RD-valet: S -- 12.3 procent [37]

Den första socialdemokratiska riksdagsmannen hette Hjalmar Branting (invald i Andra Kammaren på en liberal lista 1896). Branting blev även den första socialdemokratiska statsministern. Då är man framme vid 1920, och fram till sin bortgång 1925 (vid 65 års ålder) skulle Branting leda inte mindre än tre minoritetsregeringen, och i en av dem var han även utrikesminister (dubbelexcellensen).

Brantings efterträdare på partiledarposten blev först 1928 -- efter en treårig stenhård inre fight -- Per Albin Hansson, gemenligen Per Albin kallad och med rätta betraktad som det svenska folkhemmets huvudarkitekt. Per Albin var statsminister från 1932 till sin bortgång 1946, dock och i fullständighetens namn med undantag för tre betydelselösa sommarmånader 1936.

Arbetarepartiet Socialdemokraternas efterkrigshistoria är alltför väl känd för att här behöva refereras i detalj. Partiet var och förblev vad man kallar 'det statsbärande partiet'. Först 1976 bröts hegemonin för sex år framöver, därefter 1991 för tre år framöver, och slutligen från och med 2006. Det finns ingen som helst motsvarighet till en sådan politisk maktdominans över tiden i något annat demokratiskt land.

Skall man efter 2010 års skrala valresultat räkna ut Socialdemokraternas möjligheter att återigen bli det statsbärande partiet -- nota bene först sedan Mona Sahlin har lämnat över partiledarskapet till någon av de kandidater som står i kulisserna och väntar på budet från den valberedning som i praktiken har valet i sin hand? Det skall man absolut inte göra.

Arbetarrörelsen med sina bägge grenar är visserligen skakad och skadad av årets valresultat och av Mona Sahlins oförmåga att fullt ut nyttiggöra de resurser som finns inom Rörelsen. Men bara en blick trekvarts år bakåt i tiden ger klart besked om att svensk socialdemokrati inte för evigt kan vara down and out som ett parti för de många.

Den fråga som avslutningsvis bör ställas i förevarande sammanhang är följaktligen som följer: Hur långt tid kommer det att ta innan uppmarschen till tidigare opinions/väljarstöd är fullbordad eller i varje fall nästan fullbordad? Den kommer, tro mig.
__________

RD-valet: V -- 4.2, FP -- 6.3 procent [36]

Vänsterpartiet -- ursprungligen Sveiges Kommunistiska Parti -- har sina rötter i den ryska oktoberrevolutionen 1917. Naturligt nog var partiet som störst i 1944 års andrakammarval, då drygt tio procent av väljarkåren röstade på detsamma. Det hade av lätt insedda skäl en rent samtidshistorisk orsak: det var den sovjetiska Röda Armén som mer än någon annan armé krossade alla möjligheter för Hitler-Tyskland att gå någorlunda helskinnat ur kriget.

Men efter 1944 års för Kommunisterna så lyckosamma val har partiet varit ett typiskt mini-minoritetsparti, detta trots namnbyten i modifierande riktning (från ursprungsnamnet till Vänsterpartiet Kommunisterna och därifrån till Vänsterpartiet) och trots en trio påtagligt kompetenta och även långvariga partiledare: C. H. Hermansson, Lars Werner och Gudrun Schyman.

Har tiden helt enkelt sprungit ifrån Vänsterpartiet med dess så otidsenliga bakgrund? Vare sig partiledaren heter Lars Ohly eller någonting annat? Det ser så ut.
__________

Folkpartiet Liberalerna har äldre anor -- med allmän rösträtt och sociala reformer högt upp på programmet -- än något annat politiskt parti i Sverige. Både namnet och rötterna stammar från senare delen av 1800-talet. Men vare sig man talar om Folkpartiet då och nu eller om Liberalerna då och fram till 1935, så har partiet eller partierna åkt upp och ned i väljaropinionen mer än något annat parti.

Folkpartiets storhetstid inföll under de bägge första decennierna av 1900-talet, då under namnet Liberalerna. Partiledaren Karl Staaff var statsminister 1905-1906 och 1911-1914, och hans efterträdare Nils Edén var det i en liberal-socialdemokatisk regering 1917-1920. Men under sistnämnda skede hade partiet krympt väsentligt och därefter splittrades det i två partier, av vilka utbrytarpartiet antog namnet De Frisinnade.

