stället existensiella frågor på liv och död -- sedan man evnetuellt har tagit ställning till Albert Camus' syn på människans enda grundväsentliga val, namligen om hon skall beröva sig livet eller avstå från att göra det. Tänkaren med mera Adolf Hitler var för övrigt något före Camus när han en gång formulerade följande sats: 'Entweder hängt man sich -- oder nicht.' Antingen hänger man sig -- eller också gör man inte det.

Följande frågeformulär grundar sig på 'D:r Martin Luthers Lilla katekes med kort utveckling' i den av Konungen (Oscar II och andra ministären Lous De Geer) gillade och stadfästa upplagan från 1878.


Har du någonsin haft andra gudar jämte mig?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin missbrukat Herrens, din Guds namn?
Svar: Nej, aldrig.

Har du alltid tänkt på vilodagen så att du helgat den?
Svar: Nej.

Har du alltid hedrat din fader och din moder?
Svar: Min fader alltid, min moder nästan alltid.

Har du någonsin dräpt?
Svar: Nej, varken i direkt eller överförd betydelse.

Har du någonsin begått äktenskapsbrott?
Svar: Ja, mer än en gång.

Har du någonsin stulit?
Ja, som barn tillsammans med min tvillingsyster och i oförstånd.

Har du någonsin burit falskt vittnesbörd om din nästa?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin haft begärelse till din nästas hus?
Svar: Nej, aldrig.

Har du någonsin haft begärelse till din nästas hustru, till hans tjänare eller tjänarinna, eller eljest till något som tillhör din nästa?
Svar: Ja, till min nästas hustru.
Svar: Nej, inte till hans tjänare eller tjänarinna.
Svar: Nej, inte heller till något som tillhör min nästa.


Räcker det? Det kan nog tänkas. Men frågan är vilken av många trossatser i det här ämnet man särskilt bejakar. Nåden genom tron är visserligen ett viktigt inslag i Frälsningsarméns elva lärosatser, men i den elfte och sista lärosatsen uttalas följande konsekvensdeklaration:


'Vi tror på själens odödlighet, de dödas uppståndelse, den allmänna domen vid världens ände, de rättfärdigas salighet och de orättfärdigas eviga straff.'


Man kan mer i detalj fundera ganska länge dels över vad som här menas med de orättfärdiga, dels över vad som menas med med eviga straff. Men man skall absolut inte avfärda ovanstående lärosats' senare del som otidsenlig därför att den är avfattad av en annan tids teologiska tänkare för en annan tids människor. Det kanske finns anledning att återkomma till den problematiken.

I den vackraste av de andliga sånger som tillkommit i relativt sen tid intar en av Lydia Lithell (1909-1957) diktad och tonsatt sång något av en särställning. Den här åsyftade sången förlänar det centrala elementet i den protestantisk-evangeliska tron ett sällsamt poetiskt lyft som stegras för var och en av de tre verserna, samtidigt som melodin ytterligare förstärker budskapet. Här avslutningsvis kören efter de tre verserna (nummer 521 i Pingströrelsen Segerstoner och nummer 533 i Frälsningsarméns sångbok):

Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
__________

Tysk dödsmässa och svensk kulturnivå [15]

Min boksamling består till ungefär åttio procent av facklitteratur och sålunda till tjugo procent av skönlitteratur. Även såtillvida är jag alltså en typisk man. Facklitteraturen avspeglar rätt troget de ämnen jag har studerat på universitetsnivå: i bokstavsordning geografi, historia, nationalekonomi och statskunskap. Men den bok saken här gäller faller inom ämnet musikhistoria, och närmare bestämt då inom dess underavdelning tonsättarbiografier.

Jag är inte sentimental när det gäller böcker, och jag äger inga i ekonomiska termer värdefulla böcker. Jag lever efter principen 'en bok in i bokhyllan -- en bok ut ut den'. Men ibland blir jag ändå tvungen att företa en mer omfattande gallring i boksamlingen. En sådan gallring har emellertid aldrig gått ut över -- och kommer heller aldrig att göra det -- de tjugo till tjugofem böcker som av emotionella skäl är nästintill heliga för mig.

