Profilfrågor: Utbildningsproblematiken [66]

Det svenska utbildningssamhället är fram till 1960-talet en framgångssaga utan motsvarighet i hela världen. Det har tidigare framhållits men förtjänar att här upprepas, att 1686 års Kyrkolag och 1842 års Folkskolestadga samt läroverksreformerna 1904 och 1927 utgör milstolpar i en i jämförelse med omvärlden häpnadsväckande utveckling. Varför det blev så är en så lång och komplicerad historia, att den inte kan felateras närmare här. Men att det blev så är säkert -- med folkskolärarnas och folkskoleinspektörernas insatser under särskilt 1840-talet till 1870-talet som tungt vägande insatser.
__________

Fortsättning följer

Profilfrågor: Socialförsäkringsproblematiken [65]

Det finns en en omfattande socialförsäkringsbalk. Det finns sex delar kommentarer till nämnda lagstiftning. Det finns givetvis myndigheter på området i fråga, av vilka en heter Pensionsmyndigheten och en annan Inspektionen för socialförsäkringen, IFS. Det finns en moderat socialförsäkringsminister vid namn Ulf Kristersson, vars eventuella kunskaper inom ämnesområdet ännu inte framgått av hans verksamhet. Det finns ett socialförsäkringsutskott i Riksdagen med en moderat riksdagsledamot vid namn Gunnar Axén som ordförande, en man vars bristande insikt i socialförsäkringsproblematiken till full evidens framgick för några månader sedan. Må Gud trots det vara oss nådig.

Det skedde i samband med en tevediskussion med Curt Persson, vilken sistnämnde är förutvarande fackordförande inom Landsorganisationen och sedan några år tillbaka ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund. Det var ju genant. Genant är också att en statlig utredning med namnet Socialförsäkringsutredningen är på gång med just Axén som ordförande. Utredningen skulle vara slutförd 2013, men blir det -- enligt partivännen och utredningsmannen Fredrick Federley -- sannolikt inte.

Det finns en ständigt pågående missnöjesdebatt om än det ena än det andra inom svenskt socialförsäkring. Vad har hänt? Vad händer? Vad skall hända? Det som har hänt är att etablerad försäkringsteori och socialförsäkringsproblematik har kolliderat. Det som händer är att många med rätta är missnöjda med både det ena och det andra i rådande förhållanden. Det som kommer att hända är att missnöjet blir permanent, såvida inte bara Curt Persson utan även du och jag säger ifrån -- med Centerpartiet eller något annat parti som bas. Här krävs både solister och blandad kör om inte allt skall förbli vid det gamla eller utvecklas till någonting ännu sämre.

Jag skall här inte gå in i detalj på det väldiga socialförsäkringskomplexet. Jag nöjer mig tills vidare med att påpeka att jag besitter god kompetens i ämnet och hänvisar därvid till mitt CV till vänster -- samt med att återge ett avsnitt ur ett bidrag till Nordiska Försäkringstidskrift (NFT) för 1999, ett bidrag som i det mesta återfaller på en föreläsning som jag mot slutet av 1997 höll vid Handelshögskolan i Stockholm. Hör och häpna:


'Varje socialförsäkringsystem inbjuder till knäckfrågor, av vika somliga efter viss tankemöda låter sig knäckas, medan andra så att säga stupar på rent kunskapsteoretiska skäl. Till den förra gruppen här frågor som gäller konstruktion och konsekvenser av vissa egenheter i det aktuella systemet. Till den sistnämnda gruppern hör framför allt de frågor som på ett eller annat sätt tangerar begreppet rättvisa.

'Ett socialförsäkringsystem skall vara enkelt -- eller mer exakt formulerat: så enkelt att det till sin grundkontruktion och mer ingripande konsekvenser är -- eller i varje fall kan bli -- förståeligt för dem systemet omfattar, det vill säga även för gemene man. En verklig kvalitet hos ATP-systemet i dess hävdvunna tappning var den enkla 30/15-regeln och det inte alltför komplicerade basbeloppsinslaget. En verklig brist på kvalitet i det nya systemet utgör den omständigheten att det antal faktorer vilka bestämmmer den slutliga pensionen och vilka här [i det föregående] endast tangerats är så många och en del av dem så sofistikerade, att ett väsentligt element -- det må repetitionsvis gälla vilket socialförsäkringssystem som helst -- går förlorat, nämligen möjligheten att i varje fall på ett ungefär kalkylera fram den blivande pensionens minimivärde i reala termer.

'Opinionsinstitutet Demoskop utförde på Riksförsäkringsverkets uppdrag en i oktober 1998 publicerad undersökning rörande svenskens kunskaper om och tilltro till det halvnya pensionssystemet. Undersökningen baserade sig på svar på frågor ställde till ett representativt urval på drygt 1,000 personer. Den gav vid handen att ganska få -- på ett ungefär två av tio -- kände till den närmare innebörden av systemskiftet, samtidigt som ävenledes ganska få -- på ett ungefär tre av tio -- hade stort förtroende för systemet som sådant.

'Nu skall Demoskop utföra ett par uppföljningar av den här refererade undersökningen, en under 1999 och en under 2000. Då kommer med största sannolikhet resultaten att te sig mer uppmuntrande än så för beställaren. Folk har ju en benägenhet att ta till sig det man behöver veta. Men det är av uppenbara skäl ingen bra början på ett epokskifte inom svensk socialförsäkring att så få vet så litet om systemet och att så många tycks hysa misstro till det.

'I en 1998 av Institut für Weltwissenschaft an der Universität Köln utgiven samlingsvolym med titeln 'Redesigning Social Security' ingår ett bidrag författat av nationalekonomen professor Mats Persson vid Stockholms Universitet. Persson refererar under rubriken 'Reforming Social Security in Sweden' lika koncist som förtjänstfullt ATP-systemets tillkomst och utveckling fram till nästintill dags dato. Men hans huvudärende är -- trots att hans politiska sympatier befinner sig till vänster om mitten -- dels att slå ett stort slag för 'actuarial fairness' inom svensk socialförsäkring, dels att -- under det strikta regelverk som då krävs -- överlämna [förvaltningen av] hela systemet till professionella försäkrings- och kapitalplaceringsaktörer i stället för att låta det i allt väsentligt vandra in i och ut från myndighetssfären.

'Persson första tes har idéhistoriskt sett viss anknytnng till en debatt som under mellankrigstiden svenska livförsäkringsmän emellan fördes om begreppet 'rättvis premie'. Diskussionen kan inte föras vidare här, men så mycket skall ändå sägas att 'rättvis premie' mycket väl kan vara den premie som försäkringstagaren accepterar i och med att han erlägger den. Det innebär en rättvisa så att säga 'a priori'. Så har också ATP-avgifterna tydligen upfattats av svenska folket, om av okunnighet eller i kraft av blind tilltro till försäkringsgivarens/statens överlägsna omdöme må här vara osagt. ATP-systemet har ändå varit mer allmänt accepterat, och på så sätt därför även svarat upp mot en av dess viktigaste uppgifter.

'Dessutom är varje försäkringssystem som inte är fotat på en invid/ett försäkringsobjekt/en riskgrupp alltid orättvist. Det är i själv verket dess ändamål. Ingenting är så sällsynt som det normala, och det är den hyggligt upplyste försäkringstagaren också medveten om. Man bör sålunda förvisso eftersträva enkla och klara regler i alla försäkringssystem (med möjlighet för den som så vill att med hjälp av finstilta försäkringsvillkor begrunda deras närmare innebörd). Men man bör aldrig eftersträva rättvisa ens i ett socialförsäkringssystem. Det komplicerar ekvationen och leder under alla omständigheter aldrig längre än till ett slags skenrättvisa.

