När mycket vill ha mera [59]

Bröderna Ernest Thiel (1859-1947) och Arthur Thiel (1860-1933) svarade för var sin svensk framgångssaga av sällsamma dimensioner. Familjen var till att börja med judisk och hade invandrat från Belgien. Fadern Jacques Jean Thiel hade slagit sig ned i Norrköping, där han blev 'klädesfabrikör'. I ett vidare perspektiv faller både bostadsort och branschval in i en historisk helhetsbild. Upplysningsmonarken Gustaf III hade öppnat möjligheten för mosaiska trosutövare att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, och sistnämnda stad var under lång tid en mycket betydande industristad i allmänhet och en centralort för inhemsk textilindustri i synnerhet.
__________

Fortsättning följer

Hos pessimisten i Frankfurt am Main [58]

Vad är vackrare än Stora Landsvägen längs Rhen mot Frankurt am Main? Vad är vackrare när vetefälten vitnar till skörd och solen strålar från en klarblå himmel? Ingenting, absolut ingenting! Och om har man upplevt gropiga och illa underhållna landsvägar i Sverige till övermått, så måste den hessiska diligensens mjuka gång upplevas som både barmhärtig mot kroppen och vilsam för själen.

Mina medtrafikanter och jag själv utbyter diskreta frågor och intetsägande svar. Vi är mycket formella, vilket passar mig alldeles utmärkt. Vad har då fört mig från Benediktinerklostet i Fulda och Universitetet i Marburg till metropolen Frankfurt? Det är ett sedan lång tid tillbaka avtalat sammanträffande med filosofen Arthur Schopenhauer. Hur kommer då det sig? Det började med en brevväxling och slutade paradoxalt nog i en vänlig invitation från den bitske tänkaren.

Det var visserligen inte fråga om enbart välvilja från Schopenhauers sida. Han ville inte minst förhöra sig om mina möjligheter att översätta den store Kants 'Kritik der reinen Vernuft', 'Kritik av rena förnuftet', till svenska, samtidigt som han drev en ivrig -- men tills vidare fruktlös -- kampanj i liknade ärende med slutadress till en möjlig engelskspråkig läsekrets.

Det blev för ett ögonblick tyst i vagnen. En affärsman i spannmålsbranschen bröt emellertid tystnaden med vad som kunde tyckas vara en enkel fråga till mig, nämligen denna:

'Herr Doktor, wissen Sie eigentlich was Sie tun? Säg mig doktorn, vet ni verkligen vad ni gör?'

'Wie meinen Sie eigentlich? Vad menar ni egentligen?'

'Das werden Sie wahrscheinlich verstehen, wenn Sie ... Nein, ich sage nichts mehr. Det kommer ni förmodligen att förstå, när ni ... Nej, jag säger ingenting mera.'

Men jag visste vad -- eller snarare vem -- den avbrutna varningssignalen gällde. Den gällde Arthur Schopenhauer, fixstjärnan professor Georg Wilhelm Friedrich Hegels svurne fiende (efter en kort gemensam lärartid vid Universitetet i Berlin); Arthur Schopenhauer, de tyska språkmarodörenas självutnämda kriarättare (Über die Verhünzung der deuschen Sprache, Om misshandeln av tyska språket); Arthur Schopenhauer, kvinnokarlen och kvinnoföraktaren (en tillbjudsam ung kvinna slängdes efter förrättat värv utför trappan från övervåningen med sådan kraft att hon i fallet bröt ena benet); Arthur Schopenhauer, den förmögne ungkarlen och notoriske snåljåpen; Arther Schopenhauer -- vad återstod egentligen att veta om den märklige mannen, utom hur han teddde sig när han öga mot öga utvecklade sina projekt och sitt tankegods?

Det blev tyst igen i diligensen. Inom kort var vi framme vid Römerberg och Rättvisans Brunn i centrala Frankfurt, och efter anvisning av min nyförvärvade vän spannmålshandlaren stod jag så utanför den port, på vars andra sida den ryktbare filosofen framlevde sitt stillsamma liv -- stillsamt i yttre mening, men i inre mening fyllt av bitterhet och -- det måste nog sägas -- rancuner. Varför hade inte vetenskapsamhället tagit Kants ståthållare på jorden och den nutida filosofiska forskningens ledande utövare till sitt hjärta? (Det skulle så småningom ske, och det med besked. Men ännu var det långt dit.)

Vi sitter på var sin sida om ett rökbord med skiva av ciselerad mässing och betraktar varandra i halvprofil. Hälsningsfraserna är avklarade, hälsotillstånden avverkade, det vackra vädret bekräftat, affärsdiskussionen förd till ett med naturnödvändighet något svävande slut. Arthur Schopenhauer lyfter höger hand och riktar pekfingret mot (tycker jag mig förstå) mitt hjärta.

'Mein Lieber, sind Sie wirklich glücklich?' Ungefär: 'Unge vän, är ni verkligen lycklig?' Vidare: 'Jag får det intrycket, trots att ni mycket väl vet vad det är för en värld vi lever i, trots att ni i varje fall borde veta hur fruktlös all mänsklig strävan är. Ni har ju läst mitt huvudarbete (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819, Världen som vilja och föreställning) med viss eftertanke, vad jag kan förstå. Är ni, trots att även ni måste lida av den lika blinda som oförnuftiga viljan till liv -- är ni verkligen lycklig?'

Den nu medelålders filosofen med sitt hårsvall på ömse sidor av huvudet såg plötsligt -- och för för första gången under vårt samtal -- riktigt munter ut.

'Darüber muss ich mich aber nachdenken. Det måste jag nog fundera litet över.'

'Gör inte det. Säg som det är: Ni är lycklig och kommer att vara det ända tills ni en vacker dag -- ni är ännu kanske väl ung för det -- kommer till full insikt om att just den blinda viljan till liv är någonting ont och att den enda överlevnadskonsten värd namnet är den estetiska njutningen. Spelar ni något instrument?'

'Jag spelade en gång i tiden violoncell. Men jag lade stråken på hyllan innan jag var tjugo.'

'Det var dumt gjort av er. Plocka ned stråken från hyllan när ni kommer tillbaka till Stockholm. Uppsök den bästa cellopedagog som där står att finna. Ägna er samvetsgrant åt era Tägliche Übungen (Dagliga övningar, finns i femtio versioner), ty:

'När den stora och mörka Sanningen om Livet och Människorna har vunnit fullt insteg i ert medvetande, först då kan ni finna den bästa lindring som står att finna i ensamheten tillsammans med ett musikinstrument. Jag själv har endast två vänner, mig själv och min flöjt. Det är nämligen så att det bästa sällskapet för människor på nivå är just man själv. Man bemöts av en like i fråga om begåvning och livshållning. Man blir inte motsagd av filosofskurkar från Berlin och andra petitmaîtres. Vad säger ni själv?'

Nu hade Schopehauers blåa ögon börjat blicka riktigt muntert på sin samtalpartner, som möjligen såg något bestört ut. Drev han med mig?

'Högt ärade herr doktor Schopenhauer, jag tackar för det förtroende ni har visat mig i det ni så uttrycksfullt redovisat grundliggande inslag i er tankevärld. Men jag kan varken dela er mening om le moi (jaget självt) som människans bästa vän eller -- om jag förstod er rätt -- ett instrument som den näst bästa vännen. Man är mans gamman, som ett gammalt svensk ordspråk lyder.'

'Och det menar ni verkligen?'