I det urvalet ingår en biografi över den tyske tonsättaren Johannes Brahms (1833-1897), vars främsta verk heter 'Ein deutsches Requiem' eller på svenska 'En tysk dödsmässa'. De övriga orkesterhuvudverken i Brahms produktion är fyra symfonier (c-moll, D-dur, F-dur, e-moll), två pianokonserter (d-moll, B-dur), en dubbelkonsert för violin och violoncell (a-moll) samt en violinkonsert (D-dur), alla återkommande nummer i standardrepertoaren.

Den här aktuella tyskspråkiga biografin är på 270 sidor i normalformat och tryckt 1919. Den inrymmer förutom huvudtexten även rätt många fotografier och notexempel samt prov på Brahms' förfärliga notskrift respektive handstil i facsimile. (Notskriftsgrafologi är ett av mina många udda särintressen.) I huvudtexten samsas liv och verk i kronologisk ordning. Men det kan inte råda någon tvekan om vad som är huvudsak och vad som inte är det i framställningen. Så exempelvis ägnas tonsättarens tyska dödsmässa hela trettiosju sidor.

Just Ein deutsches Requem framfördes den 7 och 8 november 2009 i Vantörs kyrka, en egendomligt nog både relativt nybyggd och vacker kyrka som ligger på någon minuts gångavständ från Högdalens tunnelbanehållplats i Söderort. Det i stort sett utmärkta framförandet leddes av församlingens kantor Inger Nordebo Dahlkvist, orkestern var sammansatt av instrumentalister från Radioorkestern och Musikhögskolan, körstämmorna exekverades av församlingens egen kammarkör, och som solister medverkade sopranen Jeanette Bjurling och barytonisten Jesper Taube. Allt sammantaget var det här fråga en kulturgärning värd mer än enbart åhörarnas applåder. Det finns anledning att avslutningsvis återkomma till det värdeomdömet.

I programbladet återfinns en utförlig redogörelse inte bara för verket som sådant, utan även för dess något komplicerade tillkomsthistoria, vilken sistnämnda sträckte sig genom ganska många år kring decennieskiftet 1870. Det egendomliga med Ein desutsches Requiem är annars att det inte hade som texttema den latinska dödsmässan (som exempelvis protestanten Bach i H-mollmässan eller katolikerna Mozart, Vardi och Fauré i respektive bidrag till genren i fråga). I stället valde Brahms utdrag ur Luthers bibelöversättning till tyska fördelade på sju satser, i vilka sopransolisten förekommer i mellansatsen och barytonsolisten i tredje och sjätte satsen. Här nedan inledningsorden till de sju satserna, vilka ger rätt gott besked om dödsmässans inriktning och budskap:


Selig sind die da Leid tragen, denn sie sollen getröstet werden. (Matt. 5:4)
Saliga är de som bär på lidande (sörjer), ty de skall bli tröstade.

Denn alles Fleisch es ist wie Grass. (1 Petr. 1:24)
Ty allt kött (levande), det är (förgängligt) som gräs (och skall vissna)

Herr, lehre doch mich, dass ein Ende mit mir haben soll. ((Ps. 30:5-8)
Herre, lär dock mig att det (också) för mig måste bli ett slut.

Wie lieblich sind deine Wohnungen, Herr Zebaoth! (Ps. 84:2-3, 5)
Hur ljuvliga är (inte) dina boningar, Herre Sebaot!

Ihr habt nun Traurigkeit, aber ich will euch widersehen. (Joh. 16:22)
Nu har ni sorg(er), men jag skall se er åter.

Denn wir haben hier keine bleibende Statt, sondern ... (Joh. 16:22)
Ty vi har här ingen varaktig stad, utan ...

Selig sind die Toten, die in dem Herren sterben, von nun an. (Upp. 14:13)
Saliga är de döda, som i (tro på) Herren härefter dör.


Författaren till ovannämnda biografi, musikforskaren W. A. Thomas-san-Galli, hade undertecknat sitt förord till den fjärde upplagan av biografin i Berlin 1912. Han uttryckte där avslutningsvis en förhoppning om att såväl förevarande som kommande upplagor skulle värva nya vänner till Brahms musik. Förordet återkom i femte upplagan från 1919, men därjämte ett särskilt förord av hans hustru Helene Thomas-san-Galli, som året dessförinnan blivit änka.