Trots att De Frisinnade var ett uttalat miniminoritetsparti lyckades man 1930 bilda en så kallade vågmästarregering, som ägde bestånd till 1932. Partiledaren C. G. Ekman var en av Sveriges skickligaste parlamentariker genom tiderna, en kompromissarie som -- sades det -- ena dagen gick i armkrok med Högern i form av amiral Lindman och andra dagen med Socialdemokraterna i form av Per Albin Hansson.

Men olyckorna hopade sig över de bägge liberala partierna, och därför gick de 1935 -- förnuftig nog -- samman under namnet Folkpartiet (ett partinamn som hade kommit och gått redan under 1890-talet). En ny men måttlig storhetstid inföll under skedet 1948-1967, under vilket partiledaren hette Bertil Ohlin. Det hjäpte nu inte: statminister var och förblev under osannolikt många år -- 1946-1969 -- och med hjälp av både tur och skicklighet socialdemokraten Tage Erlander.

Efter en rad andra partiledare har så Folkpartiet Liberalerna (som det fullständiga partinamnet lyder) landat i dagens situation. Den är -- inte minst med tanke på partiets stolta historia och idéarv -- rätt egenartad. Vad fattas för att man skall göra bättre ifrån sig än i valet 2010?

Är partiledaren Jan Björklund otillräcklig? Knappast, i varje fall inte med svenska mått mätt. Och i riksdagsgruppen återfinns flera verkliga tungviktare som exempelvis Carl. B. Hamilton (finansfrågor), Johan Pehrson (rättsfrågor) och Allan Widman (försvarsfrågor), samtliga självklara taburettinnehavare om regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt när det begav sig hade tänkt till och tänkt rätt. Här finns flera gåtfulla varför och få självklara därför att.
__________

RD-valet: MP + 40.0, M + 14.6 procent [35]

Valet 2010 gick inte bara bra för Moderata Samlingspartiet och Miljöpartiet De Gröna. Det gick mycket bra för dem. Hur kunde nu det komma sig? Ja, säg det den som vågar -- utan att vara moderat eller miljöpartist! Man kan ju hur som helst inleda med en huvudhypotes, nämligen att väljarbeteenden bottnar i både förnuft och känsla.

Först ut Moderaterna. Där har man två ledargestalter med stort förtroendekapital i portföljen. Det gäller som bekant statsminister Fredrik Reinfeldt (trots att han är bedövande tråkig och dessutom flintskallig) och finansminister Anders Borg (trots banal förkunnelse och vrickad huvudutstyrsel). De är alltid i balans. De yttrar sällan några dumheter. De förkroppsligar vad man brukar benämna regeringsduglighet.

Framgång föder framgång -- så heter det ju ibland. Men varför framgång just för Moderata Samlingspartiet, detta för fyrtio år sidan nedföraktade och av många uträknade parti? Betraktar folk i allmänhet verkligen Moderaterna som Moderaterna själva vill bli betraktade, nämligen som De Nya Moderaterna med underavelningen Det Nya Arbetarpartiet?

Det är inte så säkert. Är det inte snarare så att Moderaternas styrka mest är andra partiers svaghet i skilda hänseenden -- att det är den omständigheten som har spelat och fortfarande spelar dem i händerna? Det kan man i varje fall fundera närmare på. Men man behöver inte fundera närmare på att Moderaterna också som parti -- med rätt eller orätt -- besitter ett avundsvärt anpart av den politikens hårdvaluta som kort och gott heter förtroendekapital.
__________

Även miljöspråkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand besitter ett förtroendekapital hos den breda allmänheten, som klart höjer sig över politikergenomsnittet. Man kan tycka att de är väl dogmatiska eller väl omedgörliga. Det kan innebara en avsevärd nackdel att vara det i politiken, som ju inte minst måste inebära konsten att kunna kompromissa.

Men det kan även vara en fördel att man inte bara är påtagligt konsekvent i sitt aktionsmönster, utan även framstår som konsekvent -- dock utan att samtidigt också kunna stämplas som galen. Konsekvensaspekten är nämligen enligt för länge sedan etablerad statsvetenskaplig teori en viktig och ibland utslagsgiviande parameter när det gäller överlevnadsnivån hos ett parti.

Det är mot den bakgrunden man skall begrunda partilinjen att förorda höjt pris på drivmedel. Det framstår i förstone inte alls som röstvinnade. Men det befriar partiet och därmed även de bägge språkrören från all misstänksamhet om populism eller tom löftespolitik. Det kunde bära eller brista, men man följde en rak linje -- som visade sig bära.

