RAK-trio (C) fram till kunglig bröllopsdag [23]

Alla vet att kronprinsessan Victoria i dag har förmälts med numera prins Daniel. Det blev en vacker högtid, och man får innerligen hoppas att de bägge efter så många års väntan skall förunnas ett harmoniskt och barnrikt äktenskap. Det är för övrigt i oktober i år jämnt 200 år sedan som urfadern Jean-Baptiste Berndotte -- sedermera Carl XIV Johan -- första gågen satte sin fot på svensk mark!

Det var det ena bröllopet. Det andra bröllopet inträffade samtidigt, men var snarast av politisk natur. Jag har inte nämnt min brud vid namn än så länge, men nu -- exakt tre månader före riksdagsvalet den 19 september -- är det dags att både nämna henne vid namn och ägna några ord åt hur det kom sig att vi träffades och fortsatte att träffas.

Hennes namn är Regiana Hortin. Hon är 39 år gammal och invandrare från Brasilien. Hon är till utbildning och yrke undersköterska, men precis som jag själv dessutom fritidspolitiker (C). Hon blev i valet 2006 -- efter en formidabel valkampanj där hon erövrade flera kryssröster än någon annan partikamrat -- ledamot av Stockholms läns landsting och är det alltså fortfarande fram till september.

I Stockholmscenterns nomineringsprocess inför de tre valen i september i år var ödet ändå inte särskilt gunstigt mot Regiana. I medlemsomröstningen fick hon visserligen en god placering i landstingsvalet och hyggliga placeringar i riksdags- och kommunvalen. Men det tyckte inte de som makten haver inom Stockholmscentern (i det här fallet under täcknamnet nomineringskommitté) om.

Regiana uteslöts som enda kandidat från kommunvalet och fick en så dålig placering i nomineringskommitténs förslag till landstinglista att hon i praktiken skulle bli helt chanslös. Man hade emellertid inte tänkt på att desarmera henne helt och hållet till förmån för de blindpipor, lakejer och tillbedjare som skulle belönas: Regiana fick nämligen stå kvar på riksdagslistan. (Själv flyttades jag ned sju placeringar på densamma, vilket jag under förevarande omständigheter mest tog som en hedersbevisning).

Nomineringsstämman den 31 januari följde i allt nomineringskommitténs förslag. Jag talade i Regianas sak, men kunde därefter, liksom författaren Olle Hedberg på sin tid (i romanen 'Bekänna färg' från 1947), konstatera att det inte är tyranners fel att människor är fega. Vi står nu som nummer 15 (Regiana) och nummer 25 (jag själv) på Stockholmscenterns riksdagslista. Den som här associerar till begreppet mobbning associerar helt rätt. Men jag har redan fått en varning från distriktsstyrelsen för att ha svurit i kyrkan och skall därför inte -- inte just nu i varje fall -- gå in på detaljer. Mobbningsoffret har redan nämnts vid namn. Men mobbarna och medlöparna får i varje fall tills vidare förbli anonyma.

I det känsliga valet mellan Fredrick Federlay -- nummer ett i medlemsomröstningen -- och Andreas Carlgren -- nummer två i samma omröstning -- om andra platsen på riksdagslistan efter Maud Olofsson (som inte kandidierade men ändå av någon diffus anledning fick toppa listan) må här dock nämnas att nomineringskommittén hävdade att en summa som översteg en annan summa med tio röstpoäng i medlemsomröstningen (Federley mot Carlgren) i själva verket var att betrakta som en mindre summa.

Jag tog då själv till orda och hävdade att en sådan slutsats måste betraktas som ytterligt hypotetisk. Men näste man i debatten, Södermalmscenterns uppblåste gaphals Fredric Ericsson, leddde genom en sinnrik tillämpning av Gauss' minsta kvadratmetod i kombination med ett specialfall inom teorin för stokastiska processer i bevis, att nomineringskommittén i själva verket hade rätt: + 10 blir under vissa axiomatiska förutsättningar kvadratroten ur - 1.

