Inrikes utrikespolitik från A till Å [30]

I dag har ledningarna för de fyra regeringspartierna jämte Socialdemokraterna och Miljöpartiet fattat ett gemensamt beslut i frågan om hur stor den svenska insatsen i Afghanistan fortsättningsvis skall vara, liksom vilken inriktning den skall få. Det tog sin tid.

Det skedde först efter flera dagars förhandlingar, under vilka Vänsterpartiet föll ifrån en tänkt sexpartiuppgörelse. Det har sagts att det beslut som nu utan friktioner kan föras fram till Riksdagen inte är kristallklart på alla punkter. Men stor sak i det. Ett besvärligt problem är under alla omständigheter avfört från den politiska dagordningen, samtidigt som Vänsterpartiet inte längre utgör den belastning för det röd-gröna samarbetet som det har varit.

Av de åtta riksdagspartierna har ett parti hållits helt utanför de diskussioner i enighetens namn som förts. Det är Sverigedemokraterna. Det leder till eftertanke. Det leder till eftertanke från Afghanistan till Åkesson. Man behöver inte vara sverigedemokrat för att dra den slutsatsen att allt tycks gå vår nyaste riksdagspartiledare Jimmie Åkesson väl i händerna. Vet man då inte vad man gör? Uppenbarligen inte -- och det gäller både de redan etablerade riksdagspartierna och media i stort.

Valmyndigheten har med föredömlig snabbhet och exakticitet publicerat mängder av namn och resultatsiffror för valen 2006 och 2010 på nätet. Men man har inte räknat fram annat än procentuella andelar i det ena eller andra hänseendet. Man har inte beaktat den rent procentuella ökningen respektive minskningen (baserad på procentandelarna i valet 2006 och i valet 2010) i riksdagsvalet för de partier som kvalificerade sig för riksdagsmandat. Den ökningen innebar nära nog en fördubbling av de sverigedemokratiska riksdagsrösterna.

Hur bör man då förhålla sig till Sverigedemokraterna om man nu inte själv är sverigedemokrat? Det räcker med litet hyfs och gott omdöme. Svårare än så är det inte. Begreppet hyfs behöver inte förklaras. Men begreppet gott omdöme innebär i det här sammanhanget endast att man ser sanningen i vitögat. Skall det vara så svårt?
__________

FN-dag och samhällsansvarsdag [29]

Det är alltid lätt att låta sig fångas av dagens futiliteter, trots att världen ser ut som den gör. Det heter ibland att man alltid står sig själv närmast. Den brittiske författaren W. Somerset Maugham (1874-1965) formulerade problematiken ungefär så här i början av den mix av hågkomster och reflektioner som han 1938 utgav under titeln 'The Summing Up', Sammanfattning(en): 'Det går inte att komma ifrån, att för mig själv är jag den viktigaste personen i hela världen'.

Är det verkligen så för mig och dig och alla andra? Det tål nog ändå att diskuteras. Det finns nämligen undantag längs den långa linjen mellan mellan kronisk egoism och ren altruism (omtanke om andra).

Det finns förvisso människor -- även och inte minst i politiken -- vilkas drivkraft helt uppenbart är en egennytta utan gräns. Till dem hör en hel hord av socialdemokratiska makthavare med godsägaren, industrimannen och medicie fuskdoktorn Göran Persson och ministern in spe som skulle leda sitt departement från USA Thomas Bodström i täten. (Rekommenderad läsning: '700 dagar i Rosenbad' av Bodström, hunden som tacksamt blickar upp mot Husse och som slickar hans hand så fort tillfälle ges.)

Men det finns i motsats därtill givetvis även politiker, vilkas främsta drivkraft är omsorg om den utsatta medmänniskan. Men de var flera, mycket flera förr i världen. Om man begrundar sammansättningen av de valda politiska församlingarna då, så finner man utan vidare en klar nivåskillnad i jämförelse med dagens makthavare, en nivåskillanad som inte är särskilt smickrande för de sistnämda -- eller för den delen för svensk politisk kultur över huvud taget.