Konkurrensen mellan de politiska partierna är som ett slutet system av kommunicerande kärl: Om jag eller vi blir större, så blir du eller ni mindre -- och vice versa. På den borgerliga sidan är det som redan antytts inte i första hand Moderata Samlingspartiets förträfflighet som har fällt utslaget i valet för dess del. Det är i stället de övriga allianspartiernas brist på föträfflighet som har gjort det.

Samma fenomen gäller för Miljöpartiet De Grönas framgång. Dess huvudkonkurrent om klorofyllrösterna är som bekant Centerpartiet. I den kompetens- och trovärdighetsanalys hos väljarkåren som ligger bakom gröna röstningbeslut förhåller det sig helt enkelt så, att Miljöpartiet av ovan angivna skäl erhöll en påtagligt större andel av valkakan.
__________

RD-valet: SD + 94.1 procent [34]

Politik är krig -- i mer eller mindre ordnade former. Varje parti väljer långsiktig strategi mellan de allmänna valen och taktik inför själva valet. En grundregel för all krigföring är vidare som följer:

Underskatta aldrig din motståndare eller dina motståndare -- men överskatta den eller dem inte heller. Och var alltid beredd på överraskningar mot resans slut: positiva eller negativa -- för ett eller två eller flera partier. I dagens Sverige är väljaropinionen rörligare än den någonsin tidigare har varit. Det ger vissa möjligheter för somliga, men innebär klara risker för andra.

I Riksdagen 2006-2010 var sju partier representerade, av vilka fem partier (M, C, FP, S och V) var äldre och etablerade och två relativa nykomlingar (KD och MP). De sistnämnda hade uppstått som resultat av utbrytningar från de äldre och etablerade partierna.

Fem partier var bra, ty det gav politiken en viss konstans. Ytterligare två partier var strikt statsvetenskapligt betraktat inte bra: det kunde i värsta fall åstadkomma stark splittring med ty åtföljande handlingförlamning -- men gjorde det lyckligtvis inte den här gången.

Men nu var man där och hade väl också förtjänat att vara det. De etablerade partiernas allt mattare engagemang i tros- och livsåskådningsfrågor beredde marken för Kristdemokraterna. De etablerade partiernas mera pliktskyldiga än flammande engagemang i miljöpolitiken beredde marken för Miljöpartiet De Gröna.

Det finns en logik i all politik. Om det uppstår ett vacuum i redan etablerade partiers engagmang och dådkraft, så finns det i länder med Sveriges parlamentariska system alltid utrymme för både enfrågepartier och flerfrågepartier, liksom för partier som utvecklas från det ena till det andra. Men det kan ta sin tid att slå sig in i de beslutande politiska församlingarna -- om man nu någonsin gör det. Det vet både kristdemokrater och miljöpartister.

Det vet också Sverigedemokraterna, som i och med årets val fick ett dundrande genombrott som riksdagsparti. Man fördubblade nästan andelen väljare jämfört med riksdagsvalet 2006. Och man gjorde det trots att alla de andra partierna i den mån de hissade en flagga för Sverigedemokraterna hissade en pestflagga. Det gjorde även statstelevisionen, och där har man ännu inte halat den.

Vad är det då som är så speciellt med Sverigedemokraterna, att partiet trots klen valkassa lyckades slå andra småpartier på fingrarna i riksdagsvalet? Och vad är det som är så förfärligt med Sverigedemokraterna att både statsminister Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin utfäst sig att vad som än må hända, så skall man inte på något sätt samverka eller ens umgås med dem?

Svaret på den första frågan är enkel. Portalparagrafen i Sverigedemokraternas stadgar lyder sålunda:

'Sverigedemokraternas syfte är att värna det svenska folkets och den svenska nationens bestånd. Genom partipolitiskt engagemang vill partiet genom sina föreningar och aktiva som en folkrörelse skapa inflytande åt dem som delar syftet.'

Det har visat sig innebära att Sverigedemokraterna driver en politik som är starkt kritisk mot nuvarande invandringspolitik. Man anser att den är oansvarig och ett hot mot Sverige som nation. Om det verkligen är så i 'det mångkulturella samhället' kan man ju diskutera. Men det skall inte ske här. Sverigedemokraterna torgför hur som helst sina åsikter i saken, och de har -- helt enkelt -- vunnit allt större gensvar hos gemene man.

Men varför pestflaggan? Det beror på att Sverigedemokraterna sägs vara 'främlingsfientliga', vilket de bevisligen inte är. Det beror också på att Sverigedemokraterna (av exempelvis Mona Sahlin) sägs ha 'sina rötter i rasismen'.