'Persson anför ett av alla utom av ett fåtal nostalgiker i tacksamt minne bevarat och för många år sedan av Centerpartiet framfört förslag, som gick ut på att utan krångel tillförsäkra alla vuxna medborgare en generell minimi-inkomst under hela deras respektive livscykel. Pesson antyder sympati för detta förslag, och det med rätta. Om ett sådnat förslag genomfördes skulle för det första medborgarens trygghetsbehov säkras fullt ut, och för det andra ett oerhört antal mandarintjänster och en nästan ogenomtränglig lagstiftningsdjungel med tillämpningsföreskrifter kunna skatta åt förgängelsen.

'Det rakaste socialförsäkringsförslag som i modern tid framförts i Sverige är under alla omständigheter det Centerpartiets förslag som blev linje två i 1957 års [ATP]folkomröstning: grundpension för alla, och för dem som så ville en frivillig påbyggnad i form av privata pensionsförsäkringar. Och här skall tillägggas: i inkomsttaxeringshänseende med obegränsad avdragsrätt. Det skulle innebära en radikal förenkling av ålderdomspensionssystemet, samtidigt som staten byggde upp stora dolda reserver, vilka skulle falla ut när respektive pension föll ut och därmed frigjordes för beskattning. Till vilket -- innan bilan faller -- kan fogas, att kapitalvärdet av alla av parterna på arbetsmarknaden kollektivavtalsgrundade försäkringar (avtalsförsäkringar) gärna kunde föras över till helt privata medborgarpensionskonton och därmed bli ett med den privata pensionsförsäkring som finns eller är i vardande. Så skulle även Mats Perssons kapitalplaceringsproblematik vara ur världen.'
__________

Någonting gick uppenbarligen snett på vägen mellan det första intitiativet till en tidsenlig socialförsäkring och dagens på så många punkter otillfredsställande socialförsäkringskomplex. Men när och hur?

För så länge sedan som 1884 väckte den liberale riksdagsledamoten Adolf Hedin en motion i Riksdagen om arbetares olycksfalls- och sjukförsäkring. Sex år senare tillkom en lag om statligt stöd till 'erkända sjukkassor', ett stöd som från 1910 höjdes i olika etapper. Sjukkassorna fungerade väl intill dess regering och riksdag i enlighet med ett principbslut från 1947 lade statens kalla hand över ett system som hade allas förtroende -- och även förtjänade att ha det.

Riksdagen beslutade 1901 att arbetsgivare skulle vara skyldiga att ersätta arbetare vid olycksfall i arbetet, och 1916 utvidgades lagstiftningen till att från 1918 innefatta försäkringstvång för arbetgivarna. Försäkringen administrerades av de så kallade socialförsäkringsbolagen. Ingen hade någonting att invända mot deras verksamhet -- intill dess regering och riksdag i ett beslut från 1967 beslutade att yrkesskadeförsäkringen (den innefattade sedan lång tid tilbaka inte endast arbetare) skulle förstatligas.

Efter många och mödosamma försök tillkom 1913 Lagen om allmän pensionsförsäkring. Alla medborgare som uppnått 67 års ålder skulle utan särskilda kvalifikationskrav erhälla en delvis statsfinansierad ålderdomspension. Folkpensioneringen byggdes ut i olika etapper -- ända till dess det med tiden alltmera problematiska ATP-systemet från åren kring 1960 successivt fick ersätta detsamma.

Lika okunniga som maktfullkomliga politiker lyckades alltså efter hand rasera ett väl fungrande och kostandseffektivt socialförsäkringssystem. Finns det då någon väg ut ur dagens fuskverk? Naturligtvis är det så. Det handlar bara om att höra sig för hos rätt person eller rätt personer -- och agera i enlighet med vad som då sägs.
__________

Profilfrågor: Rättsstatproblematiken [64]

Alla partier har sina mer eller mindre utvecklade, sina mer eller mindre distinkta profilfrågor. Med profilfråga menas en sådan fråga som ett parti omfattar med särskilt intresse, och med profilfrågor således flera frågor av samma natur. Profilfrågan kan var övervägande ideologiskt motiverad, men även av mera praktisk natur.

Alla riksdagspartier täcker givetvis hela det politiska fältet. Det som skiljer dem åt är dels storleken i olika politiska församlingar efter närmast föregående val, dels innehållet i och formen för att föra ut det politiska budskapet. Det sistnämnda är i i första hand en sak för partiledning och partisekreterare, i andra hand för lokala förmågor på olika plan. En karimatisk partiledare med ett magert budskap behöver för övrigt inte lyckas sämre än en tråkig partiledare med hela världens bästa för ögonen. Det tål att tänka på.

Ett parti måste i varje fall ha ett budskap. Men inte bara det. Budskap har vi alla till och från. Ett parti som vill förtjäna förtroende från många väljare -- det vill säga avsevärt flera väljare än vid föregående val -- måste ha ett eller flera budskap som blir profilfråga eller profilfrågor. Diffus välvilja är aldrig valvinnade, inte heller styrkedemonstrationer utan muskelkraft. Det är emellertid rätt budskap framfört av rätt person vid rätt tidpunkt. En gång, flera gånger -- tills det sitter.

Vad är då rätt budskap? För Centerpartiet är det inte längre att vara 'Alliansens gröna röst'. Alla partier är i dagsläget gröna röster, och den grönaste rösten tillhör sedan länge och kommer alltid att tillhöra Miljöpartiet De Gröna. Man bör givetvis vårda det man har av miljöengagemang och miljötänkande. Men det räcker inte.

Centerpartiet bör inte heller längre vara både 'Alliansens gröna och liberala röst'. Alla partier är i dag liberala, och Folkpartiet Liberalerna har till och med begreppet 'liberal' i sitt varumärke. Därutöver är nämnda begrepp i dag så urvattnat att det är näst intill meningslöst. En gång i tiden innebar att vara liberal i politisk mening detsamma som att vara anhängare av frihandel, av allmän och lika rösträtt och av parlamentarism. Det var sålunda en markering mot konservativa och socialistiska krafter med annan idealbildning.

Centerpartiet har länge velat framstå som småföretagarpartiet framför alla andra partier. Det bör man sluta med. Det är att slå in öppna dörrar. Sverige har sedan utminnes tider varit ett företagarvänligt land med exempelvis högst rimlig företagsbeskattning och gynnsamma avskrivningsregler. Från Centerpartiets sida har man kunnat redovisa sänkt skatt på totalt si eller så många miljarder kronor för just småföretagare. Var det verkligen av behovet påkallat -- om inte för att särskilt smörja våra egna, och då inte minst de lantbrukare som är just småföretagare?
__________

Vad återstår då? Det finns till att börja med två viktiga samhällssektorer, vilka alla partier alltid bör skänka särskild uppmärksamhet. Det är försvaret och rättsväsendet. De är de enda myndigheter som har rätt att bruka våld, för försvarets del till och med dödligt våld. Det beror som väl känt är på att Försvarsmakten skall svara för vår yttre säkerhet och de rättsvårdande myndighererna för vår inre säkerhet. Alla skattebetalare erlägger premier till dem. Det skattebetalarna köper -- eller snarare förmodas köpa -- är trygghet. Trygghet för hela vårt land om det skulle bli angripet av annat eller andra länder, trygghet mot våld och andra övergrepp inom landet.

Försvaret kan tills vidare inte bli någon större angelägenhet för Centerpartiet. Därtill saknas både kompetens och engagemang, och jag själv är inte den att på egen hand vrida tiden rätt igen i det avseendet (för att nu för första och sista gången citera Shakespeare). Det finns bara två försvarspolitiker på nivå i vårt politiska liv. Det är socialdemokraten och numera partiledaren Håkan Juholt och folkpartisten Allan Widman, sålunda en representant för oppositionen och en för regeringsmajoriteten. Försvarsministern och moderaten Sten Tolgfors anses på mer än ett håll för kort i rocken för sin uppgift, och den radikala omstöpning av försvaret som skett på sistone förefaller inte särskilt välöverlagd. Men det är som det är.