Det blev omröstning i saken. De matematiskt skolade två tredjedelarna av stämmodeltagarna röstade givetvis för nomineringskommitténs hypotes och Ericsson sinnrika bevis, medan den ej matematiskt skolade tredjedelen i sin ignorans röstade tvärtom. Arma dårar. Grattis Andreas!

Jag och många med mig avskyr kvinnomisshandel, och jag för min del särskilt då -- som i förevarande fall -- grov kvinnomisshandel. Och att det här dessutom gällde en ambitiös och duktig invandrare gjorde sannerligen inte saken bättre. Jag är dock av vad man förr i världen benämnde bättre familj. Vid första bästa tillfälle -- som råkade vara en Allianssammankomst i mitten av januari om den framtida landstingspolitiken -- spanade jag därför in Regiana det första jag gjorde och satte mig ned bredvid henne. Vi hade inte bytt ett enda ord med varandra dessförinnan. Men nu gjorde vi det. Vi bytte många ord.

Regiana var förtvivlad -- för att inte säga förkrossad -- över den misshandel för vilken hon hade blivit utsatt av distriktseliten. Jag talade tröstens ord (om jag får uttrycka mig så), och det blev början till ett ganska intensivt umgänge i politiska termer, ibland på tu man hand men inte sällan i sällskap med andra. Och tro mig: Det var viss nivå på de många samtal vi förde. Vi hade mycket att lära varandra.

Så småningom mognade beslutet hos oss att driva en gemensam personvalskampanj med sikte på Riksdagen. Vi har -- i varje fall ytligt och mänskligt sett -- oddsen emot oss. Men vi säger till varandra som baron de Coubertain sade inför de första olympiska spelen i modern tid (i Athen 1896): 'Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl.' Man kan också uttrycka det så här: det har alltid sitt värde att stå till förfogande om man besitter viss kompetens och det allmänna politiska intresset samtidfigt når nya bottennivåer -- och därmed även kvaliteteten på de folkvalda i inte så få politiska församlingar.

Vi etablerade slutgiltigt vår union genom att just den 19 juni marschera i centrala Stockholm med våra centerbanderoller över bröstet. Och några partivänner från Riksdag och Riksdagsförvaltning som stod på Riksbron när vi passerade över densamma applåderade oss för vårt tilltag! Det värmde.
__________

Hodie mecum eris/ I dag skall du vara med mig [22]

Jag tar mitt uppdrag som kyrkofullmäktig i S:t Görans församling på stort allvar. Jag har tagit för vana att övervara söndagsgudstjänsterna minst en gång i månaden, men helst åtminstone två gånger. Ledamöterna av Kyrkorådet och övriga kyrkofullmäktige tar i stort sett litet lättare på den saken. Men det är ju deras ensak. Eller är det verkligen det? Sedan finns det ett antal kyrkvärdar -- samtliga litet äldre kvinnor -- inklusive den oförbrännerliga Margareta Schwartz (M, tidigare ordförande i Kyrkorådet och borgarråd) och vice ordföranden i Kungsholmens Stadsdelsnämnd Catarina Agrell (S), vilka med vid marginal överträffar min egen närvarofekvens.

Men att vara en av Sveriges 36,000 kyrkofullmäktige räcker -- som framgått -- inte som incitatament till att gå i kyrkan på söndagen eller närvara vid andra kyrkliga evenemang. Man måste också få ut någonting av gudstjänsten, trots den ångestskapande altarmålningen av Einar Forseth. Det får jag inte alltid -- men stundom på ett något oväntat sätt. Jag brukar för övrigt säga till dem som ids lyssna, att betyget på en givande gudstjänst är att man lämnar kyrkan litet lättare till sinnes än nar man anträdde vandringen till den.