'Ja, det menar jag verkligen -- med förlov sagt. Man är aldrig mera den man vill vara än när man befinner sig någonstans tillsammans med andra, gärna med partivänner inom mitt parti sedan mer än tio år tillbaka, det svenska Centerpartiet. Men även ...'
_________

'Hallå, hallå! Är du vaken nu? Det är dags att kliva upp! Annars hinner jag inte bädda din säng innan jag går. Det är förresten egendomligt vad du sover länge numera, du som alltid har varit en early bird. Har du suttit igen med din center-reklam till in på småtimmarna? Jaså? Och vem tackar dig för det? Centerpartiet? Maud Olofsson? Stockhomscentern? Dick Ducklake? Innerstadscentern? Tonny Carlsson?'

'Ingen, kära du, ingen -- hitintills. Men det spelar inte så stor roll. Det kommer, tro mig, det kommer! Tänk på den store Schopenhauer ...'
__________

Svenska nationen, folket och språket [57]

Man kan knappast hålla räkning på alla de diskussioner om orsaken till amerikanska inbördeskriget som har förts. Den klassiska förklaringen är att det var Nordstaternas aversion mot negerslaveriet i sydstaterna som utlöste kriget. Den icke-klassiska förklaringen är att det var ett krig om ekonomiska resurser: Sydstaterna ville lösgöra sig från Nordstaterna av maktpolitiska och ekonomiska skäl och bildade därför 'The Confederated States', någonting som Nordstaterna emellertid inte kunde acceptera av samma skäl. Det bör här tilläggas att det var Sydstaterna som 1861 inledde kriget i och med angreppet på en nordamerikansk försvarsanläggning.

I dagens läge har emellertid majoriteten forskare på området enats om att den klassiska orsakförklaringen är den korrekta förklaringen. Man har bland annat stött sig på president Abraham Lincolns kärnfulla sammanfattning av Nordstaternas bevekelsgrunder för att föra det oerhört blodiga kriget till dess slut 1865: 'One section of our country believes slavery is right and ought to be extended, while the other believes it is wrong and ought not to be extended. This is the only substatial dispute.' Därför gällde det för Lincoln 'to keep the union', att hålla samman nationen.

Statistikern Gustav Sundbärg (1857-1914) är sorgligt nog mest känd för sin egenartade aforismsamling 'Det svenska folklynnet', som 1911 intogs som bilaga i den av honom ledda Emigrationsutredninen. Men Sundbärg var så mycket mer än så. Han var en internationellt ryktbar statistiker (Die Bevölkerungsentwicklung Schwedens, 1907, Apercus statistiques internationaux, elfte och sista upplagen 1908), som även utanför statistikfältet kunde träffa mitt i prick. En av hans många tänkvärda observationer var att ingenting förenar ett folk mer än krig.

Det är sorgligt, men också sant. Vi behöver bara lösgöra oss från gängse svensk geografisk och kronologisk provinsialim och vända blicken först västerut och därefter österut för att konstatera faktum. På nationaldagen den 4 juli sjungar alla amerikanska män nationalsången med höger hand över vänster bröst. Och i Finland som genomlevde tre krig under 1900-talet är nationaldagen den 6 december inte bara en högtidsdag, utan nästintill en helig dag. Man blottar huvudet för fanan, man sjunger och mumlar inte nationalsången 'Maame laulo' (Vårt land). Nationsbegreppet är levande och har inte bara tydliga symboler, utan till och med symboler som hålls i helgd.

Substantivet nation (av latinets natio) har ett par avledningar i form av adjektiven nationell och nationalistisk. Nämnda avledningar har av vissa skäl ingen alltigenom tilltalande klang -- som exempelvis i partibeteckningarna Nationalsocialisterna eller Nationaldemokraterna. Detsamma gäller i någon mån begreppet fosterlandskärlek, som de få gånger det förekommer vanligen likställs med chauvinism. Är det möjligen så, att över tvåhundra år utan krig och med samma gränser 2011 som 1809 har urholkat nationsbegreppet och de värden som ett sådant begrepp kan föra med sig till nästintill ingenting? Det bör i så fall dock inte hindra någon från att försöka förstärka nämnda begrepp. Här nedan tre försök i den vägen.
__________

I dagarna har Riksbanksfullmäktige fattat ett preliminärt beslut om vilka svenska män och kvinnor som skall pryda den nya uppsättningen sedlar. I sann men missriktad genusanda har man stannat för tre män och tre kvinnor, alla verksammma i sen tid. Männen är i åldersordning Evert Taube (en ganska enkelspårig trubadur), Dag Hammarskjöld (oerhört överskattad i hemlandet) och Ingmar Bergman (lika pretentiös som smalspårig filmmakare). Kvinnorna är i åldersordning Greta Garbo (enda meriten utseendet), Astrid Lindgren (inte oäven barnboksförfattarinna, men sedd i stort sekunda som författare) och Birgit Nilsson (suverän i sin bransch, men i en ganska smal bransch.) Man har alltså den här gången i en anda av kronologisk proviensialism förbisett det unika hos Sverige som nation: den från 1523 obrutna nationella kunglängden. Sveriges historia är i så många stycken även deras kungars historia.

Det leder genast till frågan: Om det nu är så -- vilket historikern med mycket mera Erik Gustaf Geijer (1783-1847) gjorde gällande -- bör inte just det få sätta sitt avtryck på våra sedlar? Svaret är ja, och det riktar sig mot en historielöshet och brist på nationalkänsla i vårt land som inte bara hos Riksbanksfullmäktige är häpnadsväckande. Vilka kungar bör då få pryda våra sedlar, och helst då göra det i omvänd kronologisk ordning? Det tål verkligen att tänka på.

Men när man tänkt färdigt är svaret odisputabelt, varvid namnen bör få den samtida stavningsformen och inte den stavning som dikterades av språkpurister i början av 1870-talet. Alltså (jämte regeringstiden) Gustaf Wasa (1523-1560), Gustaf II Adolf (1611-1632), Carl XII (1697-1718), Gustav III (1771-1792), Carl XVI Johan (1818-1844) och Gustaf V (1907-1950):

Gustaf Wasa som var riksgrundaren; Gustaf II Adolf som var en gestalt av världshistoriska dimensioner; Carl XII som genom segern vid Narva 1700 räddade Finland och Estland åt Sverige; Gustaf III som i kulturellt avseende förde Sverige i nivå med samtidens kulturnationer; Carl XIV Johan som efter Finska kriget genom realistisk utrikespolitik och uppslagsrik ekonomisk politik lade grunden till den ännu obrutna freden; och Gustaf V som genom klokt samarbete med 'sina rådgivare' (Regeringen) i hög grad medverkade till att man utan större konvulsioner kunde lotsa Sverige från 'herrevälde'(plutokrati) till 'folkvälde' (demokrati) samt därtill hålla Sverige utanför de bägge världskrigen.
__________

Det var det. Nu till den viktiga symbol som nationsflaggan utgör. Den svenska flagga som nu vajar på flaggstängar av alla dimensioner och återinns i alla större uppslgsverk är inte bara ful, utan även intetsägande. Den bör elimineras till förmån för en flagga med klar anknytning till just nationen Sverige.

Man tänker sig tre lodräta fält, först ett djupblått fält, därefter ett gult fält, och slutligen återigen ett djupblått fält, alla med samma mått. De djupblåa fälten skall symbolisera de vatten som omger Sverige både i öster och i väster, medan det gula fältet skall symbolisa Sveriges modernäring ända in i 1900-talet, nämligen jordbruket med de många sädesfälten. (Vid sekelskiftet 1900 var femtiofem procent av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige sysselsatta inom jordbruk med binäringar.)

Redan den ovan beskrivna nationsflaggan har ett symbolvärde. Men det symbolvärdet kan intensifieras genom att man placerar tre blåa kronor i det gula fältet. Om man då tänker på ishockylandslaget Tre Kronor, så tänker man inte helt fel. Och det gör man inte heller om man förknippar de tre kronorna med otaliga skyltar och logotyper som är i bruk inom svensk statsförvaltning.