Sistnämnda påstående saknar inte helt fog. Men det är i övrigt lika begåvat i egenskap av argument mot samröre med Sverigedemokraterna som att säga att man inte umgås med en person, därför att vederbörandes pappa suttit i fängelse. Det finns preskriptionstider även i politiken. (Under judeförföljelserna i 1930-talets Tyskland införde Bondeförbundet/Centerpartiet i sitt partiprogram exempelvis en punkt om att man skulle slå vakt om 'den svenska folkstammen'. Det ena hade givetvis ett samband med det andra.)

Återigen till president Paasikivi: 'Giv mig fakta, endast fakta. Allt annat är betydelselöst'.

Fakta är vidare att Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder, grillats mer än några andra svenska politiker i modern tid (och det inte minst i statstelevisionen) -- men, det måste man nog medge, visat sig hålla måttat. Det ansåg ju i varje fall en hel del väljare. Åkesson och Söder är nämligen kunniga, sakliga och balanserade. Om man inte är sverigedemokrat och i nämnda hänseende hänger sig åt önsketänkande, då gör man både sig själv och sitt parti en otjänst.

Sverigedemokraterna utgör knappast någon fara för Sverige. Men de utgör en fara för de mindre partier som även de kämpar om väljarnas gunst. Hur gör man då om man är ett konkurrentparti i samma väljaropinionsdivision som Sverigedemokraterna? Finns det över huvud taget ett vettigt svar på den frågan?

Ja, det gör det. Men det får tills vidare anstå.
__________

Valfrihet och vårdnadsbidrag [33]

Valfrihet förutsätter faktiskt vårdnadsbidrag. Så enkelt det. Det parti som tänker om och tänker stort vinner kanske inte omedelbart några röster på det -- i synnerhet inte om man djärvs föreslå en åtminstone en dubblering av nu gällande vårdnadsbidrag. Men på litet sikt?

All kvalificerad psykologisk forskning visar på att ett litet barn för maximalt välbefinnade måste få känna verklig trygghet hos en person och endast en person, och naturligen då hos sin mamma. All kvalificerad psykologisk forskning visar vidare på att ett barn far bäst av att få vistas i hemmet intill treårsåldern. Det har nämligen dessförinnan inget behov av vad man benämner 'socialisering', exempelvis lek med andra barn.

Det skulle vara en välgärning av stora mått om dagens politiker gjorde sin hemläxa i teoretisk och praktisk barnpsykologi innan de fattade beslut i frågor som kan gälla ett människobarns barns väl och ve under resten av livet. Men sent skall förmodligen syndaren vakna -- om ens någonsin.

'Storbarnkammaren' med dess 'hurtiga' peronal (enligt samhällsingenjören och gåsleversocialisten Alva Myrdal) måste alltid finnas för barn som lever i sådana omständigheter att man -- hur man än vrider och vänder på saken -- inte har något val. Men alla andra -- om nu ett vårdnadsbidrag värt namnet infördes?

I själva verket utgör daghemmen i den mån de tar hand om barn under tre års ålder ett oerhört stort samhällsexperiment, vars resultat kan avläsas först om tio, tjugo eller trettio år. Det är dessutom ett mycket dyrt experiment. För femton eller tjugo år sedan argumenterade professorn i nationalekonomi och tillika riksdagledamoten (S) Bo Södersten med stöd av rent ekonomiska skäl för att man skulle tänka till och tänka om innan man fotsatte på den barnförvaringsväg man hade anträtt. Men det var -- även för en socialdemokrat -- som att svära i kyrkan.
__________

Det skadar aldrig med litet konkretion. Hör här och fundera vidare på egen hand -- om det nu ligger inom möjligheternas gräns. Tänk bort oljuden från åsiktspolisernas megafoner i eller utanför massmedia och läs noga igenom följande citat ur ett mejl från en av mina svägeskor. Hon har för övrig själv varit mamma på heltid alltsedan hon vid tjugotvå års ålder fick sitt första barn. Resultatet har föga oväntat blivit tre duktiga och välanpassade yngre män. Alltså:

'I dag kom jag av en slump in på en hemsida skriven av en privatperson, där han beskrev sin egen trivsamma barndom under 40- och 50-talen, och det kändes bitvis igen, till exempel följande:

''Vi som växte upp under 40- 50-talen hade nog oftare en lyckligare barndom än många barn nu i dagens samhälle. Detta trots betydligt lägre levnadsstandard då. De flesta av dagens barn sitter ju internerade på förskolor innanför staket med konstgjorda lekmöjligheter och påtvingade lekkamrater. Dessutom under längre dagid än föräldrarnas arbetstid. Detta kallas barnomsorg. Kanske för att rena samvetet för föräldrar och politiker, som av någon anledning vill ha det så ordnat.