Helene Thomas-san-Galli hade avfattat sitt tilläggsförord på särskild uppmaning av förläggaren, det i München verksamma bokförlaget R. Piper & Co. Hon meddelade där att hennes man hade dött för fosterlandet -- fürs Vaterland gestorben -- under den sista stora tyska offensiven (under första världskriget) i juni 1918 och att hans jordiska kvarlever vilade i fransk jord.

Kunde Brahms' tyska dödsmässsa ge henne lindring i sorgen? Det kan inte uteslutas. Har den kunnat ge andra änkor -- och inte minst då i de tyskspråkiga ländernas två gånger om så hårt drabbade befolkning -- den lindring i sorgen som en dödsmässa skall ge? Det kan inte heller uteslutas. Kan den ge oss sentida barn någonting utöver den rent estetiska njutningen?

Det gäller i så fall kanske inte särskilt många. Tidens informationsexplosion vad gäller adiafora och desss utmattande brus av själlöst och mekaniskt tingel-tangel förför många i deras mest formbara år. Feta löpsedelsrubriker om adiafora för dagen skymmer sikten för var man kan finns guld som inte är kattguld. Är då avkastningen av de kulturskatter som kan betraktas som äkta -- både i vårt land och i kulturländerna -- numera förunnade endast endast ett lyckligt lottat fåtal, trots att där står att finna verkliga glädjestunder och tröstegrunder i musikaliska termer?

Sannolikt är det så -- och kommer att så förbli, ända till dess politikerna vaknar upp och besinnar att de även har ett ansvar för att nivån på det musikaliska kulturutbudet i varje fall vad det offentliga beträffar inte motståndslöst sjunker ned till Elton-John-nivå, till melodifestivalnivå eller till rap, rip och rock.

Ansatser till motsatsen bör därför honoreras där de förekommer -- som exempelvis i Vantörs kyrka i Allhelgonatid 2009. Och det i synnerhet som vi lever i ett land där idrottsministern inte bara har gift sig till sitt höga ämbete, utan dessutom är ett slags 'kulturminister'. Hennes namn är med rätta inte särskilt känt och skall därför avslutningsvis nämnas här. Det är Lena Adelsohn Liljeroth.
__________

Kvinnodagen: Telle societé telle femme [14]

Min äldre syster har nyligen tillbringat fem veckor i Tunisien. Hon hade tagit många fotografier och var över hos oss i förrgår för att köra bilderna genom datorn. Det blev en instruktiv lektion i natur och kultur hos en nation om vilken man inte hör så mycket. Tunisien var under många år en fransk koloni, men 1956 blev det självständigt i och med en i stort sett fredligt genomförd skilsmässa från moderlandet.

Det heter att hälsan tiger still, och i det här fallet är det en i varje fall relativ hälsa som tiger still. Tunisien har alltsedan frigörelsen från Frankrike varit en despoti, men åtminstone till synes en mild sådan under presidenterna Habib Bourgiba respektive Ben Ali.

Min syster hade med sig en bok som hon köpt i staden Sousse, där hon själv och hennes kvinnliga reskamrat tilbringade den övervägande delen av vistelsen i Tunisien. Hon rekommenderade den till läsning. Den heter 'Le voile de la peur: Une femme contre la violence des hommes' och är alltså avfattad på franska. Titeln betyder i översättning 'Rädslans slöja (eller huvudduk): En kvinna mot mansvåldet', och är författad av en kvinna från Algeriet vid namn Samia Shariff.

Författarinnan fick i rikt mått uppleva kvinnans underordnade och utsatta ställning i sitt hemland, och det hon har att säga i det ämnet är både skakande och stundom ohyggligt. Samia Shariff är född i slutet av 1950-talet. Hon växer upp i en burgen familj. Fadern har stora inkomster. Det är medaljens framsida. Men fadern är därjämte helt likgiltig för dotters framtida välgång och lycka, och modern behandlar henne - milt uttryckt - illa. Samia är inte son till dem, endast dotter. Det är medaljens frånsida.