Egentligen stammar de tre kronorna från Kalmarunionens tid (1389-1521), under vilken Sverige, Danmark och Norge var förenade i ett rike. Det är ett symbolvärde med tydlig koppling till den svenska historia som föregick Gustaf Wasas lyckosamma befrielsekrig och födelsen av en ny svensk nation. Men de tre kronorna bör även få ett annat och nyare symbolvärde, nämligen som en erinran om den tid under vilken våra bägge broderfolk Finland (successivt från 1100-talet till 1809) och därefter Estland (1571-1721) var integrerade delar av Konungariket Sverige.
__________

Just Finland och Estland har den vackraste nationalsång som över huvud taget står att finna. Texterna skiljer sig åt, men den suggestiva och mycket sångbara melodin (komponerad av den tyskfödde tonsättaren Fredrik Pacius) är densamma. Den finska texten föreligger både i en genial originalversion på svenska hämtad ur 'Fänrik Ståls sägner' av nationalskalden Johan Ludvig Runeberg och i en översättning till finska. Men Sverige? Texten till den svenska nationalsången är ett renodlat pekoral (författad av en viss Rickard Dybeck), ett pekoral i vilket namnet Sverige inte ens förekommer. Och melodin (en svensk folkmelodi) kan karakteriseras som en grötlunksslagdänga och mumlas även därefter. Att folk finner sig.

Det behöver de inte längre göra. Här är den nya texten:


Vårt är Sverige! Så ljöd sången
bland vårt folk i forna dar.
Samma sång från tid förgången
skall nu tona lika klar.
Vad som förr vårt folk välsignat
skall välsigna det igen.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Sjung det om och om igen!

Vårt är Sverige! Skriv de orden
över varje nyfödd dag,
hur än allt sig ter på jorden,
om du själv är hjälplös, svag.
Vårt är Sverige! Ja det räcker
ända fram till livets slut.
Vårt är Sverige, vårt är Sverige!
Vårt är Sveriges fagra land!


Urtexten är skriven av frikyrkomannen Allan Törnberg (1907-1956) och har här delvis omarbetats för att kunna fylla sin funktion som nationalsång. Törnberg har även komponerat den medryckande och lättsjungna melodin till sången (som är noterad i Ass-dur). Både urtexten och melodin återfinns som nr 30 i Psalmboken, i Pingströrelsens sångbok Segertoner och i Frälsningsarméns sångbok. (Törnberg var pingstvän och under nästan hela sitt yrkesverksamma liv knuten till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.)
___________

'Sveriges land och folk' var en gång i tiden nära nog synonyma. Det blev också titeln till en lika utmärkt som omfattande handbok i ämnet. Den utkom 1901 på svenska i en första utgåva om 1,027 sidor under redaktion av sedermera professor Gustav Sundbärg och 1915 i en andra utgåva i två delar om sammanlagt 1,450 sidor under redaktion av statistikchefen i Stockholms stad fil. dr John Guinchard. Den första utgåven utkom ursprungligen på franska med adress till Världsutställningen i Paris 1900 och först därefter i tur och ordning på engelska och svenska.

Här må tilläggas att de fåkunniga personer som talar om Sverige som ett u-land för hundra eller hundrafemtio år sedan inte vet ett skvatt om vad de talar om. Vilka kriterier man än använder för att underbygga ett sådant påstående -- de är under alla omständigheter långtifrån enbart ekonomiska -- talar den här aktuella handboken ett helt annat språk. I den tidens Pisa-undersökning mot slutet av 1800-talet av läskunnighet bland män i värnpliktsåldern blev exempelvis resultatet som följer: 1 Sverige, 2 Tyskland, 3 Danmark, 4 Schweiz, 5 Nederländrna, 6 Finland, 7 Frankrike, 8 Belgien, 9 Österrike, 10 Ungern, 11 Italien, 12 Ryssland och 13 Serbien. Skalan löpte från drygt 99 procent till 22 procent. Mot den bakgrunden förstår man ännu bättre vidden av dagens svenska skolkatastrof.
__________

I 1901 års utgåva av 'Sveriges land och folk' har det andra huvudkapitlet fått rubriken 'Det svenska folket'. Det inleds med en översikt av svenska folkets historia, varefter följer ett kapitel om demografiska förhållanden och därefter slutligen ett kapitel om folklynne och sociala förhållanden. Av det andra kapitlet kan man utläsa bland annat följande:


'Av svenskarna i Europa bor mer än 350,000 i Finland och kanske 100,000 inom europeiska länder i övrigt (varav i Norge minst 40,000 och i Danmark nära nog lika många). Återstoden, något mer än 5 miljoner människor, innehar kungariket Sverige. Då [för]utom den svenska stammen Sverige äger blott omkring 20,000 inbyggare av finsk stam, 7,000 lappar [samer] och vid pass 20,000 personer av andra nationer, som tillfälligtvis funnit sin utkomst [här], kan vårt land med skäl glädja sig åt en sällsynt grad av etnografisk homogenitet.'

Det kan Sverige som bekant inte längre. Resultaten av mångåriga och mycket omfattande flyktingströmmar från andra länder innebär inte endast betydande bekymmer för vårt eget folk, utan även för andra europeiska länder. De mest besvärande bekymren är så väl kända, att de inte behöver relateras här. Begreppet 'svenska folket' är hur som helst sedan lång tid tillbaka inte helt entydigt.

Men måste det då vara det? Och vad skall man i det sammanhanget säga om motsatsparet enhetskulturellt och mångkulturellt? Hur tolerant skall en värdnation vara när det gäller sedvanor och bruk som strider mot en sedan sekler tillbaka av ett visst folk uppbyggd struktur av normer i stort och värderingar i allmänhet? Vad kan och vad kan inte begreppet 'svenska folket' innefatta?

Just den problematiken har under de senaste åren fått sådan aktualitet i Frankrike att den skymtat även i svenska media. Franrike är sedan början av 1900-talet ett i lag nedsatt sekulärt samhälle. Det hindrade inte att den franska staten bekostade byggnationen av Europas största moské, som ligger i Paris. Det skedde som tack för kolonialtruppernas insatser på fransk sida i Första världskriget. Men det finns gränser. Det har fått sin markering i för inte så länge sedan genomförda partiella slöjförbund och burkaförbud.

Problematiken i fråga har ställts på sin spets av den australiensiska premiärministern Julia Gillard och den förutvarande ledamoten av direktionen för den tyska Riksbanken Thilo Sarrazin. De har bägge -- med svenska mått mätt -- uttalat sig synnerligen skarpt om vikten av att värna den egna kulturen mot obehöriga pretentioner på att inte behöva respektera den, och de är för övrigt bägge socialdemokrater. Vad har då Julia Gillard och Sarrazin -- närmare besett -- att säga oss som vill lyssna på och eventuellt även lära av dem?

Julia Gillard är född 1961 och blev 2010 premiärminister för en minoritetsregering bestående av Labour, De Gröna och tre oberoende parlamentsledamöter. Hon gjorde omedelbart tydliga markeringar i två viktiga frågor. Hon ville (till skillnad från företrädaren på premiärministerposten) begränsa möjligheten till immigration till hemlandet, och hon ansåg vidare att invandrare från andra kulturer fullt ut måste respektera den kultur med kristna förtecken som omfattades av folkflertalet. För dem som inte ville eller kunde göra det fanns det bara en valmöjlighet, nämligen att begagna den frihet som finns i varje demokratiskt land att avflytta till ett annat land med annan kultur.