Därtill kommer att det samhällsansvar som man förr i världen iklädde sig var ganska illa avlönat. Så var det för riksdagsledamöternas del ända in på 1960-talet. Det fanns inte minst socialdemokratiska riksdagsmän som måste ta till extraknäck över sommaren för att trygga sin försörjning. Och allt det ovan sagda som ett slags subjekt till dagens huvudobjekt.

FN-dagen är viktig. Den skall påminna oss om den nya världsordning som man från de Allierades sida hoppades skulle resa sig ur askan från den förtärande världsbrand som Andra världskriget utgjorde. Det 'Atlantic Charter' som president Franklin Roosevelt och premiärminister Winston Churchill undertecknade mot slutet andra världskriget är och förblir en milstolpe i mänsklighetens utveckling från krigsslutet och framöver.

Men rapporter inifrån FN-skrapan i New York tycks ge vid handen att organisationen utvecklats till något av en koloss på lerfötter. Administrationen är tung och rätt orörlig eller rentav ineffektiv. Säkerhetsrådet beslutar -- men till vilken effekt? Det är hur som helst även ett svenskt samhällsansvar att bejaka de syften som FN haft i nu sextiofem års tid samt därutöver med kraft verka för att de skall vinna tillämpning.

Sverige har en FN-delegation, men man hör inte mycket talas om den. Är den bara ett pro-forma-arrangemang? Det verkar nästan så. Vidare får man hoppas att en generalsekreterare av format skall eferträda den nuvarande innehavaren av det höga ämbetet. Och slutligen bör Säkerhetsrådet få en radikalt annan sammansättning, gärna med tio permanenta medlemmar, vilka skall utgöra en spegelbild av respektive lands tyngd i vår världsordning, samt därutöver fem roterande medlemmar, vilka gärna kan rotera per halvår och inte per helår.
__________

På valdagen den 19 september [28]

Så var den då inne: valdagen den 19 september 2010. Jag hade ställt mig till förfogande som valsedelutdelare men inte fått någon exakt respons på denna min framstöt. När jag vid tiotiden infann mig för för att rösta visade det sig emellertid att den partikamrat som stått på pass sedan klockan åtta inte hade fått någon avlösare.

Jag hade förutseende som alltid -- nej, jag skämtar litet, men i alla fall -- tagit med mig min centerbanderoll från kyrkovalet förra året och kunde därför omedelbart ställa mig till förfogande. Jag var på plats fram till klockan ett. Då blev jag avlöst av Catrin Mattsson, andrakandidaten på Centerpartiets samtliga sex valsedlar i landstingsvalet. Från klockan tre till klockan sju avlöste jag så Catrin och återvände hem många erfarenheter rikare.

Det är nämligen så att majoriteten av valsedelsutdelarna är trevligt och konversabelt folk. Kristdemokraterna representerades på förmidddagen av en medarbetare på hela nittiotre år. Han upplyste mig om att nyckeln till att vara vid god hälsa trots hög ålder är att avstå från att äta varm mat.

Nestorn i S:t Görans kår av Kyrkofullmäktige, socialdemokraten Seve Boudrie, infann sig med sin rollator och satt av ett pass för sitt parti. Heder åt sådan partilojalitet! För övrigt hade Boudrie och jag -- som alltid när vi träffas -- ett trevligt samtal om än det ena, än det andra.

Två yngre valutdelare, en manlig folkpartist litet över trettio (tror jag) och en rödhårig och fräknig och något fylllig socialdemokratisk kvinna litet under trettio (tror jag) visade sig vara idésprutor av inte helt vanligt slag. De samtalade livligt med oss andra, och jag var på vippen att försöka omvända de bägge till den rätta politiska läran. Vidare avlöste ett mycket kultiverat moderatpar, man och hustru, varandra under alla de tolv timmar som vallokalen var öppen.