Vid sextons års ålder tvingas Samia in i ett tvångsäktenskap, som snart utvecklas till ett rent helvete på jorden. Hon försöker hävda sig mot mannen, men snart ger hon upp. Hon orkar inte. I sinom tid blir hon förskjuten av av sin man och därför också utkastad av sin familj. Samia träffar emellertid en ny man som tjänstgör inom armén. Han ger henne det hon bit för bit har berövats, nämligen livsmod, och de bägge gifter sig. Men historien slutar inte där.

Telle societé telle femme, lyder ett franskt ordstäv. Sådant samhälle, sådan kvinna. Samia Shariff ville inte att hennes barn skulle växa upp i det algeriska samhället med dess mer eller mindre religiöst motiverade kvinnoförtryck och hedersvåld, för att inte säga kvinnoförnedring. Genom omständigheternas makt får hon så möjlighet att emigrera till det franskspråkiga Canada, vilket är detsamma som Quebec. (I Mahgrebstaterna -- Marocko, Algeriet och Tunisien -- är visserligen förvaltningsspråket arabiska, men i alla skolor över en viss nivå sätter man tidigt in undervisningen i franska.) Där får hennes liv ytterligare en nystart, och hennes fem barn har acklimatiserat sig så väl att de känner sig som riktiga quebecare.

Samia Shariffs bok är inte den enda i sitt slag. Även andra kvnnor -- nästan alla från Algeriet -- har vittnat i samma sak. Men fråga är om inte 'La Voile de la peur' just i sin detaljrikedom (visserligen med litet för många upprepningar) är den ohyggligaste. Man bör nog inte läsa den om man inte själv är i hygglig balans.

Det finns en mycket läst bok i samma genre som är översatt till svenska. Det är Khaled Hosseinis 'A Thousend Splendid Suns', 'Tusen strålande solar'. Där är läsaren förflyttad till Afghanistan, och huvudpersonen Mariam tvingas in i ett äktenskap med en trettio år äldre man. Även Hosseinis bok slutar med något slags positiva förtecken. Men innan man har hunnit dit är vägen så skakande i sin ohygglighet att det snart sagt är ett under att man inte ligger sömnlös åtminstone någon natt.

Det säger sig självt att de bägge här nämnda författarna gjort alla kulturländer en stor tjänst i och med att de -- låt vara indirekt -- vädjat om stöd och hjälp till miljontals kvinnor, för vilka livet blivit eller blir ett enda utdraget lidande. De har iklätt sig rättfärdighetens pansar och försökt stå det onda emot.
__________

Ett centralt tema i bägge böckerna är givetvis den för praktiskt taget alla infödda invånare föreskrivna religionen, som ju är islam. Få i vårt land har läst hela Bibeln, och ännu färre är de som har läst hela Koranan. Men det har jag och då kunnat konstatera att det i bägge heliga skrifter sida vid sida förekommer förnuft och oförnuft, kärleksbudskap och våldsdyrkan och andra dikotomier. Det som i första hand skiljer kristendom och islam åt är naturligt nog deras lärobyggnadnader, och de i sin tur är i stora stycken produkter av olika historisk utveckling.

Islams snabba utbredning under 600- och 700-talen från Arabien ända in i Franrike hade två viktiga förutsättningar. Den ena förutsättningar var att denna utbredning i stora stycken var välsignelsebringande för de folk som spontant eller genom våld underkastade sig den: den förmedlade nämligen -- med början hos religionsstiftaren Profeten Muhammed -- en lagstiftning, sharialagarna, som klart och entydigt fastslog för stammar och klaner med olika rättstraditioner att en och samma lag skulle gälla lika för alla. Det innebar ett stort steg framåt i utvecklingnen för många även med den tidens mått mer eller mindre efterblivna samhällsbildningar.