Även justiteminister Beatrice Ask anses för kort i rocken för sin upgift. Men till skillnad från Tolgfors är hon en ganska rutinerad politiker, varför rättsväsendets förfall kan fortgå bakom en dimma av till intet förpliktande välvilja. Förfallet gäller fyra yrkeskårer: advokatkåren (som är en halvoffentlig sammanslutning), Polismyndigheten, åklagarmyndigheterna och domstolarna. Många känner till hur alarmerande tillståndet är, men få berör det i klara verba. Det finns dock ickepolitiker, som då och då verkligen gör det. Det mest kände av dem är -- på sitt stillsamma sätt -- kriminologen professor Leif G W Persson. G W är till yttermera visso en man som verkligen vet vad han talar om.

År det då så illa? Ja, det är det. Under drygt två års tid -- från augusti 2001 till oktober 2003 -- var jag god man för en jämnårig kvinna bosatt i Solna. Hon led av Alzheimers sjukdom och var på een hand helt hjälplös mot omvärldens onda anslag. Det var därför jag kom in i bilden. Min huvudman kunde återfå större delen av den förmögenhet hon hade blivit frånlurad. Hon kunde även bo kvar i sitt hem till livets slut, trots att hon var hyresgäst i en bostadsrättsfastighet. Under den resans gång lärde jag närmare känna ett antal advokater, ett antal poliser, ett antal åklagare och ett antal domare. (I ett skede hade jag mål på gång i såväl Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt som Högsta Domstolen. Det ni.)

Så mycken lättja, så mycket inkompetens, så mycket brist på elementär hederskänsla, ett sådant dånande underbetyg åt vad man brukar kalla de rättsvårdande myndigheterna. Var det möjligt? Ja, det var möjligt. Varför var det möjligt? Det var möjligt därför att Regering och Riksdag tolererade det och med största sannolikhet fortfarande tolererar rättsförfallet i vårt land. När klagade för övrigt Svensson senast? Ja, inte vet jag. Men premier till rättsväsendet, det får vi betala vare sig vi vill eller inte, vare sig skadefallet regleras enligt lag och författning eller deponeras i åratal framöver eller för evigt i en papperskorg.
__________

Ytterst ansvarig är sakernas nuvarande tillstånd är Alliansregeringen Reinfeldt. Hur är då rättstemperaturen hos den alltför stora församlingen makthavare på den högsta nivå som tänkas kan? Den är tydligen i stora stycken dålig. Här är inte platsen för en totalgenomgång av densamma, även om det vore frestande. Man sitter i stället på Tunnelbanan i Stockholm och ögnar igenom gårdagens nummer av Metro. Där kan man läsa sig till hur ett antal statsråd av ren egennytta utnyttjat sin ställning för att förskaffa sig ett billigt och bekvämt boende till vilket de inte har rätt. Alltså rent skoj.

Här har vi dem. Finansminister Anders Borg (studentlägenhet decennier efter det han avslutat sina akademiska studier). Socialminiser Göran Hägglund (riksdagslya som han inte haft rätt till sedan 2006). Landsbygsminister Eskil Erlandsson (samma sak där). Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (samma sak där). Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (vägrar lämna uppgift, vilken därför troligen är klandervärd). Uppgiften om Erlandsson emanerade för övrigt först efter ett par klumpiga försök till mörkläggning.

Men varför gör man så? En tungt vägande orsak måste vara ren girighet, trots att det här rör sig om personer med en årsinkomst kring miljonen. Det är ekonomisk förmånligt att mygla sig till lägenheter av den här typen -- även och i synnerhet för miljonären Eskil Erlandsson. När kommer en polis och knackar på dörren för närmare upplysningar? Aldrig. Når kommer en åklagare att sätta igång en så kallad förundersökning? Aldrig. När kommer en domare att begrunda vad som är rätt eller fel i ovan nämnda manipulationer? Aldrig. Advokat Leif Silbersky kan förmodligen ta det lugnt. Om inte kommer han att övertyga rätten om att de åtalade inte hade något ont uppsåt och därför inte kan ställas till ansvar. Det finns ett intressant precedensfall.

Den kände socialdemokratiska statsvetaren och samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggren blev intervjuad om kalamiterna ovan. Intervjun har publicerats i form av en hörnartikel och rubricerats sålunda: 'Trixandet förvånar statvetare'. Ljunggren yttrar bland annat följande: 'Om inte våra statsråd kan föregå med gott exempel på bostadsmarknaden, kan man förstås inte begära att att vanligt folk heller skall göra det.' Nästan mitt i prick. Varför inte skärpa tonen något för att hamna mitt i prick: 'Om våra statsråd inte kan föregå med gott exempel över huvud taget, kan man förstås inte begära att vanligt folk skall vara hyggligt och hederligt folk heller.' Var ligger man här egentligen mellan knappnålen och silverskålen?

Dessutom är de här namngivna statsråden endast anstiftare av de skumraskmanövrar varom här fråga. Någon eller några aktörer inom Riksdagsförvaltningen -- men även annorstädes -- har i trots mot gällande bestämmelser vikt sig för de verkliga makthavarna. Vilka är då de här åsyftade aktörerna? Och hur såg belöningsmekanismen bakom deras deras generositet ut? Det vet vi ännu inte och får sannolikt aldrig veta. Locket på.
__________

Jag har tagit mig friheten att för nu rätt länge sedan torgföra ett specialfall inom den mer allmänna organisationsteorin. Jag har benämnt mitt specialfall 'duscheffektsteoremet'. Det innebär i största korthet att såväl bra och hederliga chefer på alla nivåer som mindre bra och ohederliga chefer helt enkelt genom sitt sätt att vara och verka med skiftande temperatur och kraft 'duschar' sina egenskaper nedåt i organisationen. Jag har upplevt osedvanligt många chefer under mitt yrkesverksamma liv och besitter sålunda god empiri som stöd för mitt teorem. Enligt Riksrevisorerna är arbetsförhållandena inom Regeringskansliet under all kritik -- med långa sjukskrivningar och kopiöst med övertidsarbete (intill dess man själv säckar ihop) som kontinuerliga inslag. Det stämmer väl med överens med mitt teorem.

Hur tillskapar man då med politiska medel en alltigenom haderlig offentlig förvaltning? Det gör man för det första genom att själv vara ett gott föredöme och ett desto bättre föredöme ju högre upp i förvaltningen man befinner sig. Det gör man för det andra genom att damma av kap. 20 Brottsbalken (om tjänstefel) och låta piskan vina tills alla offentliganställda förstår att det är förenat med avsevärd risk att begå tjänstefel eller missköta sig på annat sätt. Det gör man för det tredje och på litet längre sikt genom att tillskapa en svensk motsvarighet till den i Frankrika av general de Gaulle tillskapade Ecole National d'Administration.

Var det då så mycket bättre förr? Ja, det var det. Det skadar -- brukar jag både säga och anse -- aldrig att vara konkret. Här närmast ett snitt ur svensk statsförvaltning i arbete under senare delen av 1920-talet.

Min mamma Birgit var i sitt första (kortvariga och barnlösa) äktenskap gift med en man med mycket goda förutsättningar att avancera till den absoluta toppen i den myndighet till vilken han var knuten under hela sitt yrkesverksamma liv. Men HL -- det var hans initialer -- var, som min mamma uttyckte det, inte bara dugande i största allmänhet, utan även 'en snål skåning'. Det blev hans fall.