''Vi barn växte upp i total frihet i stadsmiljö med naturen nära inpå knutarna. Nästan som på stenåldern, och så är människan skapt att leva. Det fanns en mamma att springa hem till om det krisade och [då] fick man tröst. Också fick man lära sig att ta ansvar för sina handlingar och sin egen säkerhet. Om mamma någon enstaka gång inte var hemma fanns det en mormor, en granne eller kompis nära intill. Vilken trygghet!''

'I all enkelhet tycker jag det stämmer ganska bra.'
__________

När debatten kring hithörande problematik fördes -- den är nu i stort sett död -- myntade daghemsentusiasterna begreppet 'kvinnofälla'. Den mamma som stannade hemma med sina småbarn skulle fastna i någonting snarlikt en väl tilltagen råttfälla. Men nu råkar det vara tvärtom.

En kvinnas möjlighet att leva ett fullvärdigt liv har förvisso en hel del med yrkesverksamhet -- med eller utan eller karriärstege -- att göra. Men för den kvinna som blir mamma bör mycket mera hennes vilja och förmåga att på heltid ta hand om sin avkomma intill treårsåldern spela in. Det är strängt taget den viktigaste samhällsuppgift som över huvud taget finns. Allting annat är sekundärt. Men hur långt sträcker sig egentligen förutsättningarna för valfrihet i vid mening i ett samhälle som det svenska samhället?

Här skulle det vara frestande med en utläggning om daghemsbarns ohälsa och en annan utläggning om daghemsverksamhet som skurril affärsverksamhet, likaså om sådana egenartade företeelser som premierade 'pappamånader'. Men redan det ovan sagda kan nog vålla så pass högt blodtryck hos somliga att -- mest som en ren barmhärtigihetsgärnig -- punkt bör och skall sättas här.
__________

Sanningsproblematiken [32]

När jag var i fjortonårsåldern åhörde jag en predikan av dåvarande pastorsadjunkten (och sedermera kyrkoherden och prosten) Carl-Magnus Magnuson (1919-2009) i min dåvarande kyrka, Kungsholms Kyrka i Stockholm. Magnuson var en utmärkt predikant, och temat för hans predikan var så viktigt och intressant att det otaliga gånger under årens lopp har återkommit i min tankevärld. Temat löd i all enkelhet sålunda:

Vem är jag -- egentligen?

Det kan man aldrig riktigt veta, skulle den store professor Immanuel Kant i Königsberg (1724-1804) ha svarat, i det han med en vältalig gest pekade på sitt monumentala huvudarbete 'Kritik der reinen Vernuft', eller på svenska 'Kritik av rena förnuftet'. Få har läst den tättryckta åttahundrasidiga volymen, och själv har jag bara läst en sammanfattning på svenska av densamma.

Hur som helst innebar publiceringen 1781 av Kants vidlyftiga betraktelse ett genombrott för den moderna kunskapsteorien. Tilltron till möjligheten av objektiva sanningar eller omdömen fick sig en törn, vars verkningar har
blivit oöverskådbara och vars idégods förts vidare till den dag som i dag är av 'kantianer' och 'nykantianer'.

Magnusons underligande bibeltext minns jag inte. Däremot minns jag mycket väl det klarläggande resonemang bibeltexten i fråga gav upphov till. Vi är i egenskap av olika personer på olika stadier längs livets väg var och en av oss inte alltid en enda helgjuten eller väl sammanhållen person. Vi är i stället åtminstone tre olika personer. Vi är för det första den vi själva anser oss vara; vi är för det andra den omvärlden anser oss vara; och vi är för det tredje den vi egentligen är. Och det kan vara eller bli problematiskt.

Det skadar inte att någon gång i månaden fundera över detta så att säga tredelade fenomen. Vem anser jag till att börja med mig själv vara? Åtskilliga memoarförfattare har mer eller mindre utförligt redovisat sina minnen och tankegångar i den saken. Problemet därvidlag är att vissa författare medvetet undviker eller tillrättalägger mer eller mindre obehagliga sanningar om dem själva, medan minnet hos andra -- försiktigt utttryckt -- är för selektivt för att det skall vara riktigt bra. (Selektivt är ju minnet under alla omständigheter -- och professor Kant nickar instämmande.)