Dagens bibeltexter uppehöll sig vid kallelsen till Gud. Den gammaltestamentliga texten var hämtad från Femte Mosebok, och dess budskap var att Gud hade utsett Israel till sitt egendomsfolk, men inte därför att det var stort, utan därför att det var litet. Sålunda ett slags paradox. Det ger mig anledning att inskärpa att man skall läsa bibeltexter -- och i synnerhet gammaltestamentliga texter -- med viss kritisk eftertanke. Betrakta därför Bibeln som ett stort antal approximationer, vilkas giltighet eo ipso inte alltid är absolut. Det innebär en liberal bibelsyn i traditionen efter den store tysk-protestantiske teologien professor Adolf von Harnack (adlad under sin livstid, 1851-1930).

Episteltexten var hämtad ur första Koririntierbrevet och fullföljer på sätt och vis det som sägs i den gammaltestamentliga texten. Ett citat av den inledande meningen i texten säger egentligen allt: 'Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma'. Och så vidare.

Evangelietexten var hämtad från Lukas evangelium. Jesus befinner sig i Jeriko, och det är ont om plats för dem som vill se honom. En tullförpaktare -- franchaisetagare av tullavgifter med hyggligt tilltagen bonus -- vid namn Sakaios är småvuxen och klättar därför upp i ett träd för att kunna se vad som händer. Jesus observerar Sakaios och bjuder sig hem till honom.

'Se, han har tagit in hos en syndare', utbrister ett antal närvarande moralister. Men det underbara inträffar att Sakaios hux flux drabbas av ånger över sin oförtjänt lukrativa verksamhet: 'Hälften av vad jag äger, Herre, skall jag ge åt de fattiga'. Även andra skulle få sitt. Jesus kommenterar: 'I dag har räddningen nått detta hus. -- Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.'
__________

Det var hämtat ur Lukas 19:1-10. Allt klaffade inte helt tillfredställande under gudstjänsten. Det uppstod vad man kallar döda punkter. Jag fick därför för mig att söka mig till ett annat ställe i Lukas' evangelium, nämligen kapitel 23 och verserna 39-43. Jag hade tänkt: Förr eller senare kallad av Gud eller Jesus: Bra. Men när livets väg har nått sitt slut och man står framför evighetens port: Vad krävs egentligen för att den skall öppnas för mig, för dig och för andra?

Nu Lukas: Jesus och de bägge ogärningmännen (brottslingarna) har med Jesus i mitten spikats fast på de tre korsen. Jag citerar fortsättningsvis ovannämnda verser:

Och en av de ogärningsmän som var upphängda där [på Golgata] smädade honom [Jesus] och sade: 'Du är ju Messias. Hjälp då dig själv och oss.' Då tillrättavisade honom den andre ogärningsmannen och sade: 'Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lider vad våra gärningar är värda. Men denne man har intet ont gjort.'

Och han sade till Jesus: 'Herre, tänk på mig när du kommer i ditt rike.' Jesus svarade honom: 'Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.'

Et dicebat ad Iesum: 'Domine, memento mei cum veneris in regnum tuum.' Et dixit ille Iesus: 'Amen dico tibi: Hodie mecum eris in paradiso.'
__________

'Jag fattig syndig människa som, i synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit mot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag icke har älskat dig över allting och icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina bud har jag syndat med tankar, ord och gärningar, och jag vet mig fördenskull vara värd att förkastas från ditt ansikte, om du så skulle döma mig som mina synder har förtjänat.'

Så lyder första stycket i den gamla Syndabekännelsen. Är det då så illa? I så fall återstår dock bönen om den nåd som det innebär, att man sedan mörkret har fallit över land och hav på härlighetens morgon får färdas till och in i evigheten.

Det finns många sådana böner. Men ingen av dem har nått samma status som Thomas av Celanos katolska dödsmässa från 1200-talet. Den heter efter inledningsorden 'Dies irae, dies illa', eller på svenska ' Vredens dag [är] denna dag'. Här nedan följer avslutningsvis ett par strofer ur Dödsmässan jämte virtuos översättning till svenska av Samuel Cavallin, Johan Bergman och Natanael Beskow. Det skall tilläggas att lainets 'latro' i Bibeln översatts med ogärningsman men här med rövare, samt att Maria [Magdalena] i den svenska översättningen benämns 'synderskan'.