HL hade avlagt civlingenjörsexamen som kursetta i sin årskull av väg- och vattenbyggnadsstudenter vid Kung. Tekniska Högskolan. Han erhöll omedelbart efter sin examen anställning i Väg- och Vattenbyggnadskåren, där han snabbt avancerade till kapten. I trettioårsåldern fick han ansvaret för byggnationen av en bro som fick heta Nya Södertäljebron intill dess ytterligare en Södertäljebro hade byggts. HL blev klar med uppgiften före utsatt tid och till lägre kostnader än de budgeterade kostnaderna. Vid trettioett års ålder belönades han därför med Kungl. Vasaorden. Det var tolv till femton år innan han så att säga rent tjänsteårsmässigt kunde pretendera på utmärkelsen i fråga.

Något tiotal år därefter var HL chef för utbyggnaden av ett kraftverk i Norrland. Han ledde arbetet i huvudsak från sitt tjänsterum i Stockholm. Men han reste regelbundet upp till Norrland, varvid han medförde lönekassor i kontanter till förmannen 'Tummen' (som hade mist en tumme) och hans arbetslag. Till HL:s tjänsteförmåner hörde att han var berättigad att företa tjänsteresor per tåg i första klass (av dåmera tre klasser), och till hans tjänsteförpliktelser hörde att han skulle företa sina tjänsteresor i just första klass när han hade ansvar för stasmedel i form av kontanter.

Men frestelsen -- jämför ovan -- att håva in litet extra sekiner på mellanskillnaden mellan första klass och tredje klass blev övermäktig. Så hände det som måste hända, men den här gången inte genom mellankomst av en reporter från Metro. Det var helt enkelt någon som observerade HL när denne -- väl framme vid destionationsorten -- klev av sin tredjeklasskupé. Denne någon spred sin observation till andra, och med tiden nådde uppgiften om tågfusket även verkschefen generaldirektör Gösta Malm.

Denne lät -- av skäl som redan anförts -- visserligen på sätt och vis nåd gå före rätt. Det blev inte fråga om avsked från tjänsten för HL, men det påföljd som utmättes var hård nog. HL fick finna sig i att vidare avancemang i karriären var utesluten. Alla mera slätstrukna befattningshavare i den högre karriären erhöll i enlighet med praxis så småningom en tjänst motsvarande byrådirektörs ställning -- inte mera. I denna sålunda föga notabla skara hamnade också kaptenen i Väg- och Vattenbyggnadskåren HL, RVO. Hans överträdelse hade visserligen inte lett till någon skada för statsverket. Men det var inte det saken gällde. Det saken gällde var respekt för en hederskodex som inte visste av undantag.
__________

Långt om länge sysslade man i statsvetenskaplig forskning med 'staten' som en mer abstrakt än konkret företeelse. Den gamle filosofen Platon blev högintressant, och statsrättsliga skolor i främst Tyskland och Österrike fyllde på med abstrusa tankegångar kring abstrusa begrepp. Som så ofta inom samhällsvetenskaperna emanerade en reaktion i tillnyktrande riktning i USA.

Där blev 'administrativa processer' även inom den offentliga sektorn ett högst reelt begrepp, och i vårt eget land svarade professorn i statskunskap Gunnar Heckscher -- högerledare under åren 1961-1965 -- för genombrottet. Det skedde i form av en bok som 1948 gavs ut i en första upplaga under titeln 'Svensk statsförvaltning i arbete' och 1952 i en andra något utvidgad upplaga med samma titel. Beställare och förläggare var -- tankeväckande nog -- Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Heckscher hade gått grundligt till väga. Han hade promenerat in till de mest skilda myndigheter och öga mot öga intervjuat befattninghavare som hade någonting att komma med. Han hade gått igenom regleringsbrev efter regelringsbrev och dragit sina slutsatser om korrelationen mellan statsmakternas intentioner och myndighererna förmåga att svara upp mot dem.

Ett par viktiga fynd i den guldgruva av observationer och slutsatser rörande funktionssättet i svensk statsförvaltning som Heckscher leverade förtjänar att relateras. Det ena fyndet gällde formerna för verksamheten som stundom var så rigida att de motverkade sitt syfte. Beslutsgången kunde bli mera tids- och kraftödande än vad som strängt taget var nödvändigt. Det var visserligen i mångt och mycket en tribut till rättssäkerheten och så tillvida någonting gott. Men det rörde sig även om mera principiellt betingad ovilja från en hel del chefstjänstemän att delegera beslutsgången nedåt i myndighetsorganisationen när den gärna kunde just delegeras. Det andra fyndet gäller myndigheternas syn på hur man bäst utnyttjade de anslag man hade tilldelats. Något överdrivet uttryckt hade man i dåtida statsförvaltning en tendens att lägga ned mera tid på att räkna ören än på att räkna kronor. Allt skulle -- so oder so -- går rätt till. det är ju en honett ambition, men även en ambition som kan leda något fel.

Heckschers samanfattande betyg blir dock ett Väl Godkänt. Men det var ju länge sedan. I dagens läge har myndighetsförvaltningen på alla nivåer sprängt betygsvallen nedåt. Så stor är -- av många samverkande orsaker -- skillnaden mellan offentlig maktutövning då och nu. De kommunala korruptionsskandaler i Göteborg och Eskilstuna och även annorstädes som i dagsläget stuckit upp offentlighetshavsytan är bara toppar på det svenska förvaltningsisberget.
_________

En omständighet som aldrig kan undervärderas vid en granskning av skillnaderna mellan då och nu utgör 1809 års kraftfulla och entydiga regeringsform. Det var den regeringsformen som gick i graven, samtidigt som 1974 års av få lästa och av ännu färre respekterade regeringsform upphöjdes till grundlag. Portalparagrafen 16 i Regeringsformen av 1809 lyder som följer och manar därför till eftertanke:


'Konungen [Regeringen och mynidghetssfären i stort] bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan [att] han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriver; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konugnen låte [skall låta] var och en bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.'

_________


I mitten av juni 1999 skulle en trettioårig ekonomhistoriker vid Uppsala Universitet som här får heta ML disputera på en avhandling om svensk försäkringexpert under tidsperioden 1855-1913. Avhandlingsämnet föll under min huvudspecialitet, varför jag förordnades till fakultetsopponent på avhandlingen i fråga. Jag tillbringade ett par veckor vid skrivbordet och ett antal dagar på skilda arkiv och bibliotek i syfte att genomföra en grundlig genomgång av lärdomsprovet i fråga. Det visade sig då att det knappast höll för ett godkänt betyg. För det första var den rent formellt undermålig. Där förekom både formfel och syftningsfel och andra grammatikaliska onöjaktigheter. För det andra var en del uppgifter i avhandlingen inte helt korrekta och analysen mer än en gång tämligern äventyrlig. Avhandlingen saknade register -- en dödssynd i sammanhanget -- och därutöver hade författaren/respondenten som motto för sin tankeprodukt nyttjat ett citat från en annan inte närmare presenterad tänkare vid namn ¨'bob hund'.

Det här var besvärligt. Disputationsdagens morgon ringde jag upp professor Nils Elvander -- ursprungligen statsvetare men nu verksam vid Nationalekonomiska institutionen -- för att fråga honom till råds om hur man bäst förfar i en sitation som den nu aktuella. Elvander svarade att det var min förbaskade skyldighet att lägga alla respondentens dåliga kort på bordet för i första hand betygsnämnden, men även för alla andra -- och de blev rätt många -- som skulle samlas i paradlärosalen nummer X i Universitetets huvudbyggnad för att följa disputationsprovet.

Efter disputationsprovet väste ML -- röd som en kräfta i ansiktet och drypande av svett -- att det här hade han inte väntat av mig. Hade jag då gått för hårt fram? Knappast. När en fackman samt tillika åhörare och represenant för de skattdragande finansiärerna av verksamheten vid universitet och högskolor fick reda på att avhandligen hade godkänts, så tillskrev han Samhällsvetenskapliga fakulteten i ärendet och karakteriserade då min opposition som 'suaviter in modo, fortiter in re' -- det vill säga måttfullt i tonen men starkt i sak. Så var också fallet.