Thilo Sarrazin utkom senhösten 2010 med boken 'Deutschland schafft sich ab: Wie wir unser Land aufs Spiel setzen', alltså 'Tyskland avskaffar sig själv: Hur vi sätter vårt land på spel'. Boken med den dramatiska titeln föregicks av lika dramatiska smakprov publicerade i pressen, och första utgåven på 25,000 exemplar blev slutsåld innan den ens hade nått bokhandelsdiskarna. Sarrazin själv bidrog till temperaturhöjningen på bokmarknaden genom citat som detta: 'Wenn ich den Murezzin hören will, buche ich eine Resie ins Morgenland', alltså 'Om jag vill höra böneutroparen, bokar jag en resa till Morgonlandet (Orienten)'.

Kring julveckorna stod det klart att Sarrazins bok hade blivit en megahit inom sin genre. Kort därefter satte repressalierna in: Riksbanken inledde en aktion för att bli av med Sarazzin, vilken som redan framgått lyckades, och Socialdemokraterna började sondera terrängen för en uteslutning ur partiet. En enorm debatt i och utanför media böljade fram och tillbaka. För somliga hade äntligen åtminstone någon tagit bladet från munnen och uttalat sanningen om landets urbefolkning i relation till dess många muslimska invandrare. För andra åter hade Sarrazin i alltför stor utsträckning stött sig på sekundärfakta av tveksam kvalitet och därför dragit slutsatser som inte höll för närmare granskning.

Hur som helst: Sarazzin hade dock satt problem under debatt på viss nivå, något som är av värde för varje samhällsbildning. Men han hade gjort det i ett land, i vilket minnet av minoritetsförföljelserna under Hitler-epoken skapat och fortfarande vidmakthåller en stark sensibilitet i fråga om allt som är eller förefaller vara kritik av eller åtgärdsprogram mot just minoriteter. Nu emellertid över till innehållsförteckningen i Sarazzins stridsskrift. Den lyder i översättning sålunda:


1 En blick in i framtiden

2 Tecken på förfallet

3 Fattigdom och ojämlikhet

4 Arbete och politik

5 Bildning och rättvisa/rättfärdighet

6 Invandring och integration

7 Demografi och befolkningspolitik


Större delen av laddningen i Sarrazins sju krutdurkar står attt finna i sjunde kapitlet om befolkningsutveckling och befolkningspolitik. Det förhåller sig nämligen så, att födelsetalen hos den rent tyska befolkningen är så låga att den inte längre reproducerar sig själv fullt ut, medan motsatsen är fallet med den muslimska befolkningen. Det innnebär ju att den rent tyska befolkningsandelen i Tyskland vid över åren oförändrade födelsetal med tiden kommer att bli mindre än den muslimska befolkningsandelen.

Är det då ett problem? Ja, det är ett problem på flera sätt, vilka här emellertid tills vidare förbigås. Hos den rent svenska befolkningen är emellertid födelsetalen hyggligt stora och kommer av allt att döma att så förbli ett bra tag framöver. I Sverige är det i stället särskilt integrationspolitiken och dess facit som kräver särskild observans. Det gäller inte minst den del av integrationspolitiken som har anknytning till kunskaperna i svenska språket. Vi är snart där, men dessförinnan en helt onödig historisk-statistisk utvikning.

Det är väl känt att det var Ryssland och Tyskland som hade den starkaste ekonomiska utvecklingen under decennierna kring sekelskiftet 1900. De hade också de högsta födelsetalen. Gustav Sundbärg följde med örnblick 'förändringarna i befolkningsrörelsen' under nämnda skede och kunde i siffror belägga att man i den genomsnittliga tyska familjen hade fyra barn. Fanns där ett samband mellan ekonomi och födelsöverskott? Svaret på den frågan är förmodligen nej. Dagens Tyskland har Europas starkaste ekonomi och har haft det sedan decennier tillbaka. Men rikstyskarna dras i konkurrens med Ryssland också med Europa största befolkningsunderskott.

Professor Sundbärg ringade tidigt i sin statistikerkarriär in den intressantaste befolkningsgruppen av alla befolkningsgrupper som kunde ringas in. Det var kvinnorna i fertil ålder, i statstiktermer Kvinnor 15/45. Det var deras antal i relation till totalbefolkningen som var den tyngst vägande faktorn i befolkningsutvecklingen i alla länder -- då, tvingas man tillägga. Nu vet man att fluktuationerna i fråga om födelseöverskott/födelsunderskott i stort sett blir som de blir, trots eller tack vare omständigheter som i stort sett undandrar sig analys. Tysklands förbundskansler är gift för andra gången men har inga barn. Australiens premiärminister är inne på sin fjärde fasta relation med en man men har inga barn. Tillfälligheter eller tänkvärda fakta? Det vet vi inte och kommer väl heller aldrig att få veta det.
__________

Den 5 april 1836 högtidlighöll Svenska Akademien sin 'femtiåra' minneshögtid. Sverige var då inne på sitt sjuttonde fredsår, och Carl XIV Johan hade varit regent de facto (på grund av Carl XIII:s skröplighet) i tjugosex års tid och även till namnet i aderton år. Den nu sjuttiotreårige monarken -- Akademiens Beskyddare -- blickade ned på De Aderton från kungalogen i Akademiens stora sal, och det han fick se och höra gick inte av för hackor.

Där satt biskopen och mannen bakom 1819 års psalmbok Johan Olof Wallin, som kungen påföljande år skulle utnämna till ärkebiskop. Där satt kyrkoherden och landets främste predikant Carl Peter Hagberg. Där satt diplomaten och skönanden Carl Gustaf von Brinckman. Där satt biskopen och nationalekonomen Carl Adolph Agardh. Där satt ...

Där satt inte minst en av Sveriges största lyriker genom tiderna, filologen och biskopen Esaias Tegnér. (Övriga svenska lyriker av samma dignitet är i åldersordning Carl Michael Bellman, Erik Johan Stagnelius, Johan Ludvig Runeberg, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Birger Sjöberg. Läs dem om du vill tillägna dig alla de skönhetsvärden som svensk genius och svenska språket en gång besatt.) Tegnér hade fått i updrag att författa och läsa upp en sång med anknytning till Akademiens förflutna femtio verksamhetsår.

Och det gjorde Tegnér (med värmländsk brytning) för bland andra en kung som -- fransman som han ursprungligen var -- inte behärskade svenska och därför stödde sig på ett slags fonetiska manuskript när han höll tal. (Dialekterna var dåförtiden mycket skiljaktiga, med dalmålet gotlandsmålet och kalixmålet som särskilt svårartade avvikelser från normalsvenskan). Nu över till det närvarotempus som situationen fordrar och som heter presens:

Den något rundnätte och skönlockige Tegnér reser sig upp från sin stol (nummer VIII) och företar en tankevandring genom fem decennier av svenskt snille och svensk smak. Han nämner många namn, men centralgestalten i den nitton nioradiga verser långa sången är och måste vara Akademiens Höge Stiftare, kung Gustaf III (1746-1792). 'Ty stora andar ge sin form åt tiden,/ och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.' Ytterligare:


All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.


Språket är alltså identitetsskapande. Det är därför den yppersta gåvan man från svenska samhällets sida kan överlämna till alla dem som kommer till vårt land från barbariet eller nästintill barbariet. De lär sig att förstå sin omvärld och omvärlden i sin tur att förstå dem själva. Deras möjligheter kan därigenom fullt ut tas till vara och deras liv bli 'mänskligt njutet'. Ras eller hudfärg behöver inte utgöra något hinder för integration i det svenska samhället. Det är endast brist på kunskap i det nya hemspråket och brist på lojalitet med det nya hemlandets hävdvunna värderingar som utgör hinder för en full och fruktbar integration.