Ingemisco tamquam reus,
culpa rubet vultus meus:
Supplicante parce, Deus.

Skuldförtyngd jag fallet neder,
rodnad på min kind sig breder:
Fräls den ångrande som beder.

Qui Mariam absolvisti
et latronem exudisti,
mihi quoque spem dedisti.

När du synderskan benådar
och till rövarn huldrikt skådar,
tröst och hopp du mig ock bådar
__________

The school, l'école, die Schule, schola [21]

För någon dag sedan sammanstrålade en partiledare och ett språkrör för att diskutera den svenska skolan förr, nu och i framtiden. Det skedde i TV2-programmet Agenda. Läsaren har redan gissat att det här rörde sig om folkpartiledaren Jan Björklund och MP-språkröret Maria Wetterstrand. Och de var - naturligt nog litet mer än hundra dagar före valet - inte överens om någonting i det svåra ämnet.

Det kanske är rätt naturligt. Men det som saknas i den svenska skoldebatten är framför allt internationella jämförelser -- inte bara av kunskaper, utan även av kostnader. Korrelationen mellan höga kostander och goda skolresultat är ju rätt naturlig. Men korrelationen mellan höga kostnader och mediokra resultat är inte lika naturlig.

I själva verket har vi avancerat från en av världens kostnadseffektivaste allmänna skolor med rötter i 1686 års kyrkolag, i 1842 års folkskolereform -- visserligen helt genomförd först under 1870-talet -- och i 1904 och 1927 års läroverksreformer till det grymma skämt som dagens allmänna skola utgör. En utomrodentligt väl fungerande skola gick helt i graven mot slutet av 1960-talet. Det skedde till ackompanjemang av uttryck som 'den demokratiska skolan' och av generöst finasierad bluff-forskning.

Katastrofen inleddes med 1946 års skolkommission som år för år arbetade sig fram till de bombmattor av outbildningsreformer som hade slutfört sin förödelse vid tid som redan nämnts. Dags med andra ord för hjältarnas återtåg -- ett uttryck med vilket menas det mod som krävs för att retirera från någonting som inte var bra, men där det finns många vested interests.

Det första man bör göra är att förändra stadieindelningen från tre år till fyra år. Så var det förr, och det fungerade bra. Det andra man bör göra är att förstatliga hela det kommunala konkursbo som det allmänna skolväsendet i dag utgör. Det tredje man bör göra är att drastiskt reducera alla linjeval eller -- som det heter med dagens språkval -- allt programutbud.

Vilka förutom jag själv vågar ställa sig i ledet av nya skoreformatorer, för vilka barnens och ungdomarnas möjligheter till goda baskunskaper och hyggliga specialkunskaper inte bara är en fråga om politik, utan även om humanitet?
_________

De första flygbladen (C och S) [20]

Nu har valkampanjerna tydligen avancerat till sitt andra skede. I förmiddagens reklamskörd återfanns en fyrasidig reklambroschyr i A4-format med förstasidesrubriken KLIMATET BEHÖVER NYA BILAR! Rubriken åtföljs av en förklaring satt i mindre typsnitt:

'Vi är stolta över att miljöbilarna har blivit mångfalt fler. Målet är en helt bensinfri bilpark.' Och därefter följande slutsats: 'Nu behövs nya teknikföretag och gröna industrier'. Det var Centerpartiet som hade talat. Men var det bra talat? Var det fråga om det bart huggande svärd som drastisk skär ned på privalbilismen i alla stortäder till förmån för fotgängar och fotgängarmiljö? Knappast.

På väg till Daglivs på S:t Eriksgatan stack en socialdemokratisk valarbetare ett blad i A5-format i min hand. Dess framsida bar följande rubrik: 'Möjligheternas Stockholm - mer tunnelbana!' Det var ju bättre för såvitt ens miljöaktivism inte bara är en läpparnas bekännelse, utan i stället inställd på en holmgång med alla vankelmodiga miljökompromissarier. Kom igen, C!