Den andra förutsättningar var islams tolerans gentemot konkurrerande religioner, i främsta rummet då gent emot 'bokens (Bibelns) folk' -- i klartext judar (Gamla Testamentet) och kristna (hela Bibeln med tonvikt på Nya Testamentet). Islam själv är ju en synkretistisk religion för vilken -- i professor G. F. W. Hegels termer -- tesen var Gamla Testamentet, vars viktigaste profeter även blev islams profeter, antitesen kristendomen (med Jesus dock som en av islams fem profeter) och syntesen islam, i vilken båda äldre trosvärldar förenades i en och samma religion.

Det bör här litet en passant påpekas att islam hade och fortfarande har en positiv inställning till vetenskaplig verksamhet i stort. Västerlandet är just därför islam stort tack skyldigt för att man i namn av just vetenskapen räddade över till andra länder mycket av den antika kulturskatt som eljest hade gått förlorad. Så har vi dessutom araberna att tacka för siffersymbolen 0 och för det skriftspråk vi även i övrigt använder för att beteckna siffror.

Var finns då kärnan i den av Sama Shariff och Khaleid Hosseini avhandlade problematiken i dagens muslimska värld? Den finns i människans inneboende ondska, som alltid söker objekt att hata och även finner sina offer i eller utanför religionens värld. Den finns där så länge en humanistiskt grundad och sorgfälligt tillämpad rättsordning inte vinner anklang hos det maktägande skiktet av medborgare.

Den mahgrebstat som hittills inte nämnts, nämligen Marocko, är en teokrati. Kung Muhammed VI är inte bara statschef med reell makt, utan även islams högste beskyddare i landet. Samhällsordningen får nog betraktas som stabilare än i de bägge övriga mahgrebstaterna, men den stabiliteten vilar i stor utsträckning på både polisiär makt och en intolerans som inte vet av omprövning eller ens diskussion. Den sistnämnda gäller främst tre frågor: kungamakten, religionen och Marockos ockupation av Västsahara.
_________

I söndags -- tredje söndagen i Fastan -- var predikotexterna (andra årgångens texter) centrerade kring kampen mot just ondskan. Två av de tre bibeltexterna lyder sålunda och bör kanske både här och var leda till viss reflektion och omprövning. Först profeten Jesaja 59: 14-17:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, och den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Då gav hans styrka honom seger, ty hans rättfärdighet var hans stöd. Han klädde sig i rättfärdighetens harnesk och satte segerns hjälm på sitt huvud, och han iklädde sig hämndens dräkt och svepte sig i harmens mantel.


Därefter aposteln Paulus i Efesierbrevet 6:10-18:

Hämta nu styrka hos Herren, styrkts av hans oerhörda kraft. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod som vi har att kämpa, utan det är mot härskarna, mot maktens män, mot herrarna av denna mörkrets värld, mot onsdskans krafter i himlarymden. Tag därför på er Guds rustning så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och kläd eder i rättfördighetens pansar. Sätt som skor på edra fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför eder, ty mot den skall ni få den Ondes alla pilar att slockna. Grip frälsningens hjälm och andens svärd, vilka är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och bed i eder ande varje stund.


Ja, sannerligen! Induite vos arma Dei ut possitis stare adversus insidia diaboli. Tag på er Guds rustning så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
__________

Här dansar Fridolin med sitt CV [13]

'Gustav Fridolin vill in i politiken igen. Men om riksdagsdörren åter öppnas är han mån om att den inte skall stängas bakom honom -- att inte tappa fotfästet i verkligheten på Kungsholmen [i Stockholm].' Så lyder ingressen till en högintressant artikel i det senaste numret av gratistidningen Vårt Kungsholmen. Artikeln i fråga skall därför både refereras och kommenteras något här.

Den består av en intervju med den tjugosexårige miljöpartisten Gustav Fridolin, som är företagen av tidningens egen Håkan Kjellgren. Det är en angelägen artikel inte minst därför att den sätter fingret på en särdeles öm punkt i svenskt politisk liv: klyftan mellan de folkvalda å ena sidan och å den andra deras uppdragsgivare, som är folket i vidast tänkbara bemärkelse.