Ett par besvärande faktorer i sammanhanget bör här dock nämnas vid namn och beklagas. Den ena faktorn är den tydligen allmänt sätt dåliga kvaliteten på SFI-utbildningen -- sålunda undervisningen i svenska för invandrare. Möjligen saknas det inte fog för det omdömet. Men vad gäller då saken? Inledningsvis i varje fall ett elementärt ordförråd jämte stavning samt elementa av formläran och grundstrukturerna i syntaxen. Det är väl ändå inte något särskilt komplicerat utbildningsmål?

Deet beror på. (Jag stöder mig fortsättningsvis på viss egen erfarenhet och på andras mycket mer omfattande erfarenheter.) För att exemplifiera: En kurdisk kvinna som var analfabet till trettonårsåldern talar och skriver en nära nog invändningsfri svenska, medan en ung kvinna från Nordfrika med utmärkta kunskaper i engelska och franska år ut och år in står och stampar på samma fläck i sina SFI-studier. Enligt språkpedagogisk teori borde det vara tvärtom. (Ett främmande språk i bagaget underlättar inlärningen av ytterligare ett språk, två främmande språk i bagaget underlättar ännu mer inlärningen och så vidare.) Varför blir det så, trots att det förekommer belöningsincitament i sammanhanget?

Den andra besvärande faktorn är att så många med inte bara goda kunskaper i svenska språket utan även med god utbildning i allmänhet får klappa på porten till arbetsmarknaden i månader och ibland även i åratal innan äntligen porten öppnas -- och då kanske till en anställning långt under den verkliga kompetensnivån. Det måste anses vara ett stort och destruktivt samhällsproblem. Men hur ser analysen egentligen ut? Och vilka är då de slutsatser man kan dra av analysen -- om man nu över huvud taget kan dra några slutsatser av den analys eller de analyser som rimligen måste föreligga?

Med adress även till parti, till Regering och till Riksdag: Se sanningen där den finns i vitögat -- och agera. Agera nu. Slå vakt om den treenighet som nationen, folket och språket utgör. Den är i likhet med den gudomliga treenigheten både en och alla.
__________

Motionsflod 2011 Sthlm C [56]

Den möjlighet som den enskilda partimedlemmen (C) har att göra sin röst hörd kan beskäras på alla möjliga sätt utom ett: vederbörande har alltid möjlighet att inom viss angiven tid lämna in en eller flera motioner i angelägna politiska frågor till distriktsstämman. Förra året blev motionerna inte bara få, utan även ganska styvmoderligt behandlade. I år blev de desto flera, och med få undantag också utförligt behandlade både av distriktsstyrelsen i dess egenskap av remissinstans och av själva stämman.

Vid kritisk men ändå så långt möjlig välvilligt genomgång av de trettiotvå motionerna till distriktsstämman måste ett par särskilda omständigheter utgöra något av kontrapunkter. Den ena omständigheten är att Centerpartiet enligt gårdagens opinionsundersökning för närvarande är ett fyraprocentsparti. Det innebär att vad man tycker i ett enskilt partidistrikt -- även i ett mycket stort partidistrikt som Stockholm -- måste vara särdeles angeläget och välformulerat för att vinna genomslagskraft i lokala och regionala opinoner -- eller kanske rentav i allmänna opinionen. Den politiska taxen som inte stort mer än skäller är enbart komisk.

Den andra omständigheten gäller motionsinstitutet i allmänhet. Det är väl känt att nämnda institut på sina håll lockar till missbruk -- och även missbrukas. Det gäller i synnerhet Riksdagen. Ledamoten A från valkretsen B uttrycker mycket bestämda åsikter i frågan C, åsikter som utspädda på tio motioner inte har Riksdagen som huvudsaklig adressat. De vänder sig de facto i stället till partipressen (eller pressen i allmänhet) hemmavid -- för vidare befordran till den valmanskår på vilken A:s fortsatta politiska överlevnad vilar. 'Jag säger då det! A, han ger verkligen järnet! Ja, verkligen! Att han bara orkar! Ja, att han bara orkar!'

Därutöver bör man alltid betänka att få ting här i livet är gratis. (No free luncheon is ever a free luncheon.) Bakom nästan varje politiskt ställningstagande ligger eller borde i varje fall ligga en samhällsekonomisk kakyl eller -- ekonomer emellan -- en cost-benefit-analys. Ämnet nationalekonomi hette en gång i tiden och inte utan goda skäl politisk ekonomi. (I takt med utvecklingen övertog Sverige det nya namnet från det tyska Nationalökonomie, medan man i de engelskspråkiga länderna helt enkelt reducerade Political Economics till Ecomomics, att skilja från Business Administration, företagsekonomi.)

Det finns som alla vet små, medelstora och stora motioner. Det gäller såväl kvalitativt som kvantitativt. Samtliga här aktuella motioner vänder sig av naturliga skäl alltid till distriktsstämman. Men det övervägande flertalet motionsförfattare pretenderar också på att deras tankefoster skall vidarebefordras till partistämman i Åre. I det fallet har distriksstyrelsen i sina yttranden över motionerna och i dess efterföljd stämman varit alldeles för generös. Det är -- för att nu luta sig något mot memoarlitteraturen -- som relationerna mellan en utrikes ambassad och Utrikesdepartementet, i vilka ambasssadören med hjälp av sina ambassadråd pepprar departementet med så kallade ambassadrapporter -- men i huvudsakligt syfte att dölja den verksamhet som inte existerar.
_________

Distriktsstämman måste på grund av tidsnöd fördelas på två sammanträden. Det ena sammanträdet (på Clarion Hotel) var förlagt till eftermiddagen lördagen den 9 april och räknade bortemot sjuttio stämmodeltagare, medan det andra sammanträdet (i Landstingshuset) var förlagt till kvällen torsdagen 14 april och räknade ungefär trettio deltagare. Klyvningen av stämman var alltså inte till fördel för densamma. Ett heldagspass med mellanliggande lunch hade varit bättre än som nu ett eftermiddagspass plus ett kvällspass. Det får bli ett memento inför nästa gång det beger sig.

Motionärerna fördelade sig på 21 medlemsmotioner, 10 avdelningsmotioner och 1 nätverksmotion. Av medlemsmotionerna var 18 solomotioner och 3 duomotioner. Samtliga avdelningsmotioner var inlämnade av Stureplanscentern -- nu som alltid brinnade i anden -- och nätverksmotionen inlämnad av Clean-tech-nätverket. De flitigaste motionärerna efter Stureplanscentern var den försumligaste av Innerstadavdelningens många försumliga styrelseledamöter, nämligen jur. dr Mats Flodin, 65, med sex motioner, och en annan Innerstadsaktivist, nämligen civilingenjör Bruno Klerby, 71, med tre motioner. Slutsatser? Ganska entydiga, eller hur?

Den viktigaste motionen var motion nr 5. De andra motionerna kan här lämnas därhän. Motion nr 5 var inlämnad av Bruno Klerby och bär rubriken 'Översyn av [parti]stadgarna'. Motionen i fråga vann alltså inte distriktsstyrelsens gillande. Varför företa en översyn av de här och var ganska luddiga stadgarna när de fungerar så utmärkt för somliga, men inte för andra? I själva frågon ligger -- som stundom är fallet -- även svaret.

Samtliga motioner skall som sagt vidarebefordras till partistämman i Åre i september. De kommer att förmedla intrycket av ett ivrigt och livligt verksamt partidistrikt. Och det kan väl inte vara fel -- trots att motsasen i varje fall tillfälligtvis råkar vara fallet?
__________

Distriktsstämma och distriktsproblematik [55]

Så hade det blivit dags för distriktsstämma i Stockholmsdistriktet av Centerpartiet. Distriktsstämman ägde rum i två omgånger: först på lördagen den 9 april och därefter på torsdagen den 14 april. Och som vanligt var det tre huvudfrågor som skulle avhandlas och komma till beslut: först årsredovisningen för det gångna året jämte anslutande revisionsberättelse och ställningtagande rörande ansvarsfrihet eller ej för styrelsen; därefter val av ny styrelse jämte ersättare, av nya distriktsrevisorer och av nya ledamöter av valberedningen; samt slutligen de motioner som inkommit till stämman. (Det var sistnämnda aktivitet som drog så till den grad ut på tiden, att stämman måste ajourneras för att slutföras vid senare datum.)