Mannen i fråga finns med på fotot ovan, som kanske kräver en viss förklaring. Så mycket enklare svensk politik skulle vara om det fanns bara tre partier att räkna med: ett stort högerparti, ett mindre centerparti och ett stort vänsterparti. Det var tanken bakom det av mig arrangerade fotot med mig själv i mitten.

Regeringsbildningarna skulle bli så mycket enklare: om högerpartiet fick fler röster än vänsterpartiet men ändå inte majoritet, så skulle centerpartiet kunna sälla sig till vinnaren och därigenom garantera ett majoritetsstyre - och vice versa. Det skulle följaktligen innebära att Centerpartiet ständigt befann sig i regringsställning, visserligen mest som komplement till det ena eller andra vinnarpartiet -- men ändå.

Så såg för övrigt under flera decennier det politiska landskapet ut i dåvarande Västtyskland -- om man byter ut partinamnet Fridemokraterna mot partinamnet Centerpartiet. (Den fridemokratiska partiledaren Hans-Dietrich Gencher var inrikesminister 1969-1974 och utrikesminister 1974-1992).

I övrigt löpte tankarna mest till Regiana Hortins och min i stor utsträckning gemensamt förda personvalskampanj (trots att vi är konkurrenter till varandra i riksdagsvalet). Vi hade gjort punktvisa nedslag i innerstad och förorter, mest på Kungsholmen och på Södermalm, i Mälarhöjden och i Bandhagen-Högdalen, i Norra Ängby och i Tensta och Rinkeby. Vi hade samtalat med många väljare, och sådant har ju alltid sitt värde helt oavsett vilket parti samtalspartnern eller samtalspartnerna i slutändan väljer.

Nu gäller det fortsättningsvis att försöka reformera Stockholmsdistriktet av Centerpartiet i största allmänhet. Man bör givetvis ta det försiktigt med sådant alldeles före ett val. Men därefter är fältet fritt för att framföra och försöka gendriva organisatoriska och andra förändringar av vitalt intresse för partidistriktet. Det behövs. Om även ledande företrädare för detsama kommer att inse det står emellertid hitintills att läsa endast i stjärnorn.
__________

Den sanna centerpartisten [27]

Ceenterpartiet genomlider sedan en tid tillbaka en identitetskris. Varför är man då centerpartist? Partivännen Fredrick Federley svarade mig: 'Man befinner sig mitt emellan höger och vänster, och det passar mig och många andra alldeles utmärkt.'

Det kan man ju fundera över i veckor och månader. Och det kan leda till att man säger sig: Är det inte i stället tvärtom? Man gör en förnuftig eller i varje fall rimlig avvägning av allt som är bra i svensk (och gärna även annan politik) och osäkrar i varje fall diskussionsvis följande något explosiva bomb.

En sann centerpartist är:

moderatkonservativ till 40 procent;
socialliberal till 30 procent;
reformsocialist till 20 procent;
och vänsterradikal till 10 procent.

Tiden medger ingen utförligare exemplifiering. Men hur många kan i dag placera den moderatkonservative statsministern E. G.Boström där han hör hemma? Hur många kan i dag placera den socialliberale riksdagsmannen Adolf Hedin? Hur många den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting? Vilka känner slutligen till åtminstone namnet på nationalekonomen och rabulisten professor Knut Wicksell? De är var och en värda var sitt låt vara anspråkslösa stycke till åminnelse av en tid som krävde mycket mer av en parlamentariker i framskjuten ställning än vad som numera är fallet -- och oändligt mycket mer av den som valde att radikalt avvika från medelproportionalen.

- - -
- - -

För att nu fullborda mitt avancemang mot politiskt självmord skulle jag mycket gärna se att Centerpartiet lade begreppet 'liberal' utan närmare bestämning på hyllan. Fredrik Jörgensen i Södermalmscentern framlade en utmärkt motion till distriktsstämman i våras om en sanering av taxiverksamheten i Stockholm. Den var både vältalig och vilade i allt på fakta som inte gärna kunde bestridas. Motionen avslogs emellertid med motiveringen att den inte rimmade med partiets 'liberala' grundvärderingar.