Plats för eftertanke sålunda -- först vid frukostbordet, och därefter på vägen till och från Daglivs, där jag vanligen inhandlar vår mat. Bilar finns det gott om på S:t Eriksgatan -- men i vårt kvarter även en tunnelbanenedgång. Väl nere på perrongen kan man ta både den gröna och den blå linjen. Och vi -- liksom miljöborgarrådet Ulla Hamilton -- förfogar inte över bil.

Det var det, det. Hur mycket trycksaker kommer för övrigt att spridas fram till den sista valveckan i september? Och hur många kommer att ta intryck av dem? Arbetar man mest på känn, eller finns här någon eller några långsiktiga strategier? Det finns det i varje fall för Centerpartiet i Stockholm. Man har -- genom 1:e vice distriktsordförandeen Helen Tönqvist -- uttryckt det sålunda: Vi skall satsa på få personer och få frågor.

Det ger sannerligen utrymme för skilda tolkningar av hur distriksledningens agenda egentligen ser ut.
__________

Det unga Estland spelar [19]

Sommaren 2008 var vi i Hapsaalu i Estland för en veckas rekration. Det blev en minnesvärd vecka. Vi bodde en havltimmes promenad från stadskärnan och gjorde dagliga promenader dit.

Där fanns en övergiven järnvägsstation i vilken man en kväll kunde lyssna till klassisk musik för stråkensemble. Vi åhörde också en konsert i matalen till hotellet där vi bodde. En manlig pianist (och förmodligen lärare) ackompanjerade sju flickor i de tidiga tonåren tonåren, vilka var och en trakterade ett blåsinstrument och var för sig eller i ensemble exekverade sjutton nummer populärklasisk musik.

Lyssnarskaran var visserligen liten: vi var bara fyra personer. Men upplevelsen var stor. Det var det unga Estland som spelade och spelade väl.

Det finns två länder med vilka Sverige har -- eller i varje fall borde ha -- särskilt nära förbindelser. Det är Finland och Estland, bäggedera länder som under sekler var en en del av det svenska riket och som bäggedera med tiden blev utsatta för sådana prövningar att vi knappast kan göra oss en företällning om dem.

Hur Finland kom på fötter trots befrielsekriget (ett inbördeskrig mellan nationalister och kommunister) 1917-1918 och trots krigen mot Ryssland 1939-1940 och 1941-1944 -- och än en gång efter handelskrisen i samband med Sovjetväldets undergång -- är mirakel som saknar motstycke i västerländsk historia. Och hur Estland nu med seg målmedvetenhet slår vakt om sin allmänna ekonomiska utveckling och då i synnerhet om sin valuta, det utgör efterföljansvärda exempel för alla länder som försöker resa sig ur maktgodtycke och misär.

Det unga Estland spelade. Vilken underbar musik för var och en som inte är tondöv för allt som inte är svenskt! Och vilken osökt anledning att nämna vid namn en av samtidens mycket stora tonkonstnärer, nämligen den estländske kompositören Arvo Pärt!
__________

President Trumans läsvanor [18]

Västerlandets välgörare nummer ett under 1900-talet blev Harry Truman, Förenta Staternas trettiotredje persident. Truman tillträdde sitt höga ämbete i maj 1945 och lämnade det i januari 1953. När hans senare ämbetsperiod nått sitt slut var det inte många som trodde att han skulle räknas som mer än en på sin höjd medelmåttig president. Men i en opinionsundersökning förra året hade han avancerat till nummer fem i betydelse.

Före sig hade Truman då endast, i tur och ordning, George Washington, Abraham Lincoln, Franklin Roosevelt och Theodore Roosevelt. Men om tio eller högst femton år kommer Truman att ha passerat de bägge Roosvelts och förmodligebn även Lincoln.