Det finns tre memoarsviter på svenska som höjer sig över mängden. De är i tur och kvalitetsordning utgivna av författaren och predikanten Sven Lidman (1882-1960); av statsvetenskapsmannen och publicisten professor Herbert Tingsten (1896-1973); samt av författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Samtliga sviter har tillkommit mot slutet av vederbörande upphovsmans liv, och samtliga omfattar de fyra delar.

Hur rimmar då sanningen med vad den ena eller andra memoarförfattaren har att berätta? En verklig kapacitet som professor Knut Ahnlund ställde sig just den frågan med viss bävan när han satte i gång med att skriva en stort upplagd och som det skulle visa sig fullödig biografi över Sven Lidman (utkommen 1996). Ahnlund kunde till sin lättnad konstatera att Lidmans föregivna sanningslidelse inte var något slags fasad. Alla fakta som kunde kontrolleras -- och de var många -- stämde in i minsta detalj. (Den som verkligen vill lära känna livet och människorna ytterligare kan med fördel ägna några veckor åt att läsa först Ahnlunds biografi och därefter Lidmans memoarsvit, vars kvaliteter -- kortfattat utryckt -- är lika påtagliga som obeskrivbara. Ett ganska festlig sidospår utgör för övrigt avsnittet om Sven Lidman i bokförläggaren Tor Bonniers utmärkta minnesvolym 'Längesen' från 1972.)

Ivar Lo-Johanssons memoarsvit är oproblematisk. Författaren som här minns och beskriver är snarlik gossen i H. C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. ('Kejsaren är ju naken'.) Om man kan tiden och har tillägnat sig förmågan till visst källkritiskt tänkande, så talar Sanningnen med stor S -- så långt det nu är möjligt efter professor Kants kritik -- emot läsaren på varje sida.

De ovan avhandlade bägge memoarförfattarna vållar sålunda den sanningssökande läsaren inga problem att tala om. Både Lidman och Lo-Johansson såg på sig själva som omgivningen i varje fall borde ha sett dem, men även som de -- i varje fall grovt sett -- verkligen var. (Den som är intresserad av stilistik bör för övrigt inte försumma att åtminstone bekanta sig med Sven Lidmans flödande och assonansrika ordkonst, och inte heller försumma att likaså bekanta sig med Ivar Lo-Johanssons stenstil med dess korta meningar och helst inga bisatser. De bägge vitt skilda stilkonsterna är lika effektiva -- men på diametralt olika sätt.)
__________

Om någon hade fått för sig att genomföra ett allmänt intelligenstest med de tre här nämnda memoarförfattarna, så kan det knappast råda någon tvekan om att Herbert Tingsten med avsevärd marginal skulle ha passerat sina bägge memoarkolleger. Och det är problematiskt.

Ty Tingsten är den som i ett så att säga moraliskt habilitationstest med de tre hade hamnat långt under sina medtävlare. Han kallade sig själv med viss belåtenhet 'moralist'. Men han var moralist i synnerhet när det gällde andra -- inte alltid och stundom inte ens i väsentligeheter när det gällde honom själv. Har sålunda begåvning och bildning egentligen föga att göra med moralisk hållning? En svala gör förvisso ingen sommar, men det kan nog ändå förhålla sig så.

Första delen av Tingstens memoarer är strålande både som tids- och människoskildring (som naturligtvis ofta sammanfaller) och motiverar bara den andraplaceringen på den här hopsnickrade prispallen. Men ju längre fram i memoarsviten man kommer, desto flera blir inte bara longörerna utan även genvägarna förbi för upphovsmannen obehagliga sanningar.

Icke desto mindre fick Tingsten utomordentligt erkännsamma recensioner för de första tre delarna av sina memoarer. Men så inträffade en knall som gav genljud i hela Kultur-Sverige.

Under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1960 anställde Tingsten -- närmare bestämt 1951 -- lyrikern och kritikern fil. dr Olof Lagercrantz som chef för kulturredaktionen, och i de senare memoardelarna från 1963 och 1964 recenserade Tingsten fortlöpande både Lagercrantz och flera andra medarbetare i tidningen. Tingsten staplade lovord på lovord över just Lagercrantz. Denne fick, sammanfattningsvis, högsta vitsord inte bara i egenskap av medarbetare, utan även i egenskap av medkännande medmänniska.