Fridolin invaldes som den yngste någonsin i Riksdagen vid 2002 års val och satt kvar där mandatperioden ut. Men därefter lämnade han rikspolitiken för att bli lärare vid folkhögskolan Kungsholmens Utbildningscentrum. Han arbetar där fortfarande, men samtidigt kandiderar han återigen till Riksdagen. Om dagens höga opinionssiffra för Miljöpartiet åtminstone står sig fram till valet (vilket den sannlikt gör), så är prognosen god för att Fridolin återigen kan bänka sig i skaran av de 349 män och kvinnnor som är valda ombud för Sveriges folk -- och även skall vara det.

Men vad vet de valda ombuden -- eller åtminstone majoriteten av dem -- egentligen om folket? Vad vet de som ställer upp till omval eller de som aspirerar på att vinna inträde i den illustra församlingen för första gången egentligen om folket? Vad vet de om vad som har rört sig och rör sig i folkdjupet, och inte minst då hos skarorna av utsatta och nödlidande medmänniskor? Vad vet de utöver vad massmedia mer eller mindre vinklat förmedlar i den saken -- och utöver snacket i partikanslier och andra maktens korridorer?

Det fanns ett sätt att undersöka den saken. Det var att fördjupa sig i den med tiden visserligen något osovrade biografiska uppslagsboken 'Fakta om folkvalda'. Den utgavs efter varje riksdagsval med början för mandatperioden 1982-1985. (Jag själv är upphovsman till just nämnda utgåva, vars problemtyngda tillkomst kunde vara värd en senare betraktelse och vars titel kort och gott blev Riksdagen 1982-85.)Där kunde man läsa sig till både utbildningsgång (om någon) och tidigare yrkeslivsverksamhet i opolitiska termer (om någon). Men inte längre. Vad återstår då?

Alla valda ombud för Sverieges folk bör göra som jag har valt att göra och som framgår av vänsterspalten i mina blogginlägg, nämligen presentera ett någorlunda fullständigt Curriculum Vitae. Men ett sådant CV varken skall vara eller kunna läsas som en skrytvals. Det skall bestå av sådana hårda fakta som sammantagna förmedlar dels en bild av vederbörandes intellektuella kapacitet, dels en bild av vederbörandes livserfarenhet från skilda samhällsområden.

Den typ av Curriculum Vitae jag talar om skall alltså (till skillnad från de senare utgåvorna av 'Fakta om folkvalda') inte innehålla matrikelsfakta av distriksmästerskapskaraktär. Upphovsmannen eller upphovskvinnan måste vinnlägga sig om att dra en någorlunda snäv gräns för vad som är relevant och mindre relevant i sammanhanget. Receptet blir alltså: mesta möjliga information på minsta möjliga utrymme.

Curriculum Vitae är ett latinskt uttryck. Curriculum har två grundbetydelser. Den ena grundbetydelsen är löpning eller lopp, den andra grundbetydelsen kapplöpningsbana. Vita (singularis genitiv vitae) betyder liv eller levnad. Sammantagna betyder de bägge orden sålunda levnadsbana. Och ju mer man vet om en väsentligheter i en politiskt verksam persons levnadsbana, desto säkrare omdöme kan man bilda sig om hans eller hennes kapacitet.

Väljarkåren har egentligen rätt att få veta mycket mer om de olika partiernas kandidater än vad som -- nu karikerar jag litet grand -- framgår av affischer, vilka avbildar ansikten som alla för länge sedan har sett sig mätta på, och vilka reproducerar slagord av föga kontroversiell karaktär. Eller hur?
__________

Det är för övrigt illavarslande att vissa partier anser sig måsta anlita reklambyråer för att prångla ut väljarvänliga argument med bäring för det egna partiet. Försök i stället att få tag på det brittiska marknadsföringsoraklet David Ogilvys (Ogilvy & Mather) 'Confessions of an Advertising Man'. Där återfinns följande illustration av hur man kan göra när man marknadsför det man har på hjärtat.

David Ogilvy jagade inte kunder. Det var kunder som jagade honom. Och de kunder vilkas 'account' föll på hans lott var storkunder, vilkas produkter var av sådan kvalitet att de passade hans livsstil. Han körde alltså en Rolls Royce.