Historien har då meddelat sin alltigenom rättvisa bedömning av den handlingskraft och det goda omdöme som under samlingsnamnet Trumandoktrinen resulterade i bland annat tillkomsten av NATO och SEATO och CIA, vidare i tillkomsten av Marshallhjälpen till det krigshärjade Europa och luftbron 1948 till det av Sovjetunionen instängda Västberlin, samt slutligen -- men långtifrån uttömmande -- i Koreakriget (1950-1953) som förskonade Sydkorea från alla de lidanden som alltsedan dess varit ett med Nordkorea.

Och 1951 -- det kan gärna tilläggas -- avskedade Truman den dåvarande amerikanske överbefälhavaren i Korea och tillika nationalikonen general Douglas MacArthur, något som hade varit absolut otänkbart ända fram tills det inträffade. MacArthur hade nämligen inte fullt ut respekterat presidentens ställning som Commander in Chief för samtaliga amerikanska stridskrafter. Det räckte -- i varje fall för Truman -- och vållade en veritabel folkstorm.

I varje någorlund utförlig uppslagsbok förknippas namnet Harry Truman med begreppet 'honesty'. Eftersom Truman var en alltigenom hederlig person gick han inte omkring och babblade om sitt raka uppsåt i termer som 'I want to make it crystal clear' eller liknande. Men han hade en liten skylt på sitt skrivbord i Ovala rummet, som var vänd mot den eller dem som satt mitt emot honom. Där stod att läsa: 'The buck stops here.' Så var det ju också.

Det finns möjligen anledning att litet senare återkomma till Harry Truman. Här avslutningsvis endast en av hans nycklar till politiskt Ledarskap med stort L. Truman insåg till fullo att det inte finns någon bättre läromästare än Historien med stort H för den politiker som har ambitioner utöver att besitta makt för maktens egen skull och därjämte inte sällan även är inställd på att tillfredsställa krass penninghunger.

Tre journalister skulle få en intervju med presidenten. De infann sig i Blair House, eftersom Vita Huset då var föremål för en lika omfattande som tidsödande renovering. Journalisterna blev insläppta i presidentens ämbetsrum. Truman slog ihop den bok han höll på att läsa och välkomnade sina gäster.

Efter några inledande frågor och svar tog en av journalisterna mod till sig och frågade vad det var för en bok presidenten hade slagit ihop när de tre journalisterna infann sig. Truman svarde att det var en utgåva av Plutarchos (som var en grekisk författare, filosof och politiker, vilken levde åren 50-120 efter Kristus och vars sentida rykte helt vilar på de biografier över framstående greker och romare som han författade).

Truman fick följande följdfråga: 'But why, Mr. President?'

Presidenten svarade lika lakoniskt som uttömmande:

'Because I want to know what at this very moment is going on here in Washington.' 'Därför att jag vill veta vad som just nu är på gång här i Washington.'

Med andra ord: Nihil sub sole novem. Intet nytt under solen.
__________

Finland: Ett sjuttioårsminne med förgreningar [17]

Den 1 november 1939 gick ryska trupper till anfall mot Finland. Det ryska kriget mot Finland har en väl känd och skakande förhistoria, som daterar sig till slutet av augusti samma år.

Då hade man från tysk och rysk sida slutit ett nonaggressions- och handelsavtal av i och för sig föga kontroversiell natur. Det var den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten i fråga innefattade emellertid inte endast nämnda avtal. Den innefattade även en hemlig klausul, i vilken de bägge avtalsslutande parterna -- sålunda Hitler-Tyskland och Stalin-Ryssland -- enades om att dela betydande delar av Europa i var sin intressesfär. Intressesfär innebar i det här sammnanhanget att det skulle stå de bägge parterna fritt att föra erövringskrig mot vissa namngivna nationer utan att trampa varandra på tårna.