Kvittensen på lovorden uppenbarade sig när Lagercrantz recenserade den fjärde memoardelen. Han underkände inte bara memoardelen som sådan, utan även Herbert Tingsten som chef i allmänhet och som medkännande medmänniska i synnerhet. Det var ett karaktärsmord som hette duga.

Tingsten gick i svaromål, vilket han naturligtvis inte borde ha gjort. ('Det (här] är vidrigt.') Han bröt också det mycket generösa medarbetarkontrakt, som han efter pensionsavgången hade fått med Dagens Nyheter.

Men hade då Lagercrantz rätt -- åtminstone i det stora hela? Det hade han, men i kraft av sin överlägsna stilistiska talang hade han varit infam i överkant.

Nästa dolkstöt drabbade en död man. Tre år efter Tingstens bortgång utkom Dagens Nyheters utrikeschef -- både under och efter Tingsten -- Ulf Brandell med en 'Dagbok från DN' skriven 1960-1962. Det är en dagbok som -- dagboksförfattaren tydligen ovetande -- mest handlar om en kaotisk dagstidningsbarnkrubba med återkommande besök av en aningslös förutvarande chefredaktör, en numera äldre herre som inte visste ett smack om hur snacket om honom gick på tidningen. Det var i regel allt annat än välvilligt.

Hur kunde det vara möjligt? Om man -- som jag -- både tenterat på och av purt intresse läst in en hel del av Herbert Tingstens mycket omfattande produktion, så kan man inte annat än vitsorda att det här rör sig om en systematisk begåvning och en intellektuell skärpa av mycket stora mått. Hur kunde Tingsten i rent mänskliga termer bedra sig så till den grad som skedde? Självbilden stämde inte med omvärldens uppfattning -- och varken den ena eller den andra med den någorlunda sanna bilden av Tingsten. Hur kunde det vara möjligt? Egocentrikerns dilemma? Det är inte uteslutet.

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att det finns olustiga fläckar även på högskoleprofessorn Tingstens vapensköld. Men det skulle föra för långt att ens summariskt redovisa dem. Det bör för fullständighetens skull ävenledes tilläggas att Olof Lagercrantz och Ulf Brandell inte hade yttrat sista ordet om fenomenet Herbert Tingsten i mänskliga termer. Det har även andra gjort -- utan att ha blivit motsagda.
__________

Det ovan sagda leder med viss ofrånkomlighet över till frågan om vilka livets djupast liggade drivkrafter egentligen är -- för mig, för dig, för alla andra, och då inte mist för oss som valt att engagera oss politiskt. Är sanningslidelsen och därmed även sanningskravet en sådan drivkraft? Och är sanningslidelsen och sanningskravet där de förekomer naturgivna eller förvärvade? Kan de vidare vara mål i sig, och är de i så fall önskvärda mål?

Sistnämnda fråga ställdes på sin spets i Hernrik Ibsens skådespel Vildanden från 1884. Ibsen besvarade där den ställda frågan med nej. Det fanns goda skäl till det. Ty Vildanden utvecklades till en ofrånkomlig tragedi på grund av en notorisk sanningssägares lidelse för sanningen -- men inte endast för egen del.

Vem är jag? Vad har det blivit av mig? Vad ville jag åstadkomma? Sådana existensiella frågor hör också de till den reflekterade människans repertoar. I hur hög grad har jag varit sann mot mig själv? I hur hög grad har jag varit sann mot andra? Spelar det egentligen någon större roll, vare sig man är politiskt engagerad (C) eller på annat håll?

Det har inte utan skäl sagts att en dåre kan fråga mer än vad tio vise män kan svara på. (När Herbert Tingsten föreläste i USA -- han var en internationell auktoritet i sitt ämne -- gjorde han den reflektionen, att det under studenternas frågestund efter föreläsningarna föreföll som om frågvisheten var negativt korrelerad till tankeskärpan hos de frågvisa. Det kan mycket väl ha förhållit sig så.) Jag avslutar därför dagens bloggpredikan med ett par strofer ur Frida-sångaren Birger Sjöbergs diktsvit 'Konferesneman', som återfinns i diktsamlingen 'Kriser och kransar' från 1926:

Så må en ärlig strävan vara staven
i tumultariskt vimmel fram till graven.