På fotografiet ovan syns som sig bör på första bänk distriktsordföranden Per Ankersjö, och bakom honom, som sig också bör, ordföranden för Centerkvinnorna i Stockhomsdistriktet Stina Bengtsson. (I bakgrunden skymtar för övrigt den slipade Abir al-Sahlani, bysnillet Johan Hedin och den alltid vederhäftige Andreas Bjerke.) De -- Ankersjö och Stina Bengtsson -- är alltså partikamrater med inte bara stort inflytande på verksamheten i distriktet, utan även med stort ansvar för att deras inflytande kanaliseras i fruktbara banor. Så är emellertid inte alltid fallet. I övrigt kan man på fotografiet skönja en demografisk egendomlighet för de aktiva centerpartisterna i Stockholm: så anmärkningsvärt många är ännu inte fyllda fyrtio, så ytterst få är följaktligen över fyrtio. Det måste ha en förklaring. Men vilken?

Nu från person till sak. Det som skulle föreställa årsredovisning hette inte årsredovisning, men visade sig ändå sönderfalla i två delar. I den ena delen förmedlade styrelsen spridda nedslag i vad som i partitermer hade hänt under året, dock utan att nämna att flera avdelningar i distriktet klappat ihop, bland dem Kungsholmscentern (uppgiftslämnare Astrid Gustafsson), Södermalmscentern (uppgiftslämnare Karin Simonsson) och Västerortscentern (uppgiftslämnare Helen Törnqvist). Vartill kommer att Innerstadscentern med nyvald mammutstyrelse -- från sex till tolv ledamöter och ersättare -- är på väg att göra det.

I den andra delen hade spridda uppgifter ur ett bokslutsprogram intagits i stället för den resultat- och balansräkning som skulle ha förekommit. (Fake-redovisningen var dessutom ej undertecknad, all annan onöjaktig styrelse- och stämmoformalia att förtiga.) Jag inte bara påpekade just denna omständighet för stämman, utan spred även kopior av en korrekt resultat- och balansräkning till samtliga sextiosju stämmodeltagare. Den var fotad på uppgifter ur bokslutsprogrammet och utförd med hjälp av ett enkelt dataprogram. Det gjorde emellertid inget intryck på stämman -- inte ens att det överskott på drygt 1,4 miljoner kronor som framgick av bokslutsprogrammet i själva verket visade sig vara ett underskott på samma belopp.

Och varför skulle det göra intryck på stämman? Distriktsrevisorerna Mats Flodin och Marianne (Nord) Magnusson bedyrade falskeligen -- liksom förra gången det begav sig -- att årsredovisningen (som om det fanns någon sådan) hade upprättats helt i enlighet med Årsredovisningslagen, och de förordade i konsekvens därmed ansvarsfrihet för styrelsen. Det blev också -- svagt, svagt, svagt -- distriktsstämmans beslut. Hur tänkte Per Ankersjö då? Och Stina Bengtsson? Det skulle vara intressant att få veta -- om det nu någonsin blir möjligt.

Så till valberedningens förslag till ny styrelse och andra förtroendevalda, ett förslag som föredrogs av en pretentös gaphals vid namn Fredric Ericson. Styrelsens förslag till ny valberedning förelåg ej, varför sammansättningen av ny valberedning fick improviseras fram -- med resultat därefter.) Styrelsevalet bjöd på två sensationer, vilka bägge gällde sammansättningen av presidiet: ordförande, 1:e vice ordförande och 2:e vice ordförande. I övrigt var det väl kända namn som hade bollats litet fram och tillbaka mellan föreslagna ordinarie ledamöter och ersättare -- namn på fleråriga arbetare i den vanvårdade och därför också förtorkade vingården, vilka inte skulle ifrågasättas och inte heller blev det. (Det finns gränser även för mig.)

Det avgående styrelsepresidiet hade följande sammansättning:

Per Ankersjö, ordförande
Helen Törnqvist, 1:e vice ordförande
Elisabeth Thand Ringqvist, 2:e vice ordförande.

Valberedningens förslag löd som följer:

Per Ankersjö, ordförande
Abir al-Sahlani, 1:e vice ordförande
Bengt Hansson, 2:e vice ordförande

Vad hade hänt? Vad skulle nu hända? Ankersjös meriter för en nytt mandatår kunde inte gärna ifrågasättas av hans många klienter, och de ifrågasatttes inte heller av några andra. Icke desto mindre utmanade Helen Törnqvist sin tidigare principal om ordförandeposten. Gåtfullt. Det blev sluten votering som resulterade i ett dånande status quo. Och Abirs avancemang kunde inte heller gärna ifrågasättas. Denna nyvalda riksdagsledamot (av irakisk härkomst) vet mycket om hur man steg för steg vidgar sitt politiska inflytande.

Problemet blev i stället valet till 2:e vice ordförade (givetvis en helt onödig honorärbefattning). Den mycket meriterade Elisabeth Thand Ringqvist hade nyligen blivit utsedd till verkställande direktör i Företagarna, och det måste väl vara orsaken till att hon inte aspirererade på nytt förtroende (om så var fallet). Det beredde plats för en kungmakare.

Kungamakarens namn var Gustav Andersson, vilken i egenskap av inte minst skärgårdslandstingsråd hade fått spaning på den för auditoriet i stort okände 'Waxholmsgubben'. Gustav gjorde -- vältalig som alltid -- god reklam för Bengt Hanssons kandidatur. Denne -- en man på femtioåtta år -- hade ett gediget förflutet i egenskap av mångårig kommunalman i Waxholm. Men han hade först för halvtannat år sedan lämnat skärgården till förmån för Stockholm.

Det rörde sig här alltså om något av en kupp. Det började därför -- för en gångs skull -- jäsa i leden. En motkandidat emanerade, och det var inte vilken motkandidat som helst, utan i stället Stureplanscenterns driftige och framgångsrike ordförande Christer Mellstrand. Denne talade väl för sin kandidatur. Men skulle det räcka? Naturligtvis inte. En sluten votering vittnade gott om den lojalitet och sammanhållning vilka utgör ett par av Stockholmscenterns många adelsmärken.

Det bör i försonlig ton tilläggas att vår egen Waxholmsgubbe i likhet med sin namne väderspåmannen gjorde ett trivsamt intryck samt att han visade prov på gott politiskt omdöme. Valberedningen hade förslagit att hela styrelsepresidiet skulle företräda distriktet vid partistämman i Åre. Men någon föreslog att distriktsstämman i stället för Bengt Hansson skulle utse ordföranden i CUF Stockholm Tobias Gillberg till ombud. Och innan någon debatt hade börjat rulla i gång avsade sig Bengt Hansson sin kandidatur.

Dags för motionerna, trettiotvå till antalet! Dags för den sammanställning av motioner jämte yttranden från distriktsstyrelsen på hela sjuttioåtta sidor, vilken vältaligt vittnar om Stockholmscenterns höga ambitioner! Men mera? Det skall i sinom tid avhandlas det också, välvilligt när så är möjligt och mindre välvilligt när så är påkallat.
__________

Landstingsrådet [54]

Alla partipolitiskt aktiva har sina favoriter och sina icke-favoriter. Ju längre man är verksam inom ett politiskt parti, desto färre tenderar partikamraterna i förstnämnda grupp att bli, och följaktligen desto flera partikamraterna i sistnämnda grupp -- om jag nu rakt av skall redovisa mina egna erfarenheter. Det som föreföll vara idealism och intelligens var varken det ena eller det andra, utan blott sken. Det som föreföll vara viss mänsklig svaghet var inte bara det, utan även en följsamhet långt utöver anständighetens gräns.