Betygsnämnden på tre personer -- de borde ha varit fem -- behagade sammanträda på en enklare restaurang för att över varsin tallrik sekunda käk utbyta synpunkter på avhandlingen. Det var nu en ren formsak. Dekanus vid vid Samhällsvetenskapliga fakulteten, professor Leif Lewin, hade utsett en av respondentens handledare, professor Lars Magnusson, till en av de tre i betygsnämnden, något som givetvis är förbjudet. De två andra granskarna i betygsnämnden fötjänar inte att nämnas vid namn. Men formfelet gav utrymme för en andra disputation, före vilken -- hade jag tänkt -- jag själv skulle hjälpa ML till en rensad och reviderad upplaga av avhandlingen med sikte på ny disputation till hösten.

Nu är det så att underbetyg på ett disputationsprov inte bara drabbar respondenten, utan även respondentens handledare -- i det här fallet sålunda professor Magnusson, men även sedermera professor Mats Larsson. Ett underbetyg skulle innebära en stor pretigeförlust för de bägge. Vad -- kunde man fråga sig -- hade de då uträttast just i egenskap av handledare innan den här aktuella avhandlingen släpptes igenom för disputationsprov? Det kunde man verkligen med rätta fråga sig.

Rektorn för Uppsala Universitet professor Bo Sundqvist fick frågan om överträdelse av Högskoleförordningen på sitt bord. Han beslutade --jämte entourage -- att det inte var något brott mot nämnda förordning. Universitetskanslern Sigbrit Franke fick även hon frågan om överträdelsen på sitt bord och stannade -- likaså jämte entoruage -- vid samma bedömning som professor Sundqvist. Att så skedde är dels ägnat att förvåna i största allmänhet, dels föga ägnat att förvåna eftersom det inte fanns -- och väl fortfarnade inte finns -- fungerande spärrar mot sådan myndighetsutövning i strid med lag och författning, varom här är fråga.

Alla inblandade i disputationsdramat utom jag själv blev belönade för sin förträffliget. Professor Lewin avancerade till vicerektor vid universitetet. Det gjorde efter honom även professor Magnusson. Professor Sundqvist avgick vid uppnådd pensionsålder inte utan hedersbetygelser från sitt universitetsrektorat. Universitetskansler Sibrit Franke blev efter avgången från sitt ämbete senior advisor vid Stockholms Universitet och styrelseordförande för den mestadels lågpresterande Kungl. Dramatiska Teatern. Dåvarande docenten Mats Larsson blev som framgått professor i sitt ämne vid universitetet. Och ML fick forskningsanslag och kan sedan flera år tillbaka titulera sig docent.

Finns här en sens moral? Ja, det finns det. Intill dess våra politiker sätter klackarna i marken och injagar sådan fruktan hos alla offentliganställa när det gäller konsekvenserna av tjänstemissbruk, att ingen våga bryta mot i lag eller författning nedsatta bestämmelser -- intill dess torde det ofta nog få betraktas som utslag av ren självbevarelsedrift att i vissa fall frånkoppla det samvete som till äventyrs kan finnas och tjuta med ulvarna. Det är inte alltid lätt för den enskilde att stå ondskan emot. Men du och jzg kan gärna åtminstone försöka göra just det.
__________

Förnyelse, eftertanke, renässans [63]

Ordet 'förnyelse' har fått en alltmer ödesdiger klang. Vad är det då som är så dåligt med det som inte är nytt eller 'förnyat'? Svar: Just den omtändigheten att det inte är nytt eller 'förnyat'. Det går troll i ord. På C-partihögkvarteret sitter en 'utvecklingschef' till en årskostnad av förslagsvis en miljon kronor. Varför inte inrätta en motpost med titeln avvecklingschef, men till halva kostnaden och minst dubbla nyttan?

Jag anmäler mig själv omedelbart som sökande till den nya tjänsten, men under förutsättning att det då blir fråga ett tvåårsförordnande, varken mer eller mindre. Det måste ta sin tid att utveckla rekonstruktionsmönster för samhällsstrukturer som i ovist nit fått skatta åt förgängelsen. Men för att nu utveckla det redan sagda i mera generella termer: Läs nu noga och tänk efter i gamla banor!

Decennierna före 1954 fanns det två mer allmänt nyttjade latingrammatikor i de svenska gymnasierna. Den ena något utförligare grammatiken var författad av lektorn i Östra Real docent Nils Tidner, medan den andra var författad av lektorn vid Bromma Läroverk fil. dr Karl Thunell. Bägge författarna hade i unga år säkert stött på den tyske latinisten Carl Stegmanns latinska grammatik, såväl i original som i den första gången 1891 utgivna bearbetning av densamma som docenten vid Lunds Universitet Emil Peterson hade företagit. (Stegmanns grammatik hade inom få år efter publikationen blivit standardgrammatik i de tyska gymnasieskolorna och förtjänade -- alla detaljer å sido -- också att bli det.) Fråga: Var det då så nödvändigt eller åtminstone önskvärt för de bägge ovannämnda latinlektorerna att avlösa äldre latingrammatikor med nya grammatikor, och framför allt då Stegmann-Petersons grammatik?

Svaret blir ja. Stoffet hade blivit mindre men ändå fullt tillräckligt. Exemplifieringen hade blivit enklare och därigenom mera tillgänglig. Både det ena och det andra var således en god sak. Sedan kan man beklaga att det nästan bara var 'guldålderns' latin (i stort sett Caesar och Cicero, latinister samtalsvis emellan kajsar och kickero) som fick exemplifiera ett språk, vilket under den senare antiken och medeltiden blev långt rikare än så.

Men från mitten av 1940-talet arbetade en mullvad envetet och ihärdigt på att underminera Tidners och Thunells både utmärkta och tillräckliga skapelser. Mullvaden hette Nils Sjöstrand och var adjunkt i latin och grekiska vid Norra Latinläroverket i Stockholm, där han hade gjort sig känd som en i och för sig skicklig pedagog, men även som en onödigt fordrande lärare: om Sjöstrand genom kvarsittning kunde bli av med en elev som hotade att bli problematisk i studentexamen, så -- sades det -- lade han inte fingrarna emellan.

Alltnog: Till höstterminen 1956 förelåg 'Ny latinsk grammatik' av Nils Sjöstrand, och det i en volym som var nästan var dubbelt så omfattanade som Tidner och dubbelt så omfattande som Thunell. I Sjöstrands § 113 om genitiv som bestämning till adjektiv står följande exemepel att läsa: 'Proprium hominis est errare, Att fela är utmärkande för en människa = Det är mänskligt att fela' -- men därutöver utvikningen 'jämför rerum propietatis, tingens karakteristiska egenskaper, possessiv genitiv'. Det är intressant på två sätt: dels på grund av det anförda exemplet som sådant, ty Sjöstrand hade i sin utförlighet brutit mot en pedagogisk grundregel, dels som exempel på utförligheten i fråga.

Latinlektorerna i riket var naturligtvis något kluvna i sitt förhållningssätt till gammalt och nytt. Somliga lektorer reagerade som enklare politiker och deras röstboskap brukar reagera: det som är nytt måste vara bra. Deras och klassikerkollegernas elever i första ring (första årskursen) i gymnasiet blev därför tvungna att inköpa Sjöstrands grammatik till det dåförtiden inte särskilt facila priset av tio kronor. Andra lektorer reagerade som reflekterade politker och deras få väljare skulle ha reagerat om de var latinister och lärare: de valde bort Sjöstrand till förmån för föregångarna.