På Sovjetunionens lott föll bland annat de tre baltiska staterna och Finland. När Sovjetunionen öppnade kriget mot Finland hade man redan erövrat de baltiska staterna. Återstod alltså Finland. Den 1 december 1939 släpptes de första ryska bomberna över Helsingfors och Viborg (den nästa största staden i dåvarande Finland).

I det läget var endast det bästa gott nog. Därför inkallade president Kyösti Kallio omedelbart riksbankschefen Risto Ryti (1889-1956, namnet uttalas me kort y) som statminister. Och Ryti skulle mindre än ett år därefter -- sedan Kallio hastigt avlidit -- lämna statsministerämbetet till förmån för presidentposten. Den i disponibilitet försatte fältmarskalken Gustaf Mannerhem (1867-1951) var i egenskap av ordförande i Försvarsrådet självskriven som överbefälhavare. (I en nyligen genomförd opinionsundersökning om vilka personer som betytt mest i finsk historia erhöll för övrigt Mannerheim första platsen och Ryti andra platsen.)

Från rysk sida räknade man med en snabbt expedierad affär. Men det blev inte så. Till omvärldens oförställda häpnad och även beundran höll den finska armén stånd i 101 dagar, och innan den finska fronten helt hade brutit samman lyckade man från finsk sida den 12 mars 1940 få till stånd en vapenvila som inledning till kommande fredsförhandlingar.

Fredsvillkoren blev hårda. Finland fick avstå från Finska Karlen med Viborg (i transkription från ryska Vyborg) och tvingades utarrendera hamnstaden Hangö vid Finska som rysk flottbas. I och med fredsvillkoren hade Finland gått förlustig drygt en tiondel av landets ytvidd, vilket innebar att mer än 400,000 invånare måste omplaceras inom det övriga landet.

Finska vinterkriget -- som ovannämnda krig kom att kallas -- kostade Finland 20,000 stupade och 44,000 sårade. Motsvarande siffror för Ryssland var 131,000 stupade och 325,000 sårade. Det säger en del.

Från finsk sida räknade man från tid till annnan med uppslutning i kriget från västmakterna, och främst då från svensk sida. Så blev nu inte fallet. Finlands sak är vår, hette det visserligen, och en del hjälpinsatser från Sverige kom också Finland till godo. Men ändå avfattade någon följande versrader:

Grät Sverige? Även Finland grät,
men som mor och maka gråter.
__________

Det bör vi aldrig glömma. Vi bör aldrig heller glömma att Finland efter Fortsättningskriget med Sovjetunionen 1941-1944 kunde räkna åttiotusen döda av en befolkning på litet drygt fyra miljoner innevånare -- aldrig heller att det tog tolv år innan 'den falska fredan' -- det nästan totala beroendet av Sovjetunionen -- hade nått vägs ände. Då hade president J. K. Paasikivi (1870-1956) i egenskap av statsminister 1944-1946 och president 1946-1956 visat vad man kan åstadkomma i kraft av fast statsledning och diplomati i elitklass. Emot sig hade han då haft ett hisnande stort 'krigsskadestånd' till Sovjetunionen, ett förbud för Finland att erhålla Marshallhjälp, samt därutöver kommunistisk infiltration i flera viktiga samhällssektorer.

Sovjetunionens diktator hette då inte längre Josef Stalin utan Nikita Chrustjev, och denne hade vid en -- låt vara sluten -- session med den tjugonde partikongressen just 1956 sagt vad som förr eller senare borde sägas om personkulten och terrorväldet under Stalins många år vid makten. Men Chrusjtev gick längre än så: han lät samma år återlämna Hangö till Finland. Det skulle visserligen förr eller senare ske, men det skedde nu långt i förtid.

Risto Ryti blev under efterkrigstiden dömd två gånger om. För det första iscensatte segermakten Sovjetunionen en skenprocess mot de finska 'krigsanstiftarna', och av dem ansågs Ryti intaga tätplatsen. Mannerheim -- som 1942 hade förärats titeln marskalk av Finland och interemistiskt övertagit presidentposten efter Ryti -- vågade man sig inte på. Domen mot Ryti löd på tio års fängelse, som började avtjänas 1946.