En partikamrat som i varje fall hitintills klarat sig ganska bra i det sammanhanget heter Gustav Andersson. Han är kring de fyrtio och sedan 2006 landstingsråd i Stockholms läns landsting med huvudansvar för miljö- och skärgårdsfrågor.

Redan den yttre apparationen är anmärkningsvärd. Gustav är så lång till växten att han i upprätt ställning måste betrakta alla sina partikamrater i Stockholm von oben. Men han är lyckligtvis också så slank att han utan möda kan vika sig dubbel för att bättre uppfatta motpartens tal och minspel. Dessutom är Gustav något tunnhårig, vilket klär detta egg-head alldeles utmärkt. Vartill i fullständighetens namn skall läggas att Gustav ägnar sig åt segling sommartid och sjunger i kör året om samt delar sitt liv med en annan man.

Innanför den blottlagda huvudskålen finns åtskilligt som utan vidare kan betecknas som bildning och tankeskärpa. Först bildningen. Gustav har anförtrott sin bloggläsekrets att han sätter vissa böcker högre än andra, och bland dem den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs monumentala 'Bröderna Karamazov' från 1880, den tjeckiske författaren Jaroslov Hasesks festliga 'Den tappre soldaten Svejk' från 1921 och vår egen Birger Sjöbergs dubbelbottnade 'Kvartetten som sprängdes' från 1924. (Sorgligt att säga har Torgny Lindgens eländiga drapa 'Pölsan' hamnat i samma sällskap. Men även solen har ju sina fläckar.) Det säger en del om vidden av Gustavs kultuella landskap.

Vidare har Gustav den ambitionen att även i parti-interna sammanhang någorlunda ofta framträda muntligt inom sitt ämnesområde, senast i torsdags som inledning till den avslutande delen av distriktsstämman. Det gör han med otvungen vältalighet och viss intensitet, samt därutöver och tacknämligt nog utan att låta sig slaviskt bindas till det förelagda temat. Vilka Stockholmscenterpartister visste för ett par år sedan någonting om havrexportens betydelse för bönderna på Västgötaslätten under 1800-talet -- för att nu bara anföra ett exempel?

Så till Gustavs politiska tankevärld. I en högst blandad lektyr med den något sökta titeln 'Med frihet följer ära' har tio centerpartister i framskjuten ställning bidragit med lika många betraktelser i syfte att förmedla vad som ligger deras centerhjärtan närmast. En av de tio är Gustav, och det bidrag han signerat under rubriken 'Grundtrygghet' är -- kortfattat uttryckt -- briljant.
__________

Vi tar oss därför fortsättningsvis friheten att citera både Gustav själv och det han citerar. Först ut blir ett avsnitt ur Centerpartiets partiprogram 1959:

'Sedan de grundläggnade behoven tillgodosetts, träder vid en högre standard personligt präglade behov och önskemål alltmer i förgrunden. Möjligheten att tillgodose dem beskäres dock, om en ökad ekonomisk trygghet skapas enbart genom kollektiva beslut, som binder stora grupper vid samma utformning. Endast vid individuell utformning kan en tygghetsgaranti förenas med den enskildes behov av frihet. För centerpolitiken framstår därför säkerställd grundtrygghet och därutöver personlig frivillighet som den bästa föreningen av tryggheten och friheten. Utöver detta grundskydd skall samhället genom obligatorisk sociallagstiftning inte ingripa i den enskilda medborgarens rätt att disponera sina inkomster.'

Kan det sägs bättre? Knappast. Nu Gustav själv:

'En särskild stolthet för [Bondeförbundet/Center]partiet var genomförandet av barnbidraget, som utformats av bondeförbundaren och professorn i statstik [vid Stockholms Högskola och riksdagsledamoten 1944-1970] Sten Wahlund [1901-1977]. Tidigare hade fattiga barnfamiljer fått behovsprövat understöd som ofta delats ut under förödmjukande former som mat, kläder och skor, samtidigt som det funnits barnavdrag på skatten som främst gynnat hög- och medelinkomsttagare. Här gjordes ett särskilt nummer av att ersättningen skulle vara lika för alla barn och att den inte skulle vara behovsprövad.

'Den fråga som framför allt skulle kristallisera Centerpartiets fördelningspolitiska idé var pensionsfrågan, som blev alltmer akut från 1930-talet och framåt. Allmän folkpension hade införts [egentligen kommit till beslut] redan 1913, men ersättningsbeloppen var låga -- grundnivån låg på enbart en tiondel av en indusrtriarbetarlön 1918.

'På grund av världskrig och andra reformbehov var det först under 1950-talet som en större pensionsreform blev aktuell. Koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet [1951-1957] var dock plittrad i [frågan om] hur en modell skulle utformas. Socialdemokraterna och LO ville att tilläggspensionen skulle baseras på förmånstagarens lön och [därmed] inbetalade premier. [Statsministern 1946-1969 och socialdemokraten] Tage Erlander hade insett att partiets bas måste breddas. Indusriarbetarna hade börjat minska i antal, medan tjänstemannagrupperna blev alltfler. Därför måste den socialdemokratiska välfärdspolitiken utformas så att tjänstemän kände ett intresse i ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Det skulle ske genom inkomstgraderade socialförsäkringar.

'Centerpartiet -- som Bondeförbundet nu bytt namn till -- ansåg att ett sådant system skulle konservera skillnader i förvärvsinkomster, samtidigt som den inskränkte den individuella handlingsfriheten. Jordbrukare och andra småföretagare, liksom de många kvinnor som var hemmafruar eller medarbetare i lantbruk och småföretag, hade små inkomster och skulle därför få [relativt sett] låg pension. Åtminstone på ålderns höst borde människor ha rätt till samma stöd från det allmänna, varför Centerpartiet hellre ville höja den grundpension som var lika för alla. Enskilda som ville öka sin inkomstpension [pensionsinkomst] kunde teckna frivilliga försäkringar eller spara i boende eller eget företag.

'Koalitionsregeringen upplöstes och en folkomröstning hölls 1957 där (S)-linjen misslyckades med att få egen majoriet. Men även om Socialdemokraterna fullföljde sin linje med hänvisning till att Högerpartiet och Folkpartiet också förordat inkomstbaserade tilläggspensioner gick Centerpartiet stärkt ur striden. Många utanför landsbygden hade upptäckt att partiet stod för ett alterntiv i synen på rättvisa och frihet. Partiets egna idéer utkristalliserades och blev utgångspunkt[er] för kritik av den socialdemokratiskt färgade sanmhällsutvecklingen.'

__________

Det är synd att begreppet 'alliansens gröna röst' och företagarfrågorna i så hög grad som skett fått skymma blicken för det högst angelägna budskap som Gustav här -- med stadig förankring i Bondeförbundet/Centerpartiets förflutna och i strid med dagens tongivande doktriner -- förmedlar. Försäkringexperten inom mig har visserligen satt ett par smärre frågetecken i marginalen, men icke desto mindre rekommenderas varmt både läsning och omläsning av Gustavs utläggning om behovet av och möjligheterna till att skapa just grundtrygghet. Finns det egentligen någon viktigare politisk fråga -- vare sig det gäller oss här hemma eller hela vår omvärld?

Lovtal är en svår genre. Var går gränsen mellan ovedersägliga och tänkvärda fakta å ena sidan och intet stort mer än förljugen inställsamhet å den andra? Det beror på situationen och personen. Men läsaren får på egen hand fundera vidare över just den problematiken.