Med tiden tappade Nils Sjöstrands grammatik alltmera mark, något som upphovsmannen dock slapp uppleva. Inte så många år efter efter publiceringen av 'Ny latinsk grammatik' avled han nämligen i förtid. 'Ny latinsk grammatik' blev allt mindre ny, för att femtiofem år efter debuten ha blivit riktigt gammal i egenskap av lärobok. Men solen skulle ändå -- lyckligtivs får man väl tillägga -- lysa något över minnet av den dock så ambitiöse Nils Sjöstrand. Det visade sig nämligen att hans grammatik -- ny eller inte ny -- lämpade sig alldeles utmärkt för universitetsbruk.

Så långt om förnyelseideologi avspeglad i ett exempel från den lärda värld som dåtidens läroverk i så mycket utgjorde. Men vad har det då för bäring på det svenska samhället nu och i framtiden? Det skadar aldrig att vara konkret, och konkretion skall det bli fråga om sedan den ställda frågan blvit besvarad sålunda: All eller ingen. Ty fritänkarna i ett samhälle är med viss naturnödvändighet få innan deras möjliga proselyter har hunnit vakna till liv för att samverka med dem, medan däremot bromsklossarna av de mest skilda skäl är desto flera.
_________

Fortsättning följer.

Allt ni gör mot dessa mina minsta [62]

När 1900-talets svenskspråkiga kulturliv en gång skall sammanfattas med inriktning på det fåtal som fortfarande kan hysa intresse för sådan materia, så finns det ett namn som man svårligen kan passera innan man har stannat upp framför detsamma och begrundat dess innebörd i diverse termer. Det är namnet Stig Strömholm. Bakom namnet döljer sig (om det nu är rätt uttryck) en man som senare i år kan avfira sin åttioårdag och då blicka tillbaka på en verksamhet, vilken för att sammanfattas i notis-termer kräver sitt ansenliga spaltutrymme i det biografiska uppslagsverket 'Vem är det'.

Men för att sammanfatta sammanfattningen: professor först i allmän rättslära och därefter i civilrätt med privaträtt vid Uppsala Universitet, med tiden först prorektor och därefter rektor vid universitetet. Flerfaldig hedersdoktor inom skilda fakulteter i skilda länder, mångfaldig ledamot av åtskilliga lärda samfund likaså i skilda länder, under ett skede preses i Kungl. Vitterhetsakademien. Ledamot av den exklusiva tyska orden Pour le Mérite. Utomordentligt omfattande och mångsidigt författarskap, med en monumental doktorsavhandling jämte uppföljning som särskilt observandum. Den franskspråkiga avhandlingen bär titeln 'Le droit moral de l'auteur (I-II:1-2)' och uppehåller sig sålunda vid det viktiga ämnesområdet upphovsmannarätt.

Monumental är även på sitt sätt en över fyrahundrasidig betraktelse som utkom 1972 och som (tydligen just därför) åsattes den lapidariska titeln 'Sverige 1972'. (Därutöver och slutligen hör Strömholm hemma hos den grupp svenska märkesmän som skulle ha beretts säte och stämma i Svenska Akademien om inte ett antal stolsinnehavare i densamma upprepade gånger åsidosatt den Höge Stiftaren Gustaf III:s s intentioner. Till nämnda grupp hör för övrigt även -- att döma av den franska veckotidskriften L'Express från i år och en färsk utgåva av det tyska uppslagsverket Der grosse Brockhaus -- författarna Per Olov Enquist och Lars Gutafsson. Inga andra seriösa svenska författare har sedan lång tid tillbaka ett internationellt renommé. Parentetiskt sålunda: Arma fosterland.)

Förlaget -- som var Norstedts -- hyste tydligen inga större förhoppningar om läspublikens intresse för en fyrtioårig juridikprofessors samhällsanalyser och anfäktelser över en nationell kontrapunkt. 'Sverige 1972' trycktes som storpocket på snabbt gulnat papper och med illa limmad rygg. Omslaget illuderade visserligen en svensk flagga -- just illuderade, intet mera. Så inträffade märkligt nog att den för sitt i största allmänhet konservativa synsätt kände Strömholm till både egen och andras förvåning blev påtagligt högaktningsfullt recenserad i avisor av den mest skilda partifärg.

Det var märkligt. Ty det här inträffade i ett skede under vilket statsministern (med ett betydelselöst undantag för sommarmånaderna 1936) hade varit socialdemokrat nästan lika många år som Stig Strömholm hade avverkat under sitt dittillsvarande jordeliv. Det långa maktinnehavet hade på lång sikt varken varit till fördel för det statsbärande partiet självt eller för landet. Socialdemokraterna hade under Tage Erlanders tjugotre år vid makten (1946-1969) och nu i början av Olof Palmes era (1969-1976 och 1982-1986) framträtt med både maktambitioner av alltmera himlastormande karaktär och ett tonläge i den allmänna debatten som inte var särskilt sympatiska. Och flertalet av de många 'reformerna' borde ha stannat på papperat. Det vet vi nu -- med utbildningssektorn i stort som ett av flera förfärande exempel.

Det var som sagt märkligt. 'Sverige 1972' måste ha haft alldeles särskilda förtjänster. Så var det också. Det skulle därför vara frestande att gå närmare in på den märkliga skriften (som gärna kunde publiceras i en andra upplaga och i en utstyrsel som den förtjänar samt förses med ett lika omfattande som uttömmande nytt förord av upphovsmannen). Men det är här och nu inte möjligt. I stället skall intresset särskilt inriktas på ett begrepp som introduceras i Strömholms betraktelse för att därefter försvinna i tomma intet. Det är begreppet 'människoproduktion'.

Det är ett begrepp som inte bara kan få tanken att hisna i största allmänhet, utan även associera till mindre sympatiska företeelser som exempelvis det nazistiska raspolitikprojekt vilket gick ut på att utan tanke på familjebildning avla fram barn med -- som man trodde -- i kraft av rasrenhet överlägna egenskaper. Men Strömholms begrepp 'människoproduktion' är precis vad det säger. Det betecknar det utvecklade samhällets projekt att lägga livet så tillrätta för alla -- från det ögonblick man lämnar moderlivet intill dess man för sista gången sluter ögonen -- att det blir ett någorlunda gott liv. Vad är då ett gott liv? Det är -- i den brittiske filosfen och matematikern Bertrand Russells ord -- ett liv inpirerat av kärlek och grundat på kunskap.

Ibland samvarierar inte ord och handling hos politiker på olika nivåer och i skilda partier. Man gör sig till talesman för allsköns honetta ambitioner, samtidigt som ens verksamhet är improduktiv eller rentav destruktiv till sin natur. I utbildningshänseende är vi -- som redan antytts -- snart inne på tredje generationens offer för en politik som länge krälat och fortfarande krälar i rena träskmarker. Och det kan gå långt om länge innan man är tillbaka vid den alltmer avundsvärda utgångspunkten. Om man nu någonsin kan företa ett sådant hjältarnas uttåg.
__________

Men man kan vara mer eller mindre sårbar. Det beror inte bara på levnadsomständigheter i stort, utan även och inte minst på annat. Den store österrikiske psykiatern Sigmund Freud (1856-1939) var den förste som satte ett verkligt skarpt sökarljus på de första barndomsåren. Det var en god sak i sig, även om den teoribildning för vilken Freud gjorde sig till talesman ofta blev äventyrlig i överkant. Det första levnadsåret är -- sammanfattningsvis -- oerhört viktigt för individens fortsatta utveckling. Det andra levnadsåret är mycket viktigt, det tredje levnadsåret likaså. Här återfinns ibland maskrosbarnets dolda resurser.