Nog om detta nu! Dixi et salvavi animam meam, som jag ibland brukar säga för att undvika varje som helst form av missförstånd!
__________

Centerpartikandidater i riksdagsvalet [26]

Ingen känner bättre kandidaterna till Riksdagen, till Landstingsfullmäktige och till Kommunfullmäktige i ett visst partidistrikt än de partimedlemmar som under ett antal år har stått öga mot öga mot dem, har iakttagit dem och har hört vad de haft att komma med. Jag kommer därför att presentera mitt eget kvalitetsurval vad gäller riksdagskandidaterna jämte viss betygsättning.

Efter en hel del tankemöda har jag fastnat för att betygsätta de kandidater om vilka jag har bildat mig en stadgad mening just i deras egenskap av riksdagskandidater enligt samma system som tillämpas i det allmänna skolväsendet, dock med ett undantag: jag avstår från underbetyg.

Det är inte realistiskt att tänka sig att Centerpartiet i Stockholms kommun kommer att erhålla mer än fyra mandat i riksdagen -- under förutsättning att de två toppkandidaterna återigen blir ministrar och måste ha ersättare. Därför har jag varit restriktiv med beryget MVG.

De viktigaste bedömningsgrunderna har varit som följer.

Karaktär och framtoning är viktiga komponenter i sammanhanget. I karaktären skall finnas ett idealistiskt ferment, och framtoningen skall vara sådan att vederbörande kandidat kan föra sig väl i de mest skilda kretsar. Viss livserfarenhet i form av någorlunda kvalificerad yrkesverksamhet är meriterande, och livserfarenhet i form av stor och gärna mångsidig yrkesverksamhet följaktligen mycket meriterande.

Avslutad högre utbildning är också en meritgrund som måste vägas in i den här samlade bedömningen. Den säger en del om kandidaten i fråga -- men långtifrån allt. En sådan utbildning hjälper föga om man inte besitter vad furst Bismarck -- tysk rikskansler 1871-1890 -- som den förste benämnde 'politiches Augenmass', politiskt ögonmått. Uttrycket i fråga talar för sig självt. Inte så få mycket meriterade akademiker har gjort en slät figur när de väl hamnat i Riksdagen.

Furst Bismarck var också den förste som gav en av bristvarorna i svenskt samhällsliv i allmänhet och i svensk politik i synnerhet ett namn. Han påtalade i något sammanhang bristen på 'Zivilcourage', civilkurage (till skillnad från det militära mod som alla i uniform skall besitta under strid) hos några för 'järnkanslern' misshagliga personer. Civilkurage på viss nivå borde i varje fall vara en meritgrund i snart sagt vilka sammanhang som helst. Kristdemokraterna har tagit upp temat i fråga men, förefaller det, därefter släppt det.

Men civilkurage är inte detsamma som 'han kunde icke vika, blott falla kunde han' (för att nu citera två versrader i Tegnérs hyllningdikt på hundraårsdagen av Carl XII:s död), i meningen oförmåga att sätta sig in i andras bevekelsegrunder. Det skulle innebära att man saknar fallenhet för vad som är nästan all i god mening resultatgivande politiks livsluft: kompromissviljan intill en viss gräns -- eller kanske snarare: kompromissförmågan, likaså intill en viss gräns. De centerpartister som våndades över Alliansregeringens principbeslut i kärnkraftsfrågan har på ett ganska hårdhänt sett stött på just den problematiken.

Här följer nu före nedanstående streck de kandidater som, i stadgeenlig ordning, valdes och rangordnades av distriktets nomineringsstämma den 31 januari. Efter strecket följer de kandidater som inte kandiderade till Riksdagen men ändå, i strid med partistadgarna, valdes och rangordnades av distriktsstyrelsen. (En kandidat har emellertid fallit bort, nämligen tekn. dr Ove Svidén, som på den urspungligen fastställda valsedeln intog plats nr 26.)