Förr i världen -- där både Gustav och jag själv gärna vistas -- förekom inte så sällan lovtal på vers. Men det är inte många sådana lovtal som har överlevt samtiden. Ett undantag utgör emellertid dikten 'Landshövdingen' i andra delen av Johan Ludvig Runebergs diktcykel 'Fänrik Ståls sägner' från 1860.

Handlingen i Runebergs dikt är förlagd till Finska kriget 1808-1809 (efter vilket Sverige gick förlustigt Finland). Den ryska ockupationsmakten företrädd av en general tränger sig in hos landshövdingen i ett visst län i Finland och begär att denne skall beordra allt svensk-finländsk krigsmanskap att nedlägga vapnen. I annat fall skulle något slag vedergällning drabba hela befolkningen.

Landshövding Wibelius vägrar blankt att beordra eldupphör, och han vänder sig med kraft mot hotet om vedergällning. Han stöder sig därvid på lagen (1734 års lag), som (enligt Runeberg) stadgar att 'bryter en (här mot ockupationsmaktens begäran), all skuld är endast hans, att mannen bötar ej för hustruns brott, ej hustrun för sin mans'. Den ryske generalen blir så perplex av Wibelius' vältaliga utläggning att han ger med sig. Han tar alltså tillbaka sin begäran.

Nu förhåller det sig så att det i 'Fänrik Ståls sägner' vimlar av både högadel och annan adel. Diktcykeln avhandlar ju ett krig, och de som från svensk-finländsk sida ledde kriget tillhörde en officerskår med starkt inslag av namn-nobless. En poäng i Runebergs framställning i 'Landshövdingen' är emellertid att det inte är namnet som gör personen, utan att det i stället förhåller sig tvärtom. Låt oss därför låna av Runeberg och i form av följande anspråkslösa rader parafrasera dennes text:

Andersson, det var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men beaktansvärt ändå,
ty namnets ära var att det var hans,
hans adel föll därpå.
__________

Man verkehrt nicht mit Juden [53]

På sistone har ett par tänkvärda kalamiteter med anknytning till Sverigedemokraterna inträffat. Den ena kalamiteten kan tidsfästas till förra lördagen, under vilken Stockholmscentern avhöll första delen av sin distriktsstämma. Man skulle skrida till styrelseval, och en av valberedningens kandidater till en ordinarie plats i distriktsstyrelsen var Fredrik Bojerud. Det var nu ingenting anmärkningsvärt med det, kunde man tycka. Bojerud hade varit framgångsrik valgeneral för Stockholmscentern under 2010 års val och är ordförande i Vällingby-Hässelby Stadsdelsnämnd.

Men det var någonting anmärkningsvärt med det -- ansåg i varje fall en av de bortemot sjuttio ombuden. Fram till talarstolen klev den inkomptente distriktrevisorn och oftast frånvarande styrelseledamoten i Innerstadscentern jur. dr Mats Flodin och förklarade för de församlade partikamraterna, att en röst på Bojerud kunde leda till en bekymmersam jävs-situation. Det förhöll sig nämligen så att Bojeruds far Stellan Bojerud var sverigedemokrat i framskjuten ställning.

Det var nu ingen nyhet för majoriteten av de församlade. En nyhet var däremot att visst släktskap med en person verksam i annat parti än Centerpartiet skulle vägas in i bedömningen av kandidater till en förtroendepost i det egna partiet. En handfull talare bestred också Flodins tes, vilken denne dock replikvis ytterligare torgförde till den verkan det hava kunde. Det vill -- naturligt nog -- säga ingen alls.

Den andra kalamiteten inträffade under loppet av torsdagen. På den politiska tapeten förekom då ett regeringsförlag om förändringar i reglerna för A-kassan. De röd-gröna oppositionspartierna var, föga märkligt, inte nöjda med regeringsförslaget. De är ju i opposition. Så inträffade det att Sverigedemokraterna antydde samstämmighet med den övriga oppositionen -- och total samstämmighet skulle ju innebära att regeringsförslaget om regelverk för A-kassan föll till förmån för ett oppositionsförslag med stöd i hela oppositionen.

Dramatis personae blir nu Socialdemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten och förutvarande statsrådet Ylva Johansson, respektive Sverigedemokraternas talesperson i sammanhanget, riksdagsledamoten Sven-Olof Sällström, den sistnämnde vad man vet en hedersman -- om nu en sverigedemokrat någonsin kan vara det. Dagens stora fråga blir alltså som följer: Har Ylva Johansson verkligen inviterat Sällström till förhandling på hennes tjänsterum? Eller har hon inte gjort det?

Här och var inom media tycker man sig uppleva världshistoria. Motstridiga uppgifter korsar varandra. Ylva Johansson medger efter viss press att Sällström faktiskt har befunnit sig i hennes tjänsterum. Men hon finner det angeläget att påpeka att Sällström 'kastats ut' från detsamma. Det kan man kalla att vara korrekt enligt en gammal god devis som lyder sålunda: Man verkehrt nicht mit Juden. Man umgås inte med judar. Inte under några omständigheter.

Sålunda intet nytt under solen. Nihil sub sole novum. Men när skall någon icke-sverigedemokratisk politiker i framskjuten ställning säga ifrån, och då helt enkelt säga att så här gör man inte? Säga ifrån i samma anda som när furst Bismarck lät adla den judiske bankmannen Geron Bleichröder, som när kejsar Wilhelm II upptog den judiske skeppsredaren Albert Ballin i sitt hov, som när president Friedrich Ebert utsåg den judiske industrimannen Walther Rathenau till utrikesminister?
_________

Det närmast ovan relaterade inträffade i Tyskland för länge sedan. Bismarck avgick som tysk rikskansler 1890, Wilhelm II abdikerade 1918 och Friedrich Ebert avled i ämbetet 1925. Men god god bakgrundsläsning står att finna i en bok av den tyske författaren Hans Fallada (1893--1947), som 1934 utkomm under titeln 'Kleiner Man -- was nun?'. Den översattes omedelbart ill svenska under titeln 'Hur skall det gå för Pinnebergs?'.

Pinneberg är urtypen för den strävsamme småborgaren. Men just nu har han -- därtill övertalad av en entusiastisk kollega inom affärsbiträdesbranschen -- infunnit sig i en simhall, som för kvällen är abonerad av en förening för nakenbadare (nudister). Där stöter Pinneberg ihop med Frau Nothnagel (Nödspik), som även hon har animerats av en manlig bekant att bekanta sig med föreningsgemenskapen. De är bägge påklädda, men i avvaktan på att de förr eller senare skall låta kläderna falla och så att säga återgå till naturen. Pinneberg -- vars hustru ligger på BB -- bestämmer sig snabbt för att avstå. Men med Claudia Nothnagel förhåller det sig något annorlunda.

Fru Nödspik är en ensamstående judinna i fyrtioårsåldern. Hon har innehaft en godisbutik, som hon på grund av olyckliga omständigheter måst avveckla. Hon försöker sig därefter på att sälja damunderkläder via dörrknackning. Men både den ena och den andra betackar sig omedelbart för varje som helst form av 'Judenschau', judisk [varu]exponering. Man måste i vårt eget land nog vara sverigedemokrat och dessutom ha tagit del av Voltaires toleransedikt för att fullt ut förstå innebörden av vad det här är fråga om.

Max har hur som helst påpekat för sin Claudia att i och med att hon fullt ut anslöt sig till nakengemenskapen, så skulle hon kunna vidga sin kundkrets högst väsentligt. Claudia Nothnagel vill av lätt insedda skäl inte göra det, men hon måste kanske ändå dagtinga med vad hon tycker är rätt och riktigt -- eftersom hon är judinna. Det är aldrig lätt att vara en föraktad och jagad minoritet.
__________