Så vill jag stödja mig på redlig önskan
att planta friskhet bland den brända grönskan.
- - -

Vem är du, lyssnare? Jag slutar fråga.
Nog att jag kämpar, nog att jag får låga!
__________

Partiledarbetyg efter partiledardebatt [31]

I dag ägde den första partiledardebatten för innevarande riksdag rum. Åtta partiledare fick dels möjlighet att hålla var sitt längre anförande, dels möjlighet att så att säga debattera man mot man (respektive kvinna) från de bägge talarpulpeterna framför talmansbordet. Den som så ville kunde följa debatten i teve från dess början klockan nio på morgonen till dess slut klockan två på eftemiddagen -- och det gjorde jag. Det var sammanfattningsvis bortkastad tid, utom när Jimmie Åkesson blev påpucklad eller hade ordet. Vad vet man i Sveriges Riksdag egentligen om Voltaries toleranscredo? (Min herre, jag avskyr edra åsikter, men jag är beredd att ge mitt liv för er rätt att föra ut dem.)

Media har naturligtvis på olika sätt redan täckt upp vad som sades under de många debatt-timmarna och försökt att närmare analysera vad som sades i det som föreföll att sägas. Men i mitt eget fall (om jag nu skall falla för frestelsen att tala om mig själv) föreligger en ej obetydlig komplikation: jag är partiansluten centerpartist och varm ahängare av Alliansen -- men jag är på intet sätt anhängare av den antitalekonst som odlas av de fyra allianspartiledarna.

Vad är det då som brister? Både form och innehåll. Hur åtgärdar man det då? Man rekommenderar statsminister Reinfeldt samt statsråden Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att under en gemensam weekend (gärna förlagd till Högfors) inbjuda mig själv (jag har aldrig varit särskilt blygsam av mig) för att demonstrera den talekonst som inte kan läras in genom studier i populära retorikhandböcker av exempelvis Kurt Johannesson eller Göran Hägg. Jag syftar då närmast på kopplingen mellan tiden, tanken och det talade ordet.

Jag kommer att medföra undervisningsmaterial i form av Ciceros första tal mot Catilina i den romerska Senaten år 63 före Kristus (Oratio in Catilinam prima); vidare i form av Edmund Burkes tal mot Warren Hastings i det engelska Överhuset i februari 1788; ytterligare i form av Gustaf III:s tal till Riksdagen i augusti 1772; och slutligen i form av Adolf Hedins tal i Riksdagens Andra Kammare i anledning den av honom i januari 1884 väckta stora socialaförsäkringsmotionen.

Mina fyra disciplar skall på egen hand få ta reda på de händelser som ledde till att de fyra här nämnda talarna tog till orda, samtidigt som de beviljar respektive talskrivare ledighet på obestämd tid. Den talare som inte har svettats själv över vad han eller hon har att framföra kan nämligen aldrig på allvar fånga och lyfta uppmärksamheten hos ett auditorium. Betänk närvarofrekvensen i Kammaren, som är detsamma som en betygssättning av antingen intellektuell eller oratorisk nivå eller -- hemska tanke -- av bäggedera.

De skall också påminnas om att när Per Albin Hansson var statsminister (1932-1946 minus tre sommarmånader 1936) hade han alltid en mekanisk skrivmaskin av tröskverksmodell på sitt ämbetsrum, och på den skrev sina tal. Per Albin visste nämligen själv exakt vad han ville säga och hur han skulle säga det. Och Regeringskansliet (som dåmera gick under namnet Kanslihuset) hade färre än en tiondel tjänster jämfört med dagens bemanning. Dessutom bestod Regeringen dåmera av elva yttersta kompetenta ledamöter, och inte som idag av tjugoåtta staatsråd, av vilka sistnämnda flertalet har avancerat till rådsbordet på något oklara meriter.

Nåväl. Som ett slags inledande stimulansavsnitt kommer jag att berätta för mina kursdeltagare om en incident som är både lustig och lärorik. Vi befinner oss i England någon gång under mellankrigstiden. Ett överklassällskap tillbringar veckoslutet på ett av de många adelsgods, vilka då var privatägda och ännu inte hade övertagits av National Trust.

Lord Birkenhead (tidningskung och före detta F. E. Smith) tar sig en promenad i trädgården tillsammans med en ståndsbroder. Den sistnämnde betraktar en häck klippt i manshöjd, på vars andra sida en tunnhårig skalp rör sig fram och tillbaka.

'I say Freddy, have a look! What the bloody hell is that?' Hallå Freddy, titta där! Vad i helvete är det?

'O my dear chap, you haven't seen this before? It's only Winston [Churchill] who is rehearsing one of his improvised speeches!' Käre vän och gamle gosse, har du aldrig sett det där förut? Det är bara Winston som över in ett av sina improviserade tal!
__________