1 Maud Olofsson G
2 Andreas Carlgren G
3 Fredrick Federlay VG
4 Abir al-Sahlani VG
5 Elisabeth Tand-Ringqvist MVG
6 Johan Hedin VG
7 Maria Brogren G
8 Oscar Fredriksson --
9 Elisabet Falemo VG
10 Helen Törnqvist --
11 Jonas Naddebo --
12 Evy Kjellberg --
13 Fredrik Lindstål --
14 Jonas Pettersson --
15 Regiana Hortin VG
16 Tonny Carlsson --
17 Henrik Ajnestål --
18 Britt Synnerholm --
19 Fredrik Jörgensen VG
20 Katarina Flygare VG
21 Sven Thelin VG
22 Johannes Harlevi VG
23 Manasses Paulo da Silva --
24 Karin Simonsson G
25 Karl Englund (--)
26 Stina Bengtsson --
27 Fredrik Bojerud --
__________

28 Ragnhild Elfsö
29 Hannes Hervieu
30 Åsa Karlsson
31 Tobias Gillberg
32 Astrid Gustafsson
33 Sofia Jöngren
34 Per Ankersjö
__________

Valkretsar och väljare [25]

Stockholms kommun är landets näst största valdistrikt med sina runt 620,000 röstberättigade invånare. Endast Stockholms län är större. Stockholm är i sin tur indelat i sex valkretsar, vilkas invånarantal uppgår till mellan drygt 90,000 och drygt 110,000 valberättigade per valkrets.

I riksdagsvalet har Stockholm tilldelats 28 mandat. I Stockholms läns landsting (som består av 26 kommuner) står 149 mandat på spel, och i Stockholms kommunfullmäktige 101 mandat. Stockholmscentern har i dagsläget två riksdagsledamöter (Fredrick Federley och Solveig Ternström), två landstingsledamöter (Gustav Andersson och Regiana Hortin) och en kommunfullmäktig (Per Ankersjö). Två av de här namngivna förtroendevalda ställer inte upp till omval, nämligen Solveig Ternström och Regiana Hortin.

Stockholms kommun är som sagt indelad i sex valkretsar, vilkas geografiska omfattning framgår av kartbilden ovan. Valkretsarna är i tur och ordning:

1 Södermalm-Enskede
2 Bromma-Kungsholmen
3 Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan
4 Östra Söderort
5 Västra Söderort
6 Yttre Västerort (Västerort exklusive Bromma)

För många är begreppet 'Stockholm' liktydigt med 'staden innanför tullarna' -- det vill säga valkrets 1 minus Enskede, valkrets 2 minus Bromma och hela valkrets 3. Så var det också till in på 1900-talet.

Men kring sekelskiftet 1900 väckte två stadsfullmäktige i Stockhom en motion om att de kommuner som gränsade till huvudstaden skulle inkorporeras med densamma. Bakgrunden till initiativet var i korthet att Stockholm var en välskött stadskommun med god ekonomi, medan de kringliggande sju kommunerna jämte Sundbyberg var fattiga och -- alla detaljer å sido -- därför vållade vissa problem även för huvudstaden. De fattigaste kommunerna var Solna (pardoxalt nog) och Brännkyrka (nuvarande Söderort).

För att göra en lång historia kort inkorporerades 1913 Bromma och 1915 Brännkyrka med Stockholm. Långt senare, först 1949, tillkom även Spånga, varvid en del av östra Spånga avskildes till Sundbyberg. Stockholm hade successivt blivit 'Stor-Stockholm'.

Det nya Stockholm sträckte sig -- och sträcker sig ju fortfarande -- från Akalla i norr till Farsta strand i söder, från Hässelby strand i väster till Blockhusudden på Djurgården i öster. Det innebar både möjligheter och problem.