Här återfinns ofta nog även 'normalbarnets' bästa resurser. Det är de resurser som gör att man utan större vånda någorlunda överlever de mera destruktiva anslagen i en destruktiv samhällsbildning. Det har ingenting att göra med 'barnfattigdom' eller 'att vara född med silversked i munnen'. Det har i stället att göra med en allmän vuxenattityd till småbarnet, en vuxenattityd som leder till att det vaknar med ett leende på läpparna och somnar in i trygg fövissning om att tillvaron är förutsägbar och den nära omvärlden den bästa av världar. Jesus yttrade i ett visst sammanhang följande: 'Allt I haven gjort mot dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.' Översatt till nutidssvenska innebär det, att den politiska elitens övergrepp mot förskolebarn och skolbarn utgör övergrepp på hela samhället.

Här återfinns alltför stora förskolegrupper för att det skall vara bra för mindre barns hälsa. Här återfinns tiotusentals fall av i förtid avbruten skolgång. Här återfinns en kombination av oberöriga lärare och teoritrötta elever som bara kan leda åt ett håll. Här återfinns en skola där alla har rätt att misslyckas, till den verkan det hava kan på elevernas självkänsla och framtidshopp. Här återfinns kort sagt en 'demokratisk skola' nedärvd från en annan 'demokratisk skola' med hemortsrätt i dåvarande Östtyskland. Den kan ju -- i och för sig -- inte misslyckas, eller hur? I dåvarande Västtyskland hade man samma stadieindelning och begåvningsgruppering som i den svenska skola som föregick enhetsskolan/grundskolan och det i skiftande former 'nya gymnasiet'. Och det har man fotfarande. Hur kan det nu komma sig?
__________

Åter till temat Stig Strömholm. I ett radioinslag för några år sedan lättade den lärde mannen något på förlåten till sin barndom. Fadern var officer i Boden och avled när sonen Stig var i två-årsåldern. Modern flyttade då till Uppsala med sina bägge små söner. Där etablerade den lilla familjen kontakt med en nära släkting vid namn Daniel Strömholm. Denne var professor i kemi och sextio år äldre än Stig och hans bror. Men behöver en sådan omständighet innebära en negativ faktor i en relation som växer sig stark? Inte alls. (Jag kan här yttra mig med den visshet som endast egen erfarenhet skänker.) Den senare professor Strömholm talar med påtaglig värme om farbror Daniel.

Daniel Strömholm tillhörde de akademiska stålmän i en äldre generation vetenskapsidklare, för vilka spåret före fyllda fyrtio och i stenhård konkurrens måste leda till professur -- för att även fortsättningsvis kantas av idogt bedriven forskning. Men den äldre Strömholm inledde sin akademiska bana som humanist med historia som huvudämne -- för att först därfter specialisera sig på huvudämnet kemi med huvudsaklig inriktning på den oorganiska kemin. Det är tankeväckande.

Daniel Strömholm var född 1871 i Ragunda i Jämtland (bekant genom det stort anlagda experiment med naturen som i slutet av 1700-talet kom att resultera i 'Döda fallet'). Fadern var apotekare och kunde glädja sig åt följande inledande meriter för sonen Daniels del: student vid sjutton, fil. kand vid nitton, fil. lic. vid tjugosex, fil. dr vid tjugoåtta och docent vid tjugonio. Här bör tillfogas att den äldre Strömhom åren kring professorsutnämningen 1909 i samarbete med sedermera Nobelpristagaren professor The Svedberg publicerade för senare tiders 'atomforskning' utomdentligt betydelsefulla rön.

Hur såg egentligen den av allt att döma lyckliga stjärna ut, under vilken Daniel Strömholm föddes och verkade? Har vi här någonting att lära? Kanske, kanske inte. Hur som helst utgav han bland annat två böcker som avspeglar de vida gränserna för hans ingenium. Den ena boken heter 'Bibelns minnen om apostlarna och deras tid' och är från 1945, den andra boken 'Naturvetenskapliga essäer' och är från 1950.

Den äldre professor Strömholm -- som avled ogift 1961 -- var med andra ord ingen fackidiot. Det blev inte heller den ännu mångsidigare yngre professor Strömholm -- rättslärd, samhällsdebattör, essäist och till och med (men utan påtaglig framgång) romanförfattare. Goda föreiblder kan göra djupa intryck på kommande generationer. Så blev av allt att döma fallet även här. Det skulle vara intressant att få veta mer i den saken.
__________

Mästaren till herr Betz [61]

För några dagar sedan förde slumpen i våra händer ett par gratisbiljetter till gårdagens föreställning av Richard Wagners opera 'Das Rheingold' (Rhenguldet) på Kungl. Teatern i Stockholm (ett operahus som emellertid numera -- efter över tvåhundra års verksamhet under ovannämnda namn -- skall benämnas Kungliga Operan, ett namn som även kommit i retroaktivt bruk, och må Gud straffa de skyldiga). Vi gav oss iväg i god tid för att hinna hämta biljetterna och för att jag på plats skulle kunna relatera för Ann-Mari omständigheterna kring tillkomsten av operatetralogin 'Das Ring der Niebelungen' i allmänhet och handlingen i 'Rhenguldet' i synnerhet.

Nibelungens ring är en drama med sina rötter i fornnordisk saga och det medeltida tyska verseposet 'Nibelungenlied.' Underliggande tema för det sjutton musiktimmar långa dramat är motsatsparet mellan makt (genom guldet) och kärleken mellan man och kvinna. Den första konflikten utspelas mellan dvärgen Alberich och de tre rhendöttrarna, vilka sistnämnda simmar omkring i floden Rhen samtidigt som de vaktar den skatt som rhenguldet utgör. Alberich är ute efter just guldet och stjäl det från rhendöttrarna. Det sker emellertid till priset av att en förbannelse: Alberich har därmed gjort sig förlustig all form av kärlek.

Överguden Wotan (på svenska Oden) har låtit jättarna Fasolt och Fafner bygga borgen Walhall åt honom själv och hans familj (vilken även inkluderar hustrun Fricka och åtta valkyriedöttrar). Byggnadskreditivet består av ungdomens och skönhetens gudinna Freja, som egentligen är ämnad åt guden Froh ('glad' på tyska, men tills vidare mindre glad över Wotans affärstransaktion). När Walhall står färdigt skall de bägge jättarna antingen erhålla Freja till egen förlustelse eller också någonting likvärdigt i annan valuta.

Wotan vänder sig då till den listige guden Loge (på svenska Loke), vilken i kraft av klok förslagenhet lurar av Alberich rhenguldet för vidare befordran till Fasolt och Fafner. De mottar guldet men blir genast osams om fördelningen, en konflikt som slutar med att Fafner slår ihjäl Fasolt och lämnar scenen som ensam ägare till rhenguldet inklusive -- och det är viktigt -- Nibelungens ring.

Wotan och Fricka samt deras följe kan nu lämna den bergstrakt vid Rhen där de befinner sig och anträda vandringen till Walhall. Det sker på den bro som (i det här fallet) regnbågen utgör. Och där slutar 'Rhenguldet', som första gången gavs onsdagen den 22 september 1869 på Kgl. Hof- und Nationaltheater i München och nu för etthundrasjuttonde gången på Kungl. Teatern.

Gårdagens föreställning var utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Sångsolisterna var visserligen något ojämna, men med utropstecken för tenoren Magnus Kyhle som en utomordentlig Loge -- han sjöng verkligen denna av så många branschkolleger sönderhackade roll -- och för barytonsångaren Ketil Haugaas som en lika utomordentlig Alberich (i ett verkligt röstmördarparti). Orkestern klingade i stort sett som den skall klinga i en Wagneropera, och kvällens dirigent Lawrence Renes fick efter föreställningens slut en välförtjänt fanfar av orkestern.