Nu förhöll det sig så att ledningen för Rolls Royce skulle lansera en ny modell. Företagets verkställande direktör och chefsingenjör förevisade stolt den nya modellen för Ogilvy. Verkställande direktören talade förtjust om för Ogilvy att det enda kunde höra när motorn var uppe i varv, det var hur klockan på instrumentpanelen tickade.

Chefsingenjören reagerade med bestörtning: 'Det måste vi omgående rätta till! Så får det verkligen inte vara. Att vi inte tänkte på det! Damn it!' Men Ogilvy genmälde: 'On the contrary. Tvärtom. Låt klockan vara. Det här är det bästa säljargument jag hört på åratal!'

När annonserna för den nya Rolls-Royce-modellen dök upp i den exklusiva press, vars läsare kunde betraktas som presumtiva kunder, återfanns givetvis en bild av den nya modellen och några rader småstilta fakta om prestanda i skilda hänseenden. Men det stort upplagda huvudbudskapet löd som följer:

'Det enda man hör när motorn kör i X antal miles per timme, det är klockan på instrumentpanelen som tickar.' Got it?
__________

Nu åter till Gustav Fridolin. Hans politiska intresse tog mest av en slump fart när han var i fjortonårsåldern, och det var som redan framgått förankrat i Miljöpartiet. Han avancerade snabbt inom partihierarkin. Han kunde ha avancerat vidare till att bli en av många så kallade politiska broilers.

Men han valde bort den möjligheten. Han föredrog i stället att för några år ytterligare lära känna livet och människorna. Därmed har han inte bara gjort sig själv utan även sitt parti en stort tjänst. En gammal man lyfter gärna på sin sidenveckade för sådan politiker!

Det politiska språket är vidare ett intressant fenomen. Det finns två utmärkta handböcker i ämnet: dels filosofen och publicisten Gunnar Fredriksson 'Det politiska språket' från 1962, dels förutvarande radiokommentatorn Björn Elmbrandts 'Politikens ABC' från 1995. Sagda språk har utvecklats till ett slags den svenska samtidens nylatin. Det behärskas till fulländing av en politisk kvasielit, och det i synnnerhet när -- som så ofta är fallet i svensk politisk debatt -- man uppehåller sig vid statskamerala frågor.

De i nyspråkligt hänseende lärde bland ledande politiker behärskar som sagt sitt nylatin till fulländing. Det gäller därför för nykomlingen i kretsen att så snart som möjligt tillägna sig kunskaper i språket i fråga. Man får inte stå som ett frågetecken när styrränta och reporänta och likvidetskvoter och statsskuld i förhållande till BNP förs upp på dagordningen, inte heller när det sägs att reformförlag är 'finansierade' respektive (enligt företrädare för motståndarlägret) 'ofinansierade'. Vad fan menar han egentligen? Veni, vidi, vici? Alea iacta est? Gutta cavat lapidem non vi sed saepe cadenda. Kan han inte snacka så att en annan begriper?

En annan har nämligen en helt annan och mera jordnära syn på livet och människorna. Den politiker besitter därför en klar fördel om han eller hon fått tillfälle att lära sig att lyssna in vad som sägs på bönders och annat enkelt folks vis. Det är lika viktigt som att utan vulgära överdrifter kunna tala med bönder och annat enkelt folk på deras eget vis -- nota bene om man får tillfälle att göra sin stämma hörd.

Man får den kunskapen först om man har sett och ser sig om här i livet och inte drar sig för att öppna samspråk på lika villkor med Svensson. Man får den inte om man isolerar sig i politikens elfenbenstorn och väljer att i stället ytterligare kultivera sitt politiska nylatin.

Skalden Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) -- mångårig Ständig sekreterare i Svenska Akademien och Nobelpristagare i litteratur posthumt -- intresserade sig en del för just den här problematiken. Det har fått ett nedslag i följande vers ur hans diktsamling 'Fridolins visor' från 1898, som står står att läsa under titeln 'Sång efter skördeanden' och som - i något uppjusterad form - lyder sålunda:

Här dansar Fridolin!
Se er son, han är stark, han är fin,
och han talar med lärde män på latin,
men också med bönder på bönders sätt.

__________

Bokens folk: Judar, kristna, muslimer [12]

__________