Stor-Stockholms stadsbyggnads- och kommunikationsentusiaster hade under efterkrigstiden sin skördetid. Den varade i ungefär tre decennioer och kulminerade i den del av miljonprogrammet för bostadsbyggande som föll på Stockholm. Det var ett program som inleddes i mitten av 1960-talet och hade nått sitt slut ett decennium senare. Det var då vissa problem framstod som just problem

En bärande tanke i utbyggnaden av det nya Stockholm var att alla invånarna i hela staden skulle ha samma möjligheter till ett gott liv med allt vad därtill hör -- ett liv som ditintills endast varit förunnat vissa men inte andra. Ändå blev och är den sociala segregationen enligt alla tänkbara parametrar fortfarande ett högst påtagligt faktum. Inom kommmunförvaltningen har man också mätt livskvaliteten i trettiosju olika tätortsområden i Storstockholm. Det visade sig då att den skiftade starkt från kvalitet A (utmärkt, huvudsakligen i Innerstaden) till kvalitet K (dålig, nästan helt i Yttre Västerort och delar av Söderort).

Det är både statistiskt och reellt sett bakgrunden till att röstningsfrekvensen vid allmänna val är lägst i Yttre Västerort och Östra Söderort. Dit bör därför alla politiker -- och inte minst alla centerpolitiker -- som aspirerar på förtroendeposter ställa kosan inte bara en, utan flera gånger. Det är också min avsikt att göra det.
__________

Kick-off en månad före Dagen V [24]

Så var återigen en stor dag inne: exakt en månad före den sista valdagen den 19 september samlades ett sparsamt urval av distriktsledning och fotfolk hos Stockhomscentern i högkvarteret på Stora Nygatan 4. De samlades för att fastlägga strategin för de dagar som återstår till valdagen den 19 september -- eller kanske snarare till de dagar från den 1 till den 19 september, under vilka envar som det vill kan rösta på de partier och eventuellt även personer som man anser har gjort sig förtjänta av det. Vad hände?

Man åt och drack och stämningen blev därför ganska hög. Centerpartiet hade haft vikande opinionsiffror under ganska många månader, men dem skulle nog Alliansens inte bara Gröna utan även Företagarvänliga röst ta igen. Distriktsordföranden Per Ankersjö -- i dagsläget partiets enda kommunfullmäktige i Stockholm, men med gruppledares namn, heder och och värdighet -- ventilerade återigen sin dröm om att kunna sätta titeln 'borgarråd' framför namnet (men nämnde ingenting om den fantasilön som även den rimligen bör ha hägrat).

Den som kan litet sociologi har inte sällan tillfälle till rätt givande studier i ämnet under partisammankomsterna i kafélokalen (bottenplanet) på Stora Nygatan. Vem är vad och i så fall när? Under dagens sammankomst höjde sig distriktsordföranden Ducklake (ovänner emellan DD) över mängden på den enda sätt han kan höja sig över mängden, nämligen genom att stå upp när andra sitter.

Vid patriciern Ducklakes fötter grupperade sig de klienter som står honom särskilt nära. En klient vid namn Jonas Naddebo satt förväntansfullt lyssnade med näsan i vädret, vilket är ett sympatiskt drag som återfinns hos mig själv. En annan klient benämnd Lukas prokuristen hade anpassat sin framtoning till begreppet 'egg-head', vilket antyder att skenet skall kompensera för torkan innanför skalet. Andra åter var i enlighet med signaler från det undermedvetna spridda över den inte särskilt stora kafélokalen: det finns oftast en ganska tydligt hackordning i alla organisationer. (Och ve den som placerar sig på fel pinne vid fel tidpunkt i kaféhönshuset eller i andra mera tillfälliga hönshus! Det kan leda till efterräkningar av mindre behagligt slag.)

Ja, vad kan man mera säga? Skam den som ger sig? Hoppet är det sista som lämnar en människa? Men varför har Stockholmscentern då i så hög grad försummat förorterna till förmån för innerstadsbyggnationsfantasier om vilkas dragningskraft på väljarkåren i stort man ingenting vet -- kanske inte ens efter valdagen?

Kvällen slutade alltså i ett antal frågetecken.
__________