Gårdagens föreställning var som sagt utom i ett avseende ganska tillfredsställande. Det var dekor och kostymer som var under all kritik. Wagner lämnade ingenting åt slumpen vad gällde scenanvisningar i sina partitur. (Han författade själv librettot till alla sina operor.) Därtill kommer att en ung man vid namn Felix Mottl vid flera tillfällen gjorde noggranna anteckningar av 'Mästarens' muntliga anvisningar -- nach des Meisters Anweisungen -- utöver vad som redan stod att läsa i partituren. Det gällde i synnerhet i samband med repetitionsarbetet inför urpremiären av 'Ringen' i dess helhet, vilken sommaren 1876 ägde rum i Bayreuth. Skall man ändå tillåta sig att stryka ett tjock streck över upphovsmannens väl belagda intentioner i fråga om den sceniska framställningen av hans operor?

Svaret på den ställda frågan är nej och återigen nej. Det rör sig här om både pietet och hederskänsla.

Fortsättning följer.
__________

C-sextett med förhinder [60]

Mot slutet av januari i år sammanträdde styrelsen för Innerstadscentern till bokslutssammanträde. Sammanträdet ägde som vanligt rum hemma hos mig. Vi var för första gången fulltaliga. Det var glädjande med tanke på hur fåtaliga vi hade varit vid styrelsesammanträdena under det gångna året. Så till exempel var styrelsen så fåtalig under sammanträdena i juni, augusti och september, att den inte var beslutsför. Endast två ledamöter hade infunnit sig. Men jag förde ändå protokoll för de tre sammanträdena. Det var kanske inte särskilt meningsfullt -- om man nu inte anser att även form är innehåll.

Sedan jag och Ann-Mari sent omsider anskaffade en digitalkamrera (påskyndade av ett billighetserbjudande genom Ann-Maris arbetsgivare) har jag funnit visst nöje i att fånga ögonblicket med sikte på evigheten. I anslutning till januarisammanträdet arrangerade jag alltså de fem ordinarie styrelseledamöterna och ersättaren samt tillika enda kvinnan i skaran framför vår anspråkslösa antikvägg. Vilka är de då? Och vilken kapacitet har de som förtroendevalda i en centeravdelning? De ställda frågorna är inte helt ointressanta. Ty alla sex blev -- trots revisorn Hans von Rietbergs rekommendation i motsatt riktning -- omvalda vid avdelningsstämman i mitten av februari.

Åter till fotografiet: i övre raden från vänster Dennis Olsson, jag själv och Mats Flodin, i nedere raden från vänster Tonny Carlsson, Sara Thunmarker Telde och Stephan Andrén. Av de sex är Tonny ordförande, Stephan vice ordförande och Sara -- som redan nämnts -- ersättare. De tre övriga är rätt och slätt styrelseledamöter, men jag själv därutöver är sekreterare i styrelsen och den ende som har varit närvarande vid samtliga styrelsesammanträden.

Det bör tillägas att i dagsläget Tonny fortfarande är ordförande, medan Stephan inte längre är vice ordförande och jag själv inte längre sekreterare i styrelsen. Samt att det i dag är exakt två månader sedan styrelsen sammanträdde utan att någon kallelse till nytt sammanträde har utgått.

Det bör ytterligare tilläggas att de justerade protokollen för avdelningsstämman den 15 februari och det konstituerande styelsesammanträdet den 23 februri fortfarande låter vänta på sig. Det rör sig här verkligen om en C-sextett med förhinder -- av vilka mitt förhinder är att jag är nyfiken på vad som kan hända när jag själv inte längre fungerar som faktotum och dadda åt den övriga styrelsen.

Det bör slutligen tilläggas att valberedningen vid årsmötet i februari föreslog mig själv till ny styrelseordförande, något som emellertid mötte sådant motstånd att man samlades bakom Tonny som motkandidat. Det var också Tonny som efter sluten omröstning gick segrande ur den stillsamma fighten med röstsiffrorna sju mot tre. Man vet vad man har, men även vad man riskerar att få.

Vad tänker i skrivande stund de tre nyvalda styrelseledamöter och tillika unga kvinnor, vilka förefaller ha potential för att medverka till att motverka att Innerstadscentern -- i likhet med Kungsholmscentern, Södermalmscentern och Västerortscentern -- begår kollektivt självmord? Vad tänker och tycker Malin Björk, Maria Norberg och Berit Snapp, den sistnämnda tillika nyvald vice ordförande? Kommer man någonsin att få veta det?

Återigen till de sex, vilka i sociologiskt avseende kan liknas vid de fem olympiska ringarna. Tonny har i egenskap av ordförande och jag själv i egenskap av sekreterare haft ett friktionsfritt samarbete, låt vara att det är jag som gjort jobbet. Tonny är vidare god vän med Dennis sedan de bägge var grannar på Stora Essingen -- och omvänt. (Dennis är numera bosatt på Södermalm.) Dennis är god vän med Mats -- och omvänt, Gud vet av vilken anledning. (En gemensam faktor är dock att varken Dennis eller Mats har intällt sig till ens hälften av styrelsesammanträdena under 2010). Dennis har tidigare varit styrelseledamot i Stockholmsdistriktet, dock utan att det haft någon positiv effekt på arbetet i Innerstadsavdelningen. Stephan har av distriktsledningen blivit belönad med ledamotskap i Norrmalms Stadsdelsnämnd. Och Sara, slutligen, har även hon blivit belönad i det att hon efter valet kunnat sätta titeln nämndeman på sitt business card.

Dennis importerar och säljer exklusiva ljudanläggningar från Kina. Jag själv sysslar med litet av varje och hänvisar i övrigt till CV-texten till vänster. Mats är juris doktor och innehar något slags befattning vid Stockholms Fria Universitet (vad det nu kan vara). Tonny är en reslig och alltigenom sympatisk polisinspektör. Sara är filosofie magister med statskunskap som huvudämne och sysselsatt med internationell ungdomsverksamhet. Stephan, slutligen, titulerar sig företagskonsult men är dessutom teologie studerande och fembarnsfar. Och alla är vi gifta, jag själv och Stephan dessutom för andra gången.

En sak är hur ofta och med vilken anslutning en styrelse av vilket slag det vara må sammanträder. En annan sak är vad en styrelse verkligen presterar under vilket år det gälla må. Det är sålunda och givetvis bättre med en aktiv styrelsegrupp på tre ledamöter än med en tandlös styrelseordförande och hur många sovande styrelseledamöter som helst. Det är resultatet av styrelsearbetet som skall räknas, intet annat.

De tre här aktuella styrdokumenten (C) -- Partiprogrammet (av någon outgrundlig anledning benämnt Idéprogrammet), Stadgarna och Arbetsordningen -- ger gott besked om vad som gäller. En kretsstyrelse eller avdelningsstyrelse skall ägna sig åt medlemsvård och medlemsvärvning; vidare år medlemsaktiviteter; och slutligen åt utbildning. Vad har då vi sex åstadkommit härvidlag? Enligt den av mig själv utarbetade och av hela styrelsen undertecknade årsredovisningen: Ingenting (trots att jag själv gjort åtskilliga framstötar i motsatt riktning). Kan man då pretendera på att för sina förtjänsters skull bli omvald som styrelseledamot? Det kan man -- om man är tilräckligt skamlös.

Vad skall det bli av Innerstadsavdelningen under Tonny Carlsson? Vad skall det bli av Stockholmsdistriktet under Per Ankersjö och Abir al-Sahlani? Vad skall det bli av hela Centerpartiet? Hur många betonghinder mitt i vägbanan måste man flytta på innan dagens låga opinionssiffror -- hårresande låga med tanke på de ekonomiska resurser partiet förfogar över -- vänder uppåt, och det inte bara en gång, utan månad för månad och år för år fram till valen i juni och september 2014? Jag kan i varje fall peka på några av hindren.
__________