Samtidigt esklerade en intern debatt -- med svallvåger till Sverige -- om den finska statsledningens roll i Fortsättningskriget. Man hade -- under Rytis ledning -- fört kriget med materiellt bistånd av Hitler-Tyskland. Det var illa nog. Men man hade därtill som ett av krigsmålen att erövra Fjärr-Karelen (Ryska Karelen) för att i det give-and-take som skulle äga rum efter krigslutet kunna erbjuda någonting substantiellt i utbyte mot att Finska Karelen definitivt återbördades till moderlandet.

'Vapenbrödraskapet' med Hitler-Tyskland -- det vet vi nu sedan länge -- var en helt nödvändig förutsättning för att inte Finland snart nog efter det nya krigsutbrottet 1941 skulle inlemmas som ny rådsrepublik i Sovjetunionen. Karelenstrategin -- det vet vi sedan ännu längre tid tillbaka -- misslyckades. Men den var ändå inte så illa tänkt. Det hade inte krävts särskilt mycket för att den skulle ha givit utdelning -- egentligen inte mer än att de krigförande västmakterna hade brutit den isolering i vilken Finland befann sig även efter det att ett stilleståndsavtal den 19 september 1944 hade träffats med Sovjetunionen.
__________

Risto Ryti hade i egenskap av riksbanschef efter Frihetskriget 1917-1918 mellan vita (demokrater) och röda (kommunister) rett upp en ekonomi som var slagen i spillror av kriget. Finland hade därunder att i likhet med flera andra krigshärjade europeiska länder luta sig mot stora utländska krediter -- främst från USA -- för att samhällsekonomin inte skulle kollapsa helt och hållet. Det var ingeting märkvärdigt med det.

Det som var märkvärdigt, det var att Finland som enda land aldrig begärde lättnader när det gällde återbetalningsskyldigheten -- exempelvis i form av moratorier -- utan punktligt år efter år erlade amorteringar och ränta på lånen. Det skedde fram till 1939, och under hela det här aktuella skedet skedet med Ryti som riksbankschef. I den ligan hade han för övrigt endast två jämbördiga kolleger: den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht (som 1923-1924 kom till rätta med hyperinflationen i sitt land) och den mångårige svenske riksbanschefen Ivar Roth (som 1948 hellre lämnade sin befattning än accepterade den socialdemokratiska regeringens Erlanders övervägande destruktiva lågräntepolitik).

Ryti hade som framgått 1940 efterträtt den hastigt avlidne Kallio på presidentposten. Men som ett led i Finlands positionering inför det fredsslut som måste komma hade han i augusti 1944 frånträtt sitt höga ämbete. (Med den finlandssvenske historikern professor Henrik Meinanders ord: Ryti offrade sig.) Ryti räknade naturligt nog med att efter krigsslutet i september samma år kunna återgå till sin befattning som riksbankschef, nu för att återigen gång bringa reda i en samhällsekonomi i spillror. Men så blev det ju inte. Det blev i stället en rättegång där brottet var fosterlandskärlek och domen blev hård.

Rytis hälsa försämrades kontinuerligt under fängelseåren, och den försämrades så till den grad att president Paasikivi redan 1949 till sin lättnad kunde låta benåda föregångaren. Ryti hade drabbats av något slags arterioskleros, som obönhörligt fortskred intill hans borgång i oktober 1956. Det var nästan sjutton år efter krigsutbrottet 1939, och då kunde man utöver Hangöreträtten avläsa ett annat mycket tydligt tecken på att sjutton års kamp för överlevnad verkligen hade burit frukt.

Risto Ryti erhöll nämligen statsbegravning. Och hans och hans hustru Gerda Rytis gravvård på Sandudds begravningplats i Helsingfors -- det förtjänar att avslutningsvis nämnas -- är så vacker och så symbolmättad att man nästan tappar andan första gången man ser